Det nya årtiondet ärver utmaningarna i kommunekonomin och reformerna

Det nya årtiondet inleds ur kommunens synvinkel i det stora hela där det stod före årsskiftet. Ekonomin och vårdreformen kommer också under 2020-talet att vara tätt sammanbundna ödesfrågor. Ekonomin är i en mycket svår fas. Och vårdreformen är än en gång på hälft. I bägge fallen vänder sig blickarna både till kommunerna själva och allt oftare till Marins nya regering.

Kommunekonomins grundproblem är utgifterna som överskrider inkomsterna och det växande investeringsbehovet. Den bakomliggande orsaken är att både befolkningen och infrastrukturen åldras.

Behovet av anpassningsåtgärder i kommunerna uppgår till ett par miljarder euro. Gapet borde sys ihop också med regeringsåtgärder, istället för att hela tiden hitta på nya uppgifter och skyldigheter på basis av regeringsprogrammet.

Det är uppenbart att kostnadskalkylerna som utan tillbörlig beredning slängts ut under regeringsförhandlingarna i Ständerhuset till stora delar kommer att överskridas. Detta håller på att ske bland annat med dimensioneringen av vårdpersonalen, vårdgarantin och utvidgandet av läroplikten.

Senast under budgetförhandlingarna i början av april måste regeringen ta skeden i vacker hand. Om ökningen av statens utgifter som utstakas i regeringsförhandlingarna inte räcker för att finansiera kommunernas nya skyldigheter fullt ut och se till att det bland annat finns tillräckligt med personal, måste man antingen pruta på de utökade skyldigheterna eller spränga budgetramarna. Båda alternativen är smärtsamma. Det första mest ur en politisk synvinkel medan det andra saknar trovärdighet i en tynande ekonomisk situation.

Kommunförbundet kommer för sin del att komma med nya och omarbetade förslag till hur den kommunala ekonomin kan balanseras. Också inkomstsidan behöver bedömas. Till exempel det förslag som vi tog upp redan under regeringsförhandlingarna om att styra en del av kapitalinkomstskatterna till kommunerna borde nu granskas på allvar. Förutsägbarheten i den kommunala ekonomin borde förbättras bland annat genom en revidering av skatteredovisningssystemet.

Arbetskraftskostnaderna utgör över hälften av de kommunala verksamhetsutgifterna. Utvecklingen på den fronten har en mycket central betydelse för kommunekonomins hållbarhet. Efter spelöppningen i förhandlingsrundan är det tydligare än någonsin att det inte finns några extra pengar att dela ut i kommunernas kassor. Det är bara bottenskrap kvar.

Det behövs givetvis också kommunala anpassningsåtgärder, och mycket har också gjorts. I år har mer än en miljon finländare fått högre kommunalskatt. Samarbetsförhandlingar har förts i nästan 70 kommuner och samkommuner, det är rekordmånga.

Vårdreformen styrs av kommunerna medan man spekulerar över statens agerande

Kommunerna ligger inte på latsidan i social- och hälsovårdsfrågorna heller. Social- och hälsovårdstjänsterna utvecklas dagligen. Man drar nytta av resultaten i den förra regeringsperiodens beredningsarbete och framskrider utgående från de olika regionernas behov och möjligheter. Som exempel på detta kan nämnas arbetet som utförs i Egentliga Finland och Birkaland.

Också Kommunförbundets utredning, som blev klar före jul, visar att kommunerna har ett stort intresse för att utveckla social- och hälsovårdstjänsterna. De viktigaste gemensamma målen är att stävja kostnadsökningen, trygga tillgången till kompetent arbetskraft, göra tillgången till vård snabbare och förenhetliga datasystemen. 

Den reform som regeringen berett är det svårt att säga något exakt om eftersom den dolts bakom dimridåer av sällan skådat slag. Undantaget är den separata lösningen i Nyland, där regionens kommuner varit med. Man kan redan se framsteg och utlåtanden utarbetas snart. Det väsentliga är att man är beredd att pruta på fyrkantigheten och istället identifiera regionens egenart.

Kommunförbundets ståndpunkt har hela tiden varit att en sluten process är mycket tvivelaktig såväl med tanke på den praktiska sakkunskapen och förankringen som principiellt sett. Reformen handlar om cirka 20 miljarder euro och cirka 20 000 personer i de självstyrande kommunerna. Något sådant borde inte kunna beredas på 2020-talet utan att kommunerna och städerna tas med på allvar.

Förfarandet är snudd på olagligt. Förhandlingsproceduren mellan kommunerna och staten grundar sig på lagstiftning. Principerna i den Europeiska stadgan om lokal självstyrelse, som på lagstiftningsnivå också förpliktar Finland, förutsätter att lokala myndigheter hörs i god tid och på behörigt sätt i ärenden som direkt gäller dem.

Inte bara den separata lösningen utan också den allmänna vårdreformen bör vara flexibel. Det har till och med sagts i regeringsprogrammet att ”regionala särdrag beaktas i den mån det är möjligt i social‐ och hälsovårdsreformen och i organiseringen av servicen”. 

Om man ska tala om kommunal självstyrelse så ingår där nog möjligheten till spelrum i arbetsfördelningen mellan de självstyrande aktörerna. Denna princip har också skrivits in i det förslag till landskapslag som havererade under förra regeringsperioden. Ett förtroende för demokratin skulle bidra till att få fram de bästa sätten för varje region att organisera servicen och minimera konfliktytorna.

Sätt igång sysselsättningsförsöken utan dröjsmål

Nu i början av året är det också hög tid att fatta beslut om sysselsättningsåtgärder. Ur kommunernas perspektiv är det positivt att man äntligen kommer att samla ansvaret för service till i synnerhet de svårsysselsatta på ett ställe i kommunerna. Lagförslaget om detta är äntligen på remiss.

Kommunförbundet hoppas fortfarande att alla kommuner som önskar det ska få delta i försöken. Det skulle betjäna också regeringens sysselsättningsmål bäst. Att sätta igång försöken och att uppnå de sysselsättningsmål som de förväntas ge, förutsätter att arbets- och näringsförvaltningen utan dröjsmål överlåter åt kommunerna de resurser och befogenheter de behöver.

Naturligtvis behövs det en hel del andra åtgärder för att uppnå sysselsättningsmålen. Det är helt avgörande för hela den offentliga ekonomins hållbarhet och för att klara av kostnaderna för social- och hälsovården.