Syftet med omhändertagande eller vård utom hemmet är inte att straffa barnet

Omhändertagande och placering av ett barn i vård utom hemmet är inte ett straff för barnet. Tvärtom: barnskyddets syfte är att skydda barnet och säkerställa att barnet får en så vanlig barndom som möjligt.

I vissa situationer är man ändå tvungen att begränsa barnets grundläggande fri- och rättigheter på det sätt som barnskyddslagen förutsätter.

Utöver trygghetsaspekten efterlyser vi finkänslighet och respekt för barnets människovärde i samband med begränsande åtgärder. Fostran och de därtill hörande gränserna ska vara objektiva ur det enskilda barnets synvinkel, alltså också godtagbara och försvarbara sett från en utomståendes perspektiv.

Det centrala syftet med de begränsande åtgärder som finns i barnskyddslagen är att säkerställa att syftet med omhändertagandet förverkligas och samtidigt att skydda barnet självt eller någon annan person. På platsen för vård utom hemmet är man skyldig att tillgripa begränsande åtgärder ifall det är nödvändigt och de förutsättningar som anges i lag uppfylls. Begränsande åtgärder får dock inte tillgripas som straff.

Tillgripande av begränsande åtgärder strikt begränsat i lag

Begränsande åtgärder enligt barnskyddslagen

62 § Begränsning av kontakterna

65 § Omhändertagande av ämnen och föremål

66 § Kroppsvisitation

66 a § Kroppsbesiktning

67 § Granskning av egendom, försändelser och utrymmen samt kvarhållande av försändelser

68 § Fasthållande

69 § Begränsning av rörelsefriheten

69 a § Transport av barn som utan tillstånd avlägsnat sig från anstalten

70 § Isolering

71 § Särskild omsorg

De begränsande åtgärderna i barnskyddslagen får tillämpas endast inom sådan vård utom hemmet som ordnas som anstaltsvård. Dessutom måste barnet ha placerats där efter omhändertagande, i brådskande ordning eller med stöd av ett interimistiskt förordnande då ärendet gällande omhändertagande ännu är anhängigt vid förvaltningsdomstolen.

Om vård utom hemmet ordnas som familjevård kan kontakten med till exempel barnets föräldrar eller andra personer som står barnet nära begränsas om kontakten är skadlig för barnet. Övriga begränsande åtgärder kan inte tillämpas i familjevården.

Eftersom begränsande åtgärder innebär ett ingripande i barnets grundlagsenliga grundläggande fri- och rättigheter, har beslutsfattaren en särskild skyldighet att bedöma huruvida de grunder som finns i lagen uppfylls samt noggrant och tillräckligt motivera sina beslut.

Nödvändigheten och proportionaliteten ska bedömas på samma sätt som när andra medborgares grundläggande fri- och rättigheter begränsas

I Finland övervägde man noga om begränsningarna i restaurangernas öppettider var proportionerliga med tanke på pandemins spridning. Detsamma borde man ha gjort när man övervägde vilka begränsande åtgärder som kan tillgripas inom vården av barn utom hemmet. Begränsande åtgärder inom barnskyddet är tillåtna endast i situationer där de är nödvändiga och lindrigare metoder inte är tillämpliga eller tillräckliga. Om lindrigare metoder inte tillämpas, ska orsaken vara till exempel att de inte lämpar sig för situationen i fråga, inte att det inte finns tillräckligt med personal. Inte på att det inte finns tillräckligt med personal.

Av de begränsande åtgärder som finns tillgängliga ska man välja den som minst inskränker barnets självbestämmanderätt eller någon annan grundläggande fri- eller rättighet.

Begränsningarna får inte innehålla undertryckande, bestraffning eller annan kränkande behandling. De får inte medföra skada eller olägenhet för barnet. Begränsningarna kan inte heller användas schablonmässigt som en uppfostringsmetod för alla placerade barn.

Bruket av en begränsning ska upphöra genast när begränsningen inte längre är nödvändig. Begränsningar kan alltså endast tillgripas när alla förutsättningar i lagen är uppfyllda utgående från en individuell bedömning. När de grundläggande fri- och rättigheterna begränsas måste man också se till att det finns ett adekvat rättsskydd.

I klientplanen kan man inte slå fast begränsningar för barnet under tiden för vård utom hemmet. Tillgripande av begränsande åtgärder kan inte heller grunda sig enbart på en socialarbetares anvisningar, vårdnadshavarens tillstånd eller samtycke eller på barnets eget samtycke.

För att begränsande åtgärder ska kunna tillgripas krävs alltid att de lagstadgade förutsättningarna uppfylls och att beslut fattas i ärendet.

Viktigt att begränsande åtgärder genomförs på ett säkert sätt

Begränsande åtgärder ska alltid genomföras med respekt för barnets människovärde, på ett så säkert sätt som möjligt och med omsorg om barnets grundläggande behov.

Vid begränsande åtgärder för barn ska man ta hänsyn till

• ålder
• kön
• orsakerna till placeringen
• religiös och kulturell bakgrund och godtagbara och respektfulla sätt att genomföra åtgärderna med tanke på dessa

På placeringsplatsen kommer man tillsammans med barnet och utgående från barnskyddslagen överens om fostrande regler som främjar barnets trygghet, hälsa och rehabilitering.

I reglerna ska barnens bakgrund, historia, ålder och utvecklingsnivå samt grunderna för placeringen beaktas. För tonåringar gäller andra målsättningar rörande fostran än för små barn.

De mest centrala principerna för vårdnaden om barn är

• erkännande av barnets egen personlighet
• ökande självbestämmanderätt i takt med att barnet utvecklas
• beaktande av individuella behov och önskemål
• barnets rätt att delta i beslut som rör honom eller henne själv.

Detta ska beaktas också när regler fastställs.

Med stöd av 4 a § i barnskyddslagen förhindras att osakliga, ogrundade eller godtyckliga uppfostringsmetoder används på platsen för vård utom hemmet. I paragrafen fastställs godtagbara gränser för uppfostran i allmänhet och samtidigt skyddas barnets rättigheter också i fall där det inte är fråga om sådana begränsande åtgärder som avses i lagen.

Ett positivt förhållande till barn en bra grund för gränser inom fostran

Det är inte möjligt att på ett entydigt sätt definiera vad fostran bör innefatta. Den ska dock vara allmänt godtagbar – alltså sådan att den uppfyller de krav som man i samhället i allmänhet ställer på en god och sedvanlig fostran.

Utgångspunkten för god vård utom hemmet ligger i att vägledning, tillsyn och gränser baserar sig på ett positivt förhållande till barn. Trygga vuxna som är genuint intresserade av barnets angelägenheter och som är närvarande i barnets vardag möjliggör att även konflikter kan hanteras och lösas på ett konstruktivt sätt som stöder målsättningarna för fostran.

Vi vet: uppgiften är verkligen inte lätt och kräver mycket kunnande, långsiktighet och tålamod av de vuxna på platsen där barnet är placerat.

Man kan inte med olika regler utan grund ingripa i barnets privatliv, till exempel i hur barnet klär sig, färgar håret eller använder smycken eller piercingar.  Goda fostrande regler måste ha ett godtagbart syfte, såsom att skydda barnet från fara och främja barnets säkerhet, hälsa och utveckling.

Då reglerna på platsen för vård utom hemmet är förståeliga för barnen, rättvisa och står i rätt proportion till sitt syfte, kan de också minska behovet av begränsande åtgärder.

Platsen för vård utom hemmet kan komma överens med barnen om bland annat följande frågor:

• hemkomsttid
• mattider
• nödvändig vila
• andra frågor som rör det dagliga livet.

Barnets hemkomsttid och tid att lägga sig samt hur barnet deltar i gemensamma vardagliga aktiviteter förändras naturligt i takt med barnets ålder, uppväxt, utveckling och den ungas ökade självbestämmanderätt. Fostran av barn i vård utom hemmet avviker inte från en allmänt godtagbar fostran. Detta gäller även den omsorg som ges på platsen för vård utom hemmet.

Problem inom vård utom hemmet kan inte lösas genom fler begränsande åtgärder

Vi är bekymrade över de krav som framförts i den offentliga debatten på att lösa problemen som finns inom vård utom hemmet genom fler och samtidigt strängare begränsande åtgärder. Barnskyddslagen möjliggör redan nu ett stort antal begränsande åtgärder som ska tillgripas när förutsättningarna för detta uppfylls. Att inte tillgripa begränsande åtgärder kan äventyra barnets liv på många sätt.

Vi kan se behovet av att utveckla vården utom hemmet. De nuvarande problemen löses dock inte genom att öka de begränsande åtgärderna, utan genom att utveckla kvaliteten på vården utom hemmet. Det är också viktigt att de tjänster som barnen behöver, såsom undersökningar som rör barnets hälsotillstånd, terapi, rehabilitering och vård inom hälso- och sjukvården, kan genomföras utgående från barnens behov. Inom vården utom hemmet ska man inte behöva kompensera för brister i tjänsterna som uppkommer på grund av att servicesystemet inte fungerar.

Skribenter

Tapio Räty är referendarieråd vid riksdagens justitieombudsmans kansli.

Aila Puustinen-Korhonen är sakkunnig i barnskyddsfrågor vid Kommunförbundet. 

Den här artikeln är den tredje delen i bloggserien Barnskydd och barnets grundläggande rättigheter som Kommunförbundet publicerar under våren 2022.

Delta i diskussionen till exempel på sociala medier. Eller skicka in frågor, kommentarer och synpunkter från det dagliga arbetet på fältet till vårt program Lastensuojelutunti (”Barnskyddstimmen”, på finska).