Rättspraxis: Tillgänglighet ska tryggas för alla på kommunens områden

Nu när sommaren kommit är det hög tid att lyfta fram behovet av tillgänglighet på kommunens rekreations- och fritidsområden.

Om exempelvis en myndighets lokaler som är öppna för allmänheten inte kan användas av en person som är rullstolsburen eller använder något annat hjälpmedel, kan det vara fråga om indirekt diskriminering. Ett exempel på indirekt diskriminering är att kommunens badstränder inte är tillgängliga.

Sommaren är till för alla, badstränderna likaså!

Ingen får diskrimineras på grund av hälsotillstånd eller funktionsnedsättning. Diskriminering är förbjuden oberoende av om den grundar sig på ett faktum eller ett antagande i fråga om personen själv eller någon annan.

Finland har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen föreskriver att konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning. En av principerna i konventionen är tillgänglighet. I konventionen föreskrivs också att personer med funktionsnedsättning har rätt att delta i fritidsverksamhet på lika villkor som andra.

Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden tog år 2022 ställning till ett fall där en person med funktionsnedsättning aktivt använde bland annat stadens badstrand. Enligt personen var inte badstrandsområdet, salutorget och gästhamnen till alla delar tillgängliga.

Nämnden ansåg att till den del sökanden inte hade tillgång till en tillgänglig toalett eller badhytt på badstrandsområdet, kunde personen inte använda området på lika villkor som andra. Före stadens förbättringar hade sökanden inte heller på lika villkor kunnat besöka korvgrillningsstället eller semesterbyns reception. Personen hade inte heller kunnat använda gästhamnen eller salutorgets toaletter på lika villkor som andra.

Det kunde anses viktigt och behövligt för sökanden att få tillgång till de nämna ställena. Eftersom sökanden inte kunde använda badstrandsområdet och salutorget på lika villkor som andra, hade personen på grund av sin funktionsnedsättning försatts i en ofördelaktig ställning jämfört med andra besökare.

Eftersom det var fråga om en praxis som framstod som jämlik, men som ändå missgynnade någon på grund av en omständighet som gällde honom eller henne som person, var antagandet att det var fråga om indirekt diskriminering, som förbjuds i 13 § i diskrimineringslagen.

Enligt 13 § i diskrimineringslagen är det dock inte fråga om diskriminering om förfaringssättet har ett godtagbart syfte och medlen för att nå detta syfte är lämpliga och behövliga. För att upphäva antagandet måste svaranden, dvs. staden, därför visa att diskrimineringsförbudet inte överträtts.

Staden kunde dock inte visa detta. Det faktum att staden senare – efter diskrimineringsfallet – hade förbättrat tillgängligheten delvis, och att staden hade planer på att förbättra tillgängligheten i fortsättningen, upphävde inte antagandet om diskriminering. Bristerna i tillgängligheten borde ha åtgärdats redan tidigare. Det var alltså fråga om indirekt diskriminering.

Nämnden förbjöd staden att fortsätta diskriminera sökanden och förenade beslutet med ett vite på 5 000 euro. (Har inte vunnit laga kraft).

Läs mer

• Uimaranta-alueen, kauppatorin ja vierasvenesataman esteettömyys
  
  Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. Fallbeskrivning 2022. (Har inte vunnit laga kraft).
• Diskrimineringslag (1325/2014)
  
  Finlex
• Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
  
  Regeringen.se