Håller regeringen på att skapa regional ojämlikhet i gymnasieutbildningen?

I statsminister Marins regeringsprogram identifieras regionala, socioekonomiska och könsrelaterade skillnader i inlärning och utbildning. I regeringsprogrammet lovar man att ta tag i bland annat förverkligandet av regional jämlikhet inom högskoleutbildningen. Vad gäller den grundläggande utbildningen lovar man att fästa särskild uppmärksamhet vid bland annat den ojämlika utveckling som sker regionalt.

I den offentliga debatten händer det också att man talar om skillnaderna mellan olika gymnasier. I sådana fall är det dock främst frågan om skillnader bland de studerande, det vill säga i hur de studerande kvalificerar sig i gymnasieurvalen. Detta framgår bland annat av de förtjänstfulla gymnasieundersökningar som Statens ekonomiska forskningscentral VATT genomförde på 2010-talet.

På basis av VATT:s undersökningar vet man att kvalitetsskillnaderna mellan gymnasierna i huvudsak är små, och detsamma gäller för kvalitetsskillnaderna mellan privata och offentliga gymnasier. När det kommer till så kallade elitgymnasier är det känt att studier vid ett ”elitgymnasium” inte förbättrar studentexamensresultaten och att tillträde till ett ”elitgymnasium” inte leder till en större sannolikhet att man får en studieplats vid ett universitet. Gymnasierna ligger således på en ganska jämn kvalitetsnivå när man beaktar de studerandes utgångsnivå. Föreställningarna är dock helt annorlunda.

En fjärdedel av gymnasiestuderandena från andra kommuner

För stunden har Finland 310 kommuner, av vilka 294 ligger på fastlandet och 16 på Åland. Eftersom det finns 270 anordnare av gymnasieutbildning, dvs. färre än kommunerna, säger det sig självt att en del av gymnasiets studerande kommer från andra orter än den ort där läroanstalten finns.

Cirka 75 procent av de nya gymnasiestuderandena studerar på sin hemort. För en fjärdedel av de nya gymnasiestuderandena var hemorten vid utgången av föregående år en annan än gymnasieorten. Om man beaktar samtliga gymnasiestuderande är andelen några procentenheter högre, men för andelen unga gymnasiestuderande ligger nivån på cirka 25 procent.

Andelen studerande från annan ort är särskilt stor i specialgymnasier samt i gymnasier vars grannkommun inte har något gymnasium. Exempel på specialgymnasier är bland annat musikgymnasiet i Kaustby, idrottsgymnasiet i Kuortane och Tammerfors finska samskolas gymnasium (som specialiserar sig i uttrycksförmåga). Gymnasierna i Koskis och Nousis är exempel på gymnasier som har många studerande från de omliggande kommunerna, som saknar gymnasier.

Gymnasienätet är för närvarande tätt i hela landet och den geografiska tillgängligheten till utbildning är god. Enligt rapporten om laget med basservicen 2020 bodde 84,5 procent av 15-åringarna i hela landet på högst 10 kilometers avstånd från närmaste gymnasium år 2019 och 99,6 procent på högst 30 kilometers avstånd.

För närvarande studerar gymnasiestuderande i allmänhet antingen vid gymnasiet på sin hemort eller en närliggande ort, och det är mera sällsynt att börja studera vid ett gymnasium i ett annat landskap. För sju procent av alla nya gymnasiestuderande finns deras tidigare hemort (från slutet av föregående år) någon annanstans än i det landskap där deras nuvarande gymnasium ligger. För unga gymnasiestuderande är andelen fem procent.

Utvidgningen av läroplikten ändrar situationen

Regeringen förbereder för närvarande en höjning av läropliktsåldern till 18 år. Detta skulle också medföra bland annat avgiftsfria skolresor. Det föreslås att den nedre gränsen för stödet för skolresor sänks till sju kilometer och att självriskandelen för stödet för skolresor slopas. Således kan det uppstå ett nytt incitament för studerande att söka sig till andra gymnasier än det som ligger närmast.

Denna förändring i valet av gymnasium kan ytterligare förstärkas av att läromedlen blir avgiftsfria. För närvarande har en del av de små gymnasierna kunnat ställa en del av läromaterialet till de studerandes förfogande, vilket har gjort det möjligt för dem att hantera minskningen av antalet studerande i gymnasiet när åldersklasserna har blivit mindre. På detta sätt har kommunerna samtidigt försökt sörja för ortens livskraft.

Risken för ojämlikhet är verklig

Det kan vara svårt att förutse hur en utvidgning av läroplikten påverkar de ungas beteende. För närvarande finns det dock två sannolika följder: För det första är det möjligt att det blir allt vanligare att söka sig från små orter till gymnasierna i centralorter. När detta kombineras med det redan låga antalet studerande vid små gymnasier och de minskande åldersklasserna, ökar risken för att gymnasienätet glesnar på ett okontrollerat sätt.

För det andra är det mycket möjlig att segregationen förvärras, det vill säga att gymnasiernas utveckling i olika riktningar accelereras. Om ungdomarna allt mer börjar söka sig till gymnasierna i centralorterna, kommer gymnasiernas medeltalsgränser att stiga. Då kan det hända att en stor del av ungdomarna i centralorterna inte får en studieplats på sin egen hemort. Det här kan leda till att det uppstår gymnasier på ”två nivåer”: gymnasier i centralorter med högt medeltal och gymnasier i kranskommuner med lägre medeltal.

Jag har tidigare skrivit att en utvidgning av läroplikten kommer att leda till en ny indirekt nedskärning i finansieringen av gymnasieutbildningen, eftersom den finansiering som staten anvisat inte är tillräcklig. Det är dock precis lika viktigt att identifiera de uppenbara riskerna med projektet för utvidgning av läroplikten när det gäller ojämlikheten i gymnasieutbildningen. De risker som beskrivs ovan gäller både centralorter, kranskommuner och glest befolkade kommuner.