Stabiliteten i regeringens kommunpolitik framhävs i mitt i krisen

Coronapandemin ändrade tidtabellerna så att regeringens ramförhandlingar och halvtidsöversyn som inleds i morgon kommer att ha klarats av innan en enda röst har getts i kommunalvalet i vår.

Detta framhäver ytterligare hur trovärdig regeringen Marins kommunpolitik är och hur väl de utfästelser som den gett kommunerna i regeringsprogrammet kommer att fullgöras.

Till dem hör bland annat att ”kommunernas uppgifter ska finansieras på ett hållbart sätt med deras egna skatteinkomster och med ett rättvist och tillräckligt statligt stöd” samt att ”de temporära nedskärningarna i statsandelarna kommer att ta slut 2020”.

Om jag fick önska mig något av ramförhandlingarna, skulle det vara en fortsättning på den stabila och förutsägbara kommunpolitiken och den förtroendeingivande relationen mellan kommun och stat. Det här är också den bästa möjliga morgongåvan till de nya kommunfullmäktige som väljs i juni.

Eftersom omvärlden framför allt på grund av coronan samt den social- och hälsovårdsreform som är under beredning befinner sig i ett unikt brytningsskede, är det bästa som staten kan göra att i enlighet med sina löften och lagstiftningen se till att finansieringen är tillräcklig i förhållande till kostnadsfördelningen och kostnadsutvecklingen samt till förändringarna i uppgifterna och skattebasen. 

Jämsides med en stabil kommunpolitik under de närmaste åren är det även viktigt att blicka längre fram. Den kroniska obalansen mellan kommunernas finansiering och uppgifter måste kunna åtgärdas. Som ett led i arbetet med att stärka hållbarheten i den offentliga ekonomin behövs åtgärder bland annat för att främja digitaliseringen, effektivisera användningen av lokaler och öka nyttan av gemensam upphandling.

Allt detta förutsätter en betydande höjning av sysselsättningsgraden. Här är kommunerna en del av lösningen, inte en del av problemet. Kommunerna har en omfattande arsenal med metoder och starka incitament för att påverka sysselsättningen.

I och med sysselsättningsprojekten som inleddes i början av mars överfördes huvudansvaret för sysselsättningstjänsterna i främsta ledet till 118 kommuner i fråga om cirka 230 000 arbetslösa. Vid ramförhandlingarna är det viktigt att besluta om att kommunernas permanenta ansvar för att ordna arbetsgivar- och arbetssökandeservice börjar senast vid ingången av 2024 samt om villkoren för reformen av finansieringen i anslutning till detta. Även detta handlar om att skapa stabilitet, vilket också för sin del bidrar till att sysselsättningsprojekten lyckas och att det satsas på dem. Samtidigt bör det också finnas lösningar för att möta kommunernas egna utmaningar i fråga om tillgången på arbetskraft.

Coronakrisen är inte förbi, trots att antalet smittade lyckligtvis sjunker och samhället gradvis öppnas igen. Ur kommunernas och den kommunala ekonomins synvinkel är det väsentligt att vi under en lång tid kommer att betala den service-, vård- och inlärningsskuld som coronan förorsakat och att vi kommer att lida av osäkerheten i inflödet av skatteinkomster.

Så länge som varken slutnotan för coronakrisen eller ens notans förfallodag är känd, är det för tidigt att bedöma om de allmänna och öronmärkta coronastöd som hittills betalats till kommunerna - utanför ramarna - räcker till. Det är också klart att man inte ska börja räkna ut slutredovisningen mitt i krisen och när det råder undantagsförhållanden i landet.

Det behövs fortfarande åtgärder som dämpar de kommunala beslutsfattarnas tryck på skattehöjningar, arrangemang som ökar arbetslösheten eller plötsliga investeringsbromsningar. Detta bidrar till att stärka stabiliteten och öka förtroendet för att återuppbyggnadsfasen ska lyckas.