Lagen om ett datasystem för den byggda miljön bör inte gå vidare

Främjande av digitalisering och interoperabilitet samt utveckling av datahanteringen är mål som är värda att understödas. Men om man i genomförandet av digitaliseringen och datahanteringslösningarna inte beaktat själva verksamheten och aktörernas roller kan det leda till motsatt effekt jämfört med det avsedda. I beredningen av lagen om datasystem för den byggda miljön gick det just på det sättet.

Lagen bereddes i en rasande takt. De synpunkter som de kommunala representanterna förde fram om kommunernas uppgifter och serviceprocesser samt helheten inom datahanteringen hördes men beaktades inte. Lagförslaget är Finansministeriets förslag, inte arbetsgruppens gemensamma.

Det föreslagna systemet innebär extraarbete i kommunerna

Om lagen går vidare i den form som den föreslagits skulle kommunerna åläggas att upprätthålla data inte bara i samband med sina egna lagstadgade uppgifter utan också för datasystemet för den byggda miljön – en ny, och för den egna verksamheten onödig skyldighet. En dåligt fungerande datahanteringslösning och onödigt och överlappande arbete kräver extra resurser i kommunerna, gör servicen långsammare och leder till kvalitetsproblem i datainsamlingen. Dessutom skulle lösningen leda till oklarheter om vilket system som innehåller de riktigaste uppgifterna när samma kommunala beslut finns på två ställen.

Lagförslaget är i grunden orättvist

Planer och bygglovsbeslut uppstår genom kommunernas verksamhet i de system som kommunerna använder och uppgifterna arkiveras alltid i samband med besluten i kommunernas datalager. Lagförslagets datahanteringslösning för markanvändningens del följer inte den gällande informationshanteringslagens princip om att genomföra regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information mellan informationssystem via tekniska gränssnitt, om den mottagande myndigheten enligt lag har rätt till informationen.

Enligt en juridisk bedömning jag fått motsvarar den föreslagna bestämmelsen om ett gemensamt register inte dataskyddsförordningens tolkning av gemensam registerhållning – Finlands miljöcentral och kommunerna beslutar inte gemensamt och jämbördigt om ändamålet och metoderna för behandlingen av personuppgifterna i det system som miljöcentralen administrerar. Kommunerna har ingen realistisk möjlighet att påverka funktionen och användningen av det datasystem som Finlands miljöcentral utvecklat.

Lagförslaget kan ifrågasättas på juridiska grunder och det är dessutom orättvist till och med sett med lekmannaögon: kommunerna skulle stå för alla kostnader för informationsproduktionen och upprätthållandet, inklusive onödiga extraskyldigheter, och samtidigt förlora rätten att hantera informationen till Finlands miljöcentral, som skulle svara för överlåtelsen av uppgifterna som kommunerna producerat på sin bekostnad. Samtidigt minskar kommunernas möjligheter att besluta om sina egna digitala informationstjänster, vilket kränker kommunernas självstyrelserätt som den föreskrivs i kommunallagen.

Interoperabiliteten genomförs i kommunerna

Arbetet med interoperabiliteten som samordnats av Miljöministeriet har varit utförligt och omfattande. Det må vara välformulerat men interoperabiliteten förverkligas dock inte förrän gemensamma informationsstrukturer införts där informationen uppstår. När datahanteringen är interoperativ från början kan informationen användas i olika system från den ursprungliga källan, utan att uppgifterna behöver kopieras i parallella register.

För att försäkra sig om kvaliteten vid planering och byggande eller annan verksamhet i byggd miljö lönar det sig alltid att använda data från den ursprungliga källan.

Ett gemensamt publikationssystem skulle ge fördelar

Ur säkerhetssynpunkt borde man också ifrågasätta centraliserad lagring av alltför detaljerat och heltäckande datamaterial. I en centraliserad tjänst borde enbart sådant material införas som kan publiceras för den stora allmänheten.

Istället för parallella register borde man undersöka möjligheten att utveckla ett genuint gemensamt publikationssystem. Införandet av ett gemensamt publikationssystem skulle vara mycket mer fördelaktigt på samhällsnivå än parallella register och mångdubbla skyldigheter att upprätthålla dem. Med ”genuint gemensamma” menar jag att varje myndighet skulle hantera och publicera sina egna data och ge andra aktörer användarrättigheter genom den gemensamma informationstjänsten.

Rättigheterna skulle inte ges till en ensam aktör, utan alla skulle föra in sina enhetliga och offentliga uppgifter i publikationssystemet. Varje kommun kunde till exempel publicera alla gällande planer (inte enbart de senaste) inklusive baskartor direkt ur sitt eget datalager. Finlands miljöcentral och andra myndigheter kunde genom publikationssystemet få användarrättigheter att analysera alla gällande planer på nationell nivå, vilket skulle gynna miljöskyddets mål bättre en data som enbart gäller nya planer. Offentliga uppgifter kunde betraktas genom en kartapplikation både nationellt och över kommungränser.

Finansiering till kunskapens källa

Finansieringen för genomförandet av inteoperabiliteten bör riktas till dem som producerar informationen. Det är kommunernas uppgift att producera och upprätthålla basuppgifter om byggnader, stads- och generalplaner, adresser, byggnader och infrastruktur i tätorter, inklusive noggranna baskartor. Interoperabiliteten kräver att kommunernas processer ändras så att informationen som produceras är i samma format oberoende av vilket produktionssystem kommunen använder.

Interoperabel central information om den byggda miljön gynnar hela samhället. Sådan information kan användas i standardapplikationer i flera olika system direkt från den ursprungliga källan. Genomförandet av interoperabiliteten borde vara det första steget i utvecklingen av den riksomfattande informationshanteringen. Efter det kan information av hög kvalitet publiceras på ett säkert sätt från datalager som kontinuerligt uppdateras, utan överlappande register.