De offentliga finanserna behöver verkliga besparingar– inte deloptimeringar

Finansministeriets kartläggning av utgifterna i och strukturerna för den offentliga ekonomin är ett omfattande infopaket om hur medlen används i den offentliga sektorn, skatterna och alternativen för att stärka den offentliga sektorn och minska dess skuldsättning i framtiden. Utgifts- och strukturkartläggningen är en fortsättning på tjänstemannainlägget som beräknade att anpassningsbehovet i den offentliga sektorn uppgick till 9 miljarder euro.

Kartläggningen är en efterlängtad verktygslåda, eftersom medborgarna och de olika partierna före valet var rätt eniga om det stora anpassningsbehovet i den offentliga sektorn. FM:s rapport ger beslutsfattarna konkreta verktyg för sparmetoderna och den teoretiska sparpotentialen. Det är utmärkt att rapporten innehåller uppskattningar i euro av anpassningsåtgärdernas effekter och lyfter fram de alternativ där effekterna är störst. Trots att uppskattningarna handlar om kalkyler ger kartläggningen för första gången en inblick i vad den politiska retoriken om stora sparbehov egentligen innebär.

Rapporterna beaktar dock inte alla verktyg. Bland verktygen saknas bland annat produktivitetsfrämjande åtgärder, digitalisering och minskning av normer och planeringsskyldigheter. Det saknas dessutom förtroende för att också kommunerna och välfärdsområdena kan vidta anpassningsåtgärder. Målet med kartläggningen är att ta fram ett urval av metoder som i så liten utsträckning som möjligt skadar kärnan i verksamheten i den offentliga sektorn, den ekonomiska tillväxten och välfärden för de mest utsatta hushållen. Som ett alternativ till den minsta olägenheten bör beslutsfattarna nu skapa en vision om hurdant välfärdssamhälle Finland kan vara i framtiden.

De effektivaste enskilda metoderna för att balansera ekonomin är enligt FM bland annat skärpt mervärdesskatt, mindre statsunderstöd och minskade indexhöjningar bland annat i fråga om pensioner. Omedelbart efter publiceringen av rapporterna uttryckte många beslutsfattare sin bestörtning över sparförslagen. Många av förslagen i rapporten är också politiskt orealistiska.

Medborgarna får dock inte ges signalen att det är möjligt att göra besparingar i miljardklassen utan att välfärden försämras för någon befolkningsgrupp jämfört med läget i dag. Det är också omöjligt att hålla vissa tjänster helt utanför de omfattande nedskärningarna. Det finns metoder för att begränsa den offentliga sektorns skuldsättning, men omfattningen av balanseringsåtgärderna är enorm. I urvalet av metoder bör tyngdpunkten ligga på åtgärder som förbättrar sysselsättningen och incitamenten. Det är kring dem som det lönar sig att inleda debatten.

Anpassningen bör för kommunernas del ske genom att skyldigheter och normer luckras upp

Indexbundna utgifter utgör en stor del av de offentliga utgifterna, eftersom indexbindningen för närvarande sträcker sig exempelvis till arbetspensioner och andra sociala förmåner, finansiering av välfärdsområden och högskolor, kommunernas statsandelar samt försvarsanslag. En grov tumregel är att en indexhöjning på en procent av de indexbundna utgifterna medför kostnader på drygt 600 miljoner euro per år. Omfattande indexnedskärningar är således ett tekniskt och effektivt enkelt sätt att hitta sparobjekt i de offentliga finanserna.

Utöver bestående indexnedskärningar kan besparingar göras också genom att man häver indexbindningen helt, gör indexnedskärningen för viss tid eller genomför en indexhöjning endast delvis. Man kan hålla med Finansministeriet om att en begränsning av indexhöjningarna, dvs. en höjning som är mindre än den fulla höjningen, kan vara en mer godtagbar och fungerande sparmetod. Å andra sidan måste en partiell indexnedskärning riktas till flera år för att man ska uppnå de sparbelopp som behövs.

Finansministeriet påpekar i sin rapport att det finns principiella problem med alla indexnedskärningar. Indexnedskärningar kan därför inte betraktas som den viktigaste anpassningsmetoden i synnerhet när det gäller den sociala tryggheten och finansieringen av välfärdsområdena. När det gäller kommunerna medger rapporten att nedskärningarna i statsandelarna skulle orsaka många finansiella problem, tryck på skattehöjningar, tryck på att anpassa tjänsterna, öka kommunernas skuldsättning och på längre sikt också minska den ekonomiska tillväxten eftersom skillnaderna mellan kommunerna ökar. Trots detta anser ministeriet att indexnedskärningar i kommunernas statsandelar är möjliga. Enligt ministeriet har lagstiftaren rätt omfattande prövningsrätt när det gäller att införa betydande ändringar i kommunernas ekonomiska ställning.

Minskningen av kommunernas statsandelar är en känslig åtgärd för kommunerna, eftersom kommunernas basfinansiering har skurits ned redan under flera tidigare år. Efter vårdreformen har de ekonomiska effekterna av dessa nedskärningar minskat, eftersom en minskning av kommunernas statsandelar med en procentenhet numera endast ger cirka 40 miljoner euro i statskassan.

Utöver sådana belopp ska beslutsfattarna dock vara medvetna om att beslutet om indexnedskärningar i kommunernas statsandelar inte stärker de offentliga finanserna en endaste cent. Det är ingen besparing eftersom det helt enkelt innebär att finansieringen av de statliga utgifterna helt och hållet överförs till kommunerna. Efter en indexnedskärning måste kommunerna fundera på om tjänsterna inom småbarnspedagogiken och bildningen ska skäras ned, om beskattningen av arbete ska höjas eller om de ska ta upp mera skuld.

En nedskärning av kommunernas statsandelar är alltså alltid ren deloptimering av statens och kommunernas ansvar för finansieringen av den offentliga sektorn. Även kartläggningens förslag om att minska statens budgetfinansiering för nationella trafikprojekt eller de stora städernas MBT-projekt handlar om att man bollar med finansieringsansvaret, inte om att man sparar.

Kommunerna står inför en dyr löneuppgörelse, svagt växande inkomster och en tung skuldbörda efter vårdreformen. I denna situation är det viktigt att anpassningen som gäller kommunerna och välfärdsområdena sker genom att skyldigheterna och normerna luckras upp.

Avslutningsvis

Vid kartläggningen granskade man utöver indexjusteringarna även många andra möjliga anpassningsmetoder som riktade sig till kommunerna. Exempel från den långa anpassningslistan är bland annat en ändring av upphandlingslagen, gallring av statsunderstödsfunktionerna, reformer av lagen om finansiering av undervisningsverksamhet och anordnarnätet, avbrytande av planeringen av stora banprojekt och upplösning av projektbolag, höjningar av avgifterna för småbarnspedagogik och nedskärningar av hemvårdsstödet.

Den offentliga finansieringens omfattning och effektivitet ska alltid granskas kritiskt. Det ekonomiska trycket kommer att öka också i kommunerna.