Civilsamhällets beredskap måste stärkas under den kommande regeringsperioden

Europa ruskas för närvarande om av flera simultana kriser, exempelvis Rysslands attack mot Ukraina, energikrisen, coronakrisen, ökningen av gängbrottslighet och psykisk ohälsa bland unga samt den ekonomiska lågkonjunkturen. Också Finlands kristålighet har prövats på allvar redan i flera års tid. Kommunernas förmåga att lindra konsekvenserna av samhällsstörningar och säkerställa kontinuitetshanteringen inom servicen har varit avgörande för bevarandet av invånarnas kristålighet.

Det ryska anfallskriget mot Ukraina som inleddes i februari 2022 har lyft fram städernas betydelse som en del av landets försvar. Den kritiska infrastrukturen i de ukrainska städerna har blivit en central måltavla i kriget och hela befolkningens psykiska kristålighet mäts genom städernas resiliens.

Det är därför inte att undra på att Kommunförbundet har antecknat som ett klart mål för regeringsprogrammet att stärka förutsättningarna för kommunernas beredskap. Man har insett och erkänt att kommunernas och även välfärdsområdenas omfattande ansvar för samhällets smidiga funktion förutsätter aktiva utvecklingsåtgärder. I Sverige inrättade regeringen en helt ny ministerportfölj för en civilförsvarsminister för att stärka hela samhällets försvarsförmåga och kristålighet. Den väg Sverige stakat ut visar att civilberedskapen bör stärkas också i Finland.

Genom samarbete, förebyggande säkerhetsåtgärder och tydliga ansvarsområden mot en trygg vardag

Det centrala när det gäller att förbättra förutsättningarna för beredskapen är samarbete enligt principen för övergripande säkerhet och gemensam beredskap. Det är särskilt viktigt att kunna skapa en gemensam lägesbild och bedömning av hoten samt förbättra förutsättningarna för informationsutbyte. Den allmänna bild som kommunerna haft av läget under den senaste tidens kriser har baserat sig på information via media. Dialogen mellan myndigheterna har inte varit tillräcklig.

Helhetsbilden av försörjningsberedskapen, hotbedömningen och de olika aktörernas ansvar bör förtydligas. Mest konkret framgick oklarheterna i ansvarsfrågan under våren 2020 i samband med coronakrisen och bristen på munskydd. Kommunerna och välfärdsområdena har lagstadgade skyldigheter att sköta sina uppgifter, men vem sköter försörjningsberedskapen i sista hand?

Den kritiska infrastrukturen, vatten-, mat-, el- och värmeförsörjningen och sjukvården, räddningsverksamheten, evakueringsförmågan, trafiken, kommunikationsnäten, skyddsrummen, medborgarnas förmåga att agera i kriser samt andra frågor som är vitala för det dagliga livet är delar av det kriståliga samhället och bör beaktas vid alla samhällsstörningar. Kommunerna måste ges förutsättningar att finansiera sina lagstadgade uppgifter och skyldigheter. De ekonomiska och operativa förutsättningarna för att tillhandahålla kritisk infrastruktur beror uteslutande på kommunernas ekonomiska situation. Också välfärdsområdena bör ges arbetsro, och inga fler uppgifter överföras från kommunerna.

Stora kriser, som till exempel coronapandemin, får samhälleliga konsekvenser som inte märks förrän flera år senare. Den psykiska ohälsan bland de unga, gängbildningen och den ökande brottsligheten har under hösten väckt allvarlig oro även i Finland. Genom förebyggande säkerhetsåtgärder samt genom att främja hälsa och välfärd kan kommunerna och välfärdsområdena stärka invånarnas och kommunernas kristålighet, minska antalet brott, samhällsstörningar och olyckor, och de skador som orsakas av dem, samt upprätthålla en känsla av säkerhet.



Kännetecknande för ett hållbart samhälle är säkerhet i vardagen.