Sysselsättningsförsöken i kommunerna inleds, vad händer sen?

Tredje försöket. Eller kanske det till och med gjorts fler försök än så, jag minns inte längre. Det finns skäl att ställa sig frågan. Ska vi försöka nu igen?

Försökskultur är en bra sak. Det är nyttigt att utreda saker innan man fattar mer bestående beslut. Jag förstår också dem som anser att det nu aktuella sysselsättningsförsöket är ett ”sista” försök som måste leda till mer bestående verksamhetsformer och handlingsmodeller. Det anser jag också.

Som arbetsminister fick jag till leda svara på frågan ”är det här regeringens undermedel mot arbetslösheten?” Naturligtvis inte. Det finns ingen enskild metod eller åtgärd som ensam löser problemen med arbetslösheten. Det behövs tiotals olika lösningar, och ändå kommer ingen av dem att skapa något bestående utan det i sig enkla faktum att företag sysselsätter människor. Det vill säga att företagen behöver arbetskraft och att denna arbetskraft måste motsvara företagens behov.

Vi behöver alltså både sysselsättningspolitiken och näringspolitiken. De hänger ihop. Social- och utbildningspolitiken icke att förglömma.

Jag inledde mitt uppdrag som koordinator för sysselsättningsförsöken i kommunerna 11.1.2021.

Vad gör jag alltså? Jag samlar information om försöken, sprider informationen vidare och fungerar som en länk mellan olika aktörer.

Detta sker i praktiken och huvudsakligen genom Teams-möten nu i coronatider, förhoppningsvis även ansikte mot ansikte när smittan ger vika. Jag har hunnit träffa representanter för 20 av 25 regioner som deltar i försöket. Inalles deltar 118 kommuner. Antalet kunder är cirka 230 000.

Det är alltså fråga om en mycket stor och betydande helhet.

I praktiken diskuterar jag alltså med representanter för regionerna och får aktuell information om var de står i nuläget. Jag får också höra vad regionerna i praktiken testar och vad de gör på ett annat sätt jämfört med tiden före försöken. Sedan delar jag med mig av informationen och mina iakttagelser. Forskningen inom VN TEAS, Statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet, stöder för sin del dessa iakttagelser och går därtill djupare med olika mätare.

I Finland har det funnits många problem med främjandet av sysselsättningen. Ett av dem är det splittrade fältet av aktörer. Genom att kombinera resurser, skulle samarbetet bli effektivare, vilket man nu uttryckligen gör.

Har sysselsättningsförsöket någon betydelse? Är det till någon nytta alls? Javisst. Om regionerna hittar ett gemensamt och ett mer verkningsfullt sätt att agera, gagnas den arbetslösa eller den som behöver arbetskraft. De gagnas också om sektoriseringen minskar eller rentav avlägsnas. I slutändan kommer individen och hela samhället att vinna. Om man finner permanenta, nya lösningsmodeller har försöket nått en del av sitt mål.

Vår styrka i Finland är att vi söker smartare sätt att agera. Det är det som försöket handlar om i all sin enkelhet – och svårighet.

En grundförutsättning för att en förändring av detta slag ska nå framgång är att man utgår från kunden, inte organisationerna. Det kräver mod att vara tillmötesgående och flexibel, till och med avstå från något gammalt. Förändringar känns skrämmande, det är helt mänskligt, men det är bra att fråga sig själv: ”gör jag detta arbete för min egen skull/för min organisation eller för kunderna?”

Detta gäller alla aktörer, såsom kommunerna, Arbets- och näringsbyråerna, NTM-centralerna och ministerierna. Förändringen måste utgå från politikernas vilja och, å andra sidan, från olika aktörers mod att göra saker på ett annat sätt än tidigare. Det försök som nu inleds pågår till slutet av juni 2023. Då vet vi om vi har fått svar på frågan: ger kommunernas ansvar för främjandet av sysselsättningen bättre resultat och förbättrar det sysselsättningsgraden?

Som jag redan konstaterade, måste man parallellt och samtidigt kunna utveckla företagstjänsterna, dvs. utöva smart och sporrande näringspolitik. Allt hänger ihop. Jag upprepar detta eftersom sysselsättningsfrämjandet inte bör ses som något separat. Det är i högsta grad en del av en välfungerande näringspolitik.

Regionerna vill gärna inleda försök och visa sitt kunnande. Jag tror att försöken kommer att utmynna i nya innovationer att göra saker på ett smartare sätt, i själva verket vet jag det redan nu. Om det sedan leder till en stor förändring i hur sysselsättningen främjas i Finland, det återstår att se. I den nordiska modellen för arbetskraftsservice stärks riktningen mot mer ansvar för kommunerna. Jag tror alltså att vi om 10 år kommer att ha en mycket annorlunda struktur inom denna krävande och viktiga sektor.

Något kan ta slut, men själva uppdraget försvinner ingenstans. Sysselsättningen eller arbetslösheten behöver tacklas i vårt land även i fortsättningen. Hur, det får vi åtminstone några svar på i de nystartade kommunala sysselsättningsförsöken. Detta görs för alla, inte bara för de regioner som deltar i försöket. Det är skäl att minnas detta.

Lycka till! Genom samarbete når vi bra resultat.