Framtiden efter coronakrisen
WHO deklarerade 11.3.2020 att covid-19 är en pandemi. De olika länderna har mött den verklighet som coronaviruset fört med sig på olika sätt. Vissa länder har drabbats mycket hårt av viruset medan andra tycks komma undan lättare. Detta är inte hela sanningen eftersom situationen i de olika länderna befinner sig i olika skeden. Åtgärderna för att hämma smittspridningen varierar också länderna emellan.
De enskilda ländernas interna åtgärder för att hantera krisen har också lett till klander. I USA och Storbritannien beskyller man beslutsfattarna för att de inte i tid förstått situationens allvar. I Finland har vi våra egna problem med brist på skyddsutrustning och anskaffningen av sådan.
Länderna klandrar också varandra. Kina, där virusepidemin uppstod, ruckar sin statistik. Borde Kina ha framställt sina misstankar om viruset redan sex veckor tidigare, när de första tecknen dök upp? Var anledningen till förhalandet den pågående processen om ett handelsavtal mellan Kina och USA? Kina lyckades få in en egen pandemiklausul i avtalet, och först därefter tillkännagav de situationen med coronaviruset. Hade sex veckor gett de övriga länderna tid att förbereda sig och spara människoliv? Det kan ingen svara på.
Ungern tummar på rättsstaspinciperna
Krisen möjliggör också sådana åtgärder som inte alltid är önskvärda. Vissa stater tar tillfället i akt och tummar på rättsstatsprinciperna. I Ungern har man med pandemin som förevändning gett landets ledning sådana befogenheter att det inte är säkert att de kan återtas efter krisen. I Polen diskuteras i all tysthet en ytterligare skärpning av de redan stränga abortbestämmelserna. Europaparlamentet gav vid plenarsessionen i april en resolution där det konstateras att Ungern allvarligt brutit mot rättsstatsprincipen. Trots detta har Ungern fått mer än dubbelt så mycket finansiering (CRII) som avsatts från strukturfonderna än Italien, som drabbats hårdast av epidemin.
EU:s åtgärder och underlåtanden under krisen har kritiserats. Europa har inte haft beredskap för en situation där en epidemi samtidigt drabbar alla medlemsländer. Krisen vi har råkat ut för borde inte ha varit en överraskning, även om det ser så ut. Upprepade varningssignaler genom åren och de tidigare epidemierna borde har gett försmak av hur det kan gå. Dagens människor har aldrig upplevt en sådan begränsning av sina grundläggande friheter som vi nu utsätts för.
Den förra storkrisen som hade förödande konsekvenser för människors liv var det andra världskriget. Under några år tog kriget över 60 miljoner människors liv. I spanska sjukan som härjade för hundra år sedan dog tiotals miljoner människor. Hittills har coronaviruset skördat cirka 165 000 offer (20.4.2020). Det slutliga antalet offer kan vi inte bedöma, när vi inte vet hur viruset beter sig och hur begränsningsåtgärderna fungerar. Vi får bara hoppas på att ett läkemedel mot viruset fås till stånd så snart som möjligt. EU har ordnat finansiering för vetenskap och forskning och nu söker man globalt metoder för att bekämpa viruset.
Dödsfallen är säkert den största och tyngsta förlusten men till följd av stagnationen i ekonomin kommer de mänskliga lidandena att fortsätta länge efter krisen. När situationen lugnat sig är det dags att se sig i spegeln. Vi måste ta lärdom av krisen så att ekonomin inte stannar. Produktionen och godstransporterna måste kunna tryggas också under exceptionella förhållanden.
EU koncentrerar sig på ekonomin
EU har i den här krisen koncentrerat sig på ekonomin medan ansvaret för hälso- och sjukvårdspolitiken ligger hos medlemsstaterna själva. Det har framställts olika synpunkter på EU:s framtid och de flesta av dem är inte förtroendeingivande. Ordförande för rådet, Michel, och kommissionens ordförande Von der Leyen försäkrar att EU agerar ansvarsfullt och kommer att vara starkt efter krisen. Von der Leyen har lovat att lägga fram ett nytt förslag till EU:s fleråriga budgetram som kommer att vara mer omfattande än den tidigare, och som inte kommer att minska finansieringen för sammanhållningsprogrammet.
Europeiska unionens ekonomiska och andra åtgärder är av avgörande betydelse för hur Europa kommer att klara sig ur krisen. Mest oroar euroområdets hållbarhet. Några europeiska länder har börjat häva de strängaste begränsningarna för att minska de ekonomiska konsekvenserna. Balansgången mellan ekonomi och hälsa är en krävande uppgift som inte kan bedömas förrän i efterskott.
Många tror att den inbromsning som krisen medfört skulle förädla människors tänkande och agerande i en mer positiv riktning. Men det är lika möjligt att vi önskar glömma hela krisen så fort som möjligt och återgå till livet som det var innan. Hur som helst finns det en framtid också efter krisen och den måste nu planeras för att minimera skadorna.