Misslyckandet med anskaffningen av munskydd läggs nu på kommunerna

Regeringen har sedan mitten på mars gett kommunerna och andra aktörer olika förordnanden och anvisningar angående coronapandemin. Det är i synnerhet Social- och hälsovårdsministeriet som gått ut med flera anvisningar angående olika skydd, till exempel inom service som tillhandahålls hemma, heldygnsomsorgen och personalens skyddsutrustning. Anvisningarna har i vissa fall varit rentav motstridiga.

Nyligen ville Social- och hälsovårdsministeriet ha utlåtanden om ett utkast till beslut om användningen av olika sydd inom socialvården. Ministeriet överväger att fatta beslut om att vidta styråtgärder inom socialvården i enlighet med lagen om beredskap. Enligt ministeriet är avsikten att säkerställa att man inom socialvården använder adekvat skyddsutrustning på ett enhetligt sätt. Också Kommunförbundet lämnade ett utlåtande i ärendet (länk).

Social- och hälsovårdsministeriet motiverar förordnandet bland annat med de uppgifter man har om situationen och de otaliga förfrågningarna som influtit till ministeriet. I motiveringarna ges ingen lägesbild över hur utbredd och systematisk den bristfälliga användningen av skyddsutrustning och avvikelsen från givna anvisningar eventuellt varit.

Ur kommunernas synvinkel väcker de motstridiga anvisningarna och den rådande bristen på olika skydd förvirring. I värsta fall har det inte gått att få tag på några skydd alls. Enligt de uppgifter Kommunförbundet fått föreligger det fortfarande stora svårigheter att ta fram engångsskydd för kirurgiskt bruk och anskaffningen av munskydd av tyg, som är en helt ny uppgift, har inte kommit i gång i hela landet samtidigt och på samma sätt.

Det är ytterst viktigt att försäkra sig om att tillgången på skydd är tryggad innan man utfärdar en förordning. När statsmakten går ut med riksomfattande förordnanden måste kommuner och andra aktörer ha faktiska möjlighet att följa dem inom utsatt tid.

Social- och hälsovårdsministeriet har dessutom tänkt utfärda ett förordnande om mun- och nässkydd av tyg, vars skyddande egenskaper är omtvistade. Utfärdande av förordnanden är tvivelaktigt också för att det ministeriet inte definierat någon nationell standard för utförandet av tygskydden. Förordnandet innehåller inga som helst kriterier som tygskydden ska uppfylla för att på riktigt skydda klienter som hör till riskgrupper.

Det väcker också en viss förvåning att avsikten är att förordnandet kommer att gälla till 13.5.2020. I praktiken är det alltså fråga om ett förordnande som gäller i cirka två veckor, om beredskapslagen inte tillämpas längre än så. Förordnandets ändamålsenlighet är i så fall minst sagt tvivelaktig.

Förordnandet måste i varje fall uppfylla kraven på nödvändighet och proportionalitet. Eftersom sjukhusens tillgång på kirurgiska munskydd måste prioriteras och att det är därför man främst förlitar sig på tygskydd, vars effektivitet kan ifrågasättas, kan man också ifrågasätta förordnandets nödvändighet och proportionalitet.

Kommunerna har ett starkt gemensamt intresse att skydda dem som hör till riskgrupperna. Om det skulle finnas tillräckligt med sådana skydd som uppfyller kriterierna skulle man inte tveka att använda dem. Förordnandet som ministeriet har berett verkar egentligen bara var ett försök att skjuta över misslyckandet på kommunerna.