Kommunernas roll som serviceproducenter måste utredas

Enligt Antti Rinnes färska regeringsprogram överförs ansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna till 18 självstyrande landskap. Till en början skulle också räddningsväsendet höra till landskapens uppgifter. Landskapen kunde senare få fler uppgifter utgående från en parlamentarisk beredning som ska ske före utgången av 2020.

Enligt regeringsprogrammet ska landskapen producera tjänsterna främst i form av offentliga tjänster. Kommunernas roll som serviceproducenter utreds före utgången av 2019. Den vård- och landskapsreform som behandlades under den förra regeringsperioden skulle ha fråntagit kommunerna möjligheten att producera tjänster. Kommunerna skulle inte ens ha fått vara ägare i sådana sammanslutningar som skulle ha producerat social- och hälsovårdstjänster i kommunen.

Riksdagens grundlagsutskott ansåg dock att det föreslagna förbudet mot att kommuner skulle få producera social- och hälsovårdstjänster inte var tillräckligt väl motiverat om man beaktar kommunernas självstyrelse. Den nya regeringen har beslutat att utreda kommunernas roll som serviceproducenter i de kommande servicestrukturerna.

Kommunförbundet krävde hela förra regeringsperioden att kommunerna ges möjlighet att producera social- och hälsovårdstjänster. Produktionen skulle basera sig på avtal mellan kommunerna och landskapen. Kommunernas roll i serviceproduktionen kan granskas ur flera synvinklar. En möjlighet är att organiseringsansvaret överförs från landskapen till kommunerna genom avtal. Ett sådant arrangemang vore problemfritt både med tanke på EU:s regler för offentlig upphandling och ur den nationella upphandlingslagens synvinkel. En överföring av produktionsansvaret utan organiseringsansvar skulle kräva lagstiftning som uppfyller kriterierna för samarbete mellan myndigheter enligt upphandlingslagen.  Ett sätt att genomföra produktionen av service skulle vara kommunalt ägda samfund som producerar service.

Kommunernas möjlighet att producera tjänster skulle tillåta beaktande av lokala skillnader och särdrag. Lagstiftningen borde vara möjliggörande, inte sådan att den förpliktar kommunerna att producera tjänster. Flera mindre kommuner vill att ansvaret för serviceproduktionen i sin helhet överförs till självstyrande landskap. De stora städerna har åtminstone delvis en annan syn på saken.

Det vore viktigt att utreda kommunernas möjligheter att producera social- och hälsovårdstjänster i höstens beredning, öppet och utan att låsa sig i förra regeringsperiodens lösningsmodeller som kategoriskt fråntog kommunerna rätten till serviceproduktion.  Målet borde vara lokal flexibilitet. Möjligheten till serviceproduktion i kommunerna skulle också ge nya sätt att se på kommunernas och landskapens egendomsarrangemang.