Brådska kan försämra slutresultatet av vårdreformen

En obestridlig slutsats av den vård- och landskapsreform som strandade för regeringen Sipilä var att en och samma modell inte lämpar sig för hela landet.

Detta stöds av rapporten Kommunernas lägesbild 2020, som statsrådet nyligen publicerade. Slutsatsen i rapporten är att kommunerna i Finland skiljer sig avsevärt från varandra i fråga om storlek, förhållanden och befolkningsstruktur samt att skillnaderna mellan kommunerna har ökat på 2000-talet i synnerhet till följd av förändringar i befolkningsstrukturen.

Den nuvarande regeringen betonar därför att regionernas olikheter ska beaktas i vårdreformen. I praktiken gäller detta dock endast Nyland. I resten av landet handlar det bara om eventuella fokuseringar i tjänsteproduktionen, till exempel satsningar på mentalvårdstjänster i regioner där förekomsten av mentala problem är större än i snitt. Naturligtvis är detta förnuftigt och ändamålsenligt, men i praktiken är det bara fråga om en liten nyansskillnad mellan olika regioner. Den grundläggande lösningen påverkar det inte.

Den enda strukturella regionala skillnaden är alltså särlösningen i Nyland. Det återstår att se vilken betydelse lösningen har för tillgången till och kvaliteten på tjänsterna för medborgarna. Bedömningen försvåras avsevärt av att finansieringslösningarna fortfarande är oklara. Om finansieringen genomförs på ett sådant sätt att alla kommuners inkomstskattesats sänks med lika många procentenheter, finns det risk för att kommunernas finansiella ställning kommer att försämras. Detta påverkar till exempel finansieringen av nödvändiga investeringar som beror på tillväxt. Samtidigt är det svårt att förstå varför en särlösning är möjlig endast i Nyland.

Kontaktytor blir konfliktytor?

En grundläggande lösning i vårdreformen är en omfattande integration mellan social- och hälsovårdstjänsterna samt de primära tjänsterna och de specialiserade tjänsterna – även om Nyland också i detta avseende utgör ett undantag eftersom integrationen endast genomförs delvis där. Såväl forskning som praktiska erfarenheter visar att en omfattande integration medför nytta i synnerhet när det gäller så kallade dyra patienter som använder många olika tjänster. Den förbättrar klienternas ställning och tjänster samt tyglar kostnaderna, vilket inte är en obetydlig sak. När vårdtjänsterna överförs från kommunernas ansvar försämras integrationen av tjänsterna med andra kommunala tjänster betydligt. Sådana tjänster är i synnerhet förebyggande tjänster och hälsofrämjande tjänster, såsom elev- och studerandevård, integration av invandrare, boende för grupper med särskilda behov och många andra. Det finns nästa hundra sådana kontaktytor. Risken är att en del av kommuninvånarnas tjänster försämras. Servicekedjorna bryts och nya kontaktytor bildas inte, det finns bara gränsytor eller till och med konfliktytor.

Regionalt spelrum behövs

Vårdreformen bereds igen med stor brådska. Man räknar månader och till och med veckor till nästa val. Detta leder till att man försöker hitta lösningar som är så enkla som möjligt och som åtminstone på något sätt kan anpassas till hela landet. Då väljer man i brådskan den minst dåliga lösningen, även om det finns bättre alternativ för någon region.

Kommunförbundet har poängterat att de regionala särdragen bör beaktas i reformen. I praktiken innebär det att varje självstyrande landskap ska kunna välja de lösningar som bäst lämpar sig för regionen när det gäller att tillhandahålla och producera tjänster, förutsatt att alla kommuner i regionen är eniga om lösningarna. Det behövs också regionalt spelrum i fråga om egendomsarrangemangen och stödtjänsterna.

Det slutliga ansvaret för likvärdiga tjänster ligger hos de beslutsfattare som valts genom val i landskapet och som har den bästa kännedomen om regionen. De bär också det politiska ansvaret för sina beslut. Därför är det inte befogat att begränsa landskapens beslutanderätt i fråga om sina egna tjänster.