Är kommunerna en del av lösningen inom vården?

Den förra landskapsberedningen kom aldrig i mål. Resultatet blev efter många försök och misstag några lärdomar som den nuvarande regeringen förhoppningsvis beaktar. En sak som blivit helt klar är att kommunernas allmänna kompetens skyddas av grundlagen. Grundlagsutskottet kom i början av året fram till att kommunerna inom ramen för sin allmänna kompetens kan producera tjänster även om dessa inte skulle höra till de tjänster som kommunen ansvarar för enligt lagen.  Denna möjlighet kan inte åsidosättas utan vägande argument. Nu utreds på vilka villkor tjänsteproduktionen kunde vara möjlig och i vilken mån kommunerna är intresserade av den.

Utredningen om kommunernas roll som möjliga tjänsteproducenter i ett Finland där social- och hälsovården sköts av landskap är på remiss. Det är inte fråga om en omfattande remissomgång utan en möjlighet att kommentera ett utkast. Kommunerna svarar utgående från sin egen situation och utredningsrapporten kommer förmodligen att ligga som grund för den fortsatta beredningen av social- och hälsovårdsreformen.

Ur kommunernas synvinkel är utredningens fokus beklagligt smalt. Utredningen fokuserar i praktiken på kommunens möjlighet att producera social- och hälsovårdstjänster och främja välfärd och hälsa enligt nuvarande lagstiftning i det fall att organiseringsansvaret för dessa tjänster överförs till landskapen.

Utredningen gäller till exempel inte möjligheten att avtala om en ansvarsfördelning mellan kommunen och landskapet. Den bedömer inte heller ändamålsenligheten i en fördelning av de lagstadgade uppgifterna mellan landskapet och kommunen.  Till exempel hör främjande kommuninvånarnas välfärd till kommunens lagstadgade uppgifter enligt kommunallagen, vilket i praktiken innebär att man måste avtala om arbetsfördelningen. En fungerande arbetsfördelning och avtal om organiseringsansvaret skulle också ge kommunerna en mångsidigare roll när det gäller att lösa framtida utmaningar.

Utredningsutkastet beskriver de konkurrensrättsliga ramarna för tjänsteproduktionen enligt nuvarande lagstiftning. Möjligheten att avtala om tjänsteproduktionen skulle redan vara mer omfattande om lagstiftningen erkände kommunens roll åtminstone inom vissa social- och hälsovårdstjänster och i tryggandet av hälsa och välfärd. Landskapet och kommunen borde ges möjlighet att flexibelt avtala om samarbete och arbetsfördelning.

Att bygga en ogenomtränglig mur mellan kommuner och landskap verkar orimligt med tanke på vart landet ser ut att vara på väg. En rigid modell kan visserligen ge vissa områden en lättnad men den erkänner inte de växande regionernas starka sidor och möjligheter.  

Dessa frågor har en avgörande betydelse för reformen, i synnerhet nu då beredningen av den för reformen viktiga lagstiftningen, till exempel lagen om organiseringen och finansieringen, har koncentrerats till en liten grupp av tjänsteinnehavare vid ministerierna.  Regeringsprogrammets slogan är: ”ett inkluderande och kunnigt Finland”. Kunde vi denna gång utgå från att kommunerna är en del av lösningen?