Har kommunerna spekulerat med derivat?

​Derivat används i huvudsak i syfte att gardera sig mot förändringar i värdet på en viss tillgång (räntor, valutor, börsaktier, råvaror etc.), men de kan också användas i syfte att ge avkastning.

Under den senaste tiden har man diskuterat riskerna med kommunernas derivatavtal och särskilt eventuella spekulativa strukturer. Då kommunernas skuldbörda vuxit har också intresset för hantering av framför allt ränterisker ökat. Derivat är en i och för sig normal metod att hantera sådana risker. 

Den största fördelen med derivat är möjligheten att skilja åt hanteringen av olika risker. Exempel: Ett lån tas hos ett utvalt penninginstitut, men räntebindningen ändras senare genom ett derivat, rentav hos ett annat penninginstitut. Förutom ränterisken har då också motpartsrisken spridits. Tidpunkten då avtalen börjar gälla kan graderas, man kan komma överens om perioder av olika längd, ett avtal kan sägas upp och återställas till ursprungsläget – alla dessa åtgärder kan vidtas utan att själva lånet rörs. Direkta ändringar i lån kan vara besvärligare att genomföra och ge upphov till merkostnader.

Innebär ett derivat nya risker? I princip bör motpartsrisken bedömas för varje ny avtalspart. Själva derivatet är avsett att fungera som en försäkring, till exempel så att de totala räntekostnaderna för en skuld inte ska överstiga en viss nivå. Räntan kan ”försäkras” också direkt genom skuldebrevet (= fast ränta väljs). I bägge fallen har tidpunkten betydelse: avtal ingås när räntenivån och räntestrukturen är sådana att de går att leva med. Beslutsfattandet kan försvåras om det inom organisationen råder olika uppfattningar om marknadsutvecklingen. Det är alltid någon som kommer med kritik om inget görs – men också vidtagna åtgärder blir lätt kritiserade, framför allt om räntorna inte utvecklas som väntat. När förhållandet mellan rörlig och fast ränta vägs och syftet är att trygga förutsägbarhet är det oskäligt att kräva att valen alltid varit de rätta när avtalen utvärderas efteråt.

Finansieringsmarknaden kan alltså utvecklas i en helt annan riktning än väntat. En fast räntenivå som tidigare visat sig vara bra kan vara klart högre än de nuvarande räntorna, vilket innebär att ett derivatavtal eller skuldebrev med fast ränta får ett negativt verkligt värde. I debatten har man kritiserat framför allt räntederivat med negativa värden och betraktat dem som förlust.

Men är det verkligen fråga om förlust? Målet har varit att försäkra de totala kostnaderna så att slutresultatet åtminstone inte ska vara sämre än avtalsräntan. Den faktiska räntenivån har då inte förorsakat den ”skada” som man garderat sig mot genom avtalen. Är till exempel försäkringspremier förlust om det inte sker någon brand- eller vattenskada? Man måste också beakta att avtalsräntan betalas så småningom under avtalstiden. Ett negativt värde förfaller alltså inte till betalning i sin helhet, om inte avtalet sägs upp. När räntorna ändras kan värdet på avtalet också bli positivt. Man bör också komma ihåg att ett lån med fast ränta har samma verkan på betalningsskyldigheten och likviditeten som ett derivatavtal. Diskuteras negativa lånevärden?

Till derivat kan det kopplas villkor som till exempel minskar kostnaderna, men som i praktiken också innebär en ny risk. Då marknaden lever kan en egenskap som haft ett skyddande syfte bli icke-skyddande. Allt mer komplexa strukturer står till buds och det går inte att uttömmande ta ställning till dem. En bra utgångspunkt är ändå att man inte ska använda instrument som man inte känner till eller som är oförutsägbara. Om skyddsändamålet fördunklas genom en sådan struktur kan man tala om spekulation, vilket inte kan anses vara förenligt med kommunernas verksamhetsprinciper.

Derivat kan också användas i avkastningssyfte. I kommunernas placeringsverksamhet bör goda placeringsprinciper iakttas med beaktande av bland annat placeringarnas trygghet, avkastning och spridning. Om motivet för att ingå ett derivatavtal är avkastningsförväntningar (eller avtalet de facto ger avkastning), måste man avgöra om åtgärden hör till placeringsverksamhet och om den är acceptabel inom denna verksamhet.

Ett derivatavtal som ingås i skyddande syfte ska antingen ha ett befintligt objekt eller också bör det finnas motiverade grunder att anta att ett sådant kommer att uppstå. Det rådande ränteläget gör det lockande att ingå avtal där den låga räntenivån kan låsas för att tillämpas rentav efter flera år. Kommunernas ekonomiplaner samt investerings- och finansieringsbudgeteringen ger i princip möjlighet till detta. Det pågår stora förändringar i kommunernas omvärld, så det finns skäl att noggrant bedöma framför allt de framtida finansierings- och skyddsbehoven.

De kommunala organisationerna är olika och deras inställning till risker varierar. De har också olika riskhanteringsförmåga och resurser. Därför går det inte att ge några allmängiltiga anvisningar om användningen av derivat. Besluten bör alltid fattas enligt kommunens egna utgångspunkter, och kunnandet och resurserna bör säkerställas till exempel vid bedömningen av derivatavtalens lämplighet. Det lönar sig att utgå från ”vad man kan leva med” och se till att kommunens egna regler följs och att det finns möjlighet att reagera.