En enhetlig och fungerande lagstiftning för den byggda miljön

I framtidens kommun är utveckling och förvaltning av den byggda miljön en kärnuppgift. Utsikterna är oklara eftersom totalreformen av markanvändnings- och bygglagen, som man har kämpat med i två regeringsperioder, håller på att sluta med ett magplask. Reformen måste börja om från början – ett svajande hus går inte att fixa med en ytrenovering.

Målet är ett system för planering och styrning som låter kommunerna erbjuda sina invånare ett fungerande samhälle, en god livsmiljö, smidiga tjänster samt goda förutsättningar för näringslivet. Kommunernas planmonopol måste bevaras, och kommunerna måste ges möjlighet att sköta uppgifterna i anslutning till den byggda miljön på det sätt som de anser vara bäst. Digitaliseringen ska göra serviceverksamheten i kommunens byggda miljö smidigare. 

Den byggda miljön formas av samarbetet mellan olika aktörer. Smidigare processer och bättre kvalitet i byggandet förutsätter en flexibel och möjliggörande lagstiftning samt partnerskap och utveckling av existerande praxis. För behandlingen av privata initiativ och beredningen av planer som inleds genom dem måste man utveckla effektiva metoder i samarbete mellan kommuner och privata aktörer.

Reglering som försvårar förfaringssätten bör slopas. Utöver planläggningen bör hela samhällsbyggandets kedja granskas, från markpolitik till genomförande av planer, fastighetsbildning och byggande samt underhåll av kommunal infrastruktur. Digitaliseringen ska stödja kommunens servicehelhet inom den byggda miljön, såsom planläggning, tomtproduktion, kommunalteknik och uppgifter inom byggnadstillsyn samt miljö- och hälsotillsyn.

Man borde inte skapa centraliserade system som överlappar kommunernas datalager; de försvårar processerna och medför nya skyldigheter och betydande merkostnader.

I regleringen av markpolitiken bör man säkerställa kommunens möjligheter att skaffa mark som behövs för samhällsbyggandet. Kostnaderna för markanskaffning får inte höjas eller processerna för markförvaltning som hänför sig till kompletteringsbyggande försvåras genom alltför detaljerade bestämmelser. Man bör också uppmärksamma hur EU-lagstiftningen, till exempel förordningen om restaurering av natur, påverkar markpolitiken i Finland.

Under totalreformen av markanvändnings- och byggnadslagen har olika förslag lagts fram om att se över regleringen av planläggningen, markpolitiken och styrningen av byggandet. En del av förslagen körde fast i politiska konflikter, andra kastades ut i samma veva som lagen delades upp. Regleringen av digitaliseringen (ännu osäkert hur detta framskrider) i den form som regeringen föreslår bygger tyvärr på gammalmodiga informationshanteringslösningar.

Bland förslagen fanns också idéer som var intressanta, men orealistiska i den form de presenterades. Det är värt att överväga att utveckla dessa idéer ytterligare genom praktiska försök. Kommunerna ska ha möjlighet att själva hitta de bästa metoderna för att främja invånarnas välmående och områdets livskraft.

Samtliga kommuner ska oavsett storlek ha rätt att besluta hur de tillhandahåller service i anslutning till den byggda miljön, vid rätt tidpunkt och på sätt som är ekonomiskt hållbara och innovativa – till exempel genom försök.

Förutom markanvändnings- och bygglagen torde den kommande regeringens agenda även innehålla andra lagstiftningsprojekt i anslutning till den byggda miljön, såsom den fortsatta reformen av inlösningslagen och reformen av lagen om underhåll av gator. I samband med reformen av inlösningslagen bör inlösningsersättningen förbli marknadsmässig. Vid behov måste man överväga att lindra beskattningen av överlåtelsevinst. 

Trycket på att utveckla regleringen kommer också från EU:s håll. Ett exempel är att motverkandet av klimatförändringen, anpassningen till klimatförändringen och den biologiska mångfalden får en starkare betoning i planeringen och genomförandet av den byggda miljön. I och med social- och hälsovårdsreformen får den byggda miljöns roll i tryggandet av kommuninvånarnas välfärd större betydelse i kommunens uppgifter och i ekonomin.

Ju fler frågor som regleringen berör, desto viktigare är det att vi har en enhetlig lagstiftning som fungerar som den ska. Finns det kanske något i den nuvarande lagstiftningen som man kunde avstå från?