Innebär AN-reformen en större konjunkturrisk i kommunekonomin?

Målet med AN-reformen är att stärka sysselsättningen med 7 000–10 000 personer. Det skulle motsvara ungefär en tiondel av regeringen Orpos mål på 100 000 nya sysselsatta.

Bedömningen av reformens effekt på sysselsättningen bygger på att tjänsterna kan skräddarsys mer optimalt enligt arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov på lokal nivå. När arbets- och näringstjänsterna förankras på kommunnivå kan sysselsättningstjänsterna bättre integreras med utbildnings- och livskraftstjänsterna. Med lokal kompetens strävar man efter effektfulla tjänster.

Reformens sysselsättningseffekter kopplas också till den nya finansieringsmodellen. Den sporrande finansieringen innebär en stor förändring inom AN-tjänsterna som helhet, och den förväntas också öka tjänsternas effekt.

Sporrande finansiering – en spark på den som redan ligger?

Risken med en incitamentsbaserad finansieringsmodell är att den sparkar på den som redan ligger. Om en stor arbetsgivare försvinner från sysselsättningsområdet - till exempel för att en fabrik läggs ner – drabbas kommunens ekonomi i och med minskade skatteinkomster och belastas ytterligare av de sanktioner som finansieringsmodellen medför.  Incitamenten i finansieringsmodellen gör att sparken träffar hårdare. I ett tidigare blogginlägg skrev jag närmare om incitament.

Den negativa effekten av en plötslig strukturomvandling mildras lyckligtvis av det faktum att böterna inte börjar löpa förrän efter 100 dagar. Nedläggningar av produktionsanläggningar kan vara utdragna processer, vilket ökar beredskapstiden. Staten hjälper till i den mån att den erbjuder understöd vid plötsliga strukturförändringar och behovsprövad statsandel, om den ekonomiska situationen försämras drastiskt och ansökningskriterierna uppfylls.

Hur förbereder man sig på konjunkturrisker?

I och med reformen kommer kommunerna från och med början av 2025 att utsättas för en ny konjunkturrisk. När ekonomin går dåligt ökar efterfrågan på sysselsättningstjänster – och kostnaderna för dem. Samtidigt minskar också skatteinkomsterna. Kommunekonomin har traditionellt inte varit särskilt konjunkturkänslig, men AN-reformen bäddar för en ny konjunkturrisk. Att prognostisera risken i ekonomiplaneringen är en utmaning för kommunerna.

I och med coronarestriktionerna ökade antalet arbetslösa arbetssökande abrupt med 200 000 personer.

Skatteintäkter och kostnader för förmåner är de största bidragande faktorerna till konjunkturkänsligheten. Det har beräknats* att kostnaderna för förmåner till och med kan fördubblas mellan topp- och bottenåren, och med skatteeffekten inräknad är skillnaden ännu större. Framöver kommer kommunsektorn att få ta emot en större del av stötarna från konjunkturväxlingar. Konjunkturpolitiken kommer därmed att få större konsekvenser även för kommunerna. Kommunerna har också sina ansvar att sköta.

Den bästa resiliensen har de samhällsekonomier där företagssektorn är uppdelad på flera olika branscher. Kunde man också i kommunernas näringspolitik sträva efter det här, det vill säga diversifiera företagens verksamhetsområden? Ett kluster inom en viss bransch ger garanterat skalfördelar och goda samfundsskatteintäkter, men samtidigt innebär det också en branschrisk. Kommunerna har dock knappast möjlighet att välja mellan olika företag. Det är ändå bra att vara medveten om risken, och det är positivt om man på något sätt kan påverka den.

Kommunerna får också besluta hur den ekonomiska risken med arbetslöshet ska fördelas inom sysselsättningsområdet. Ska hela sysselsättningsområdet ta emot smällen, eller bär den enskilda kommunen ansvaret? Avtalsfriheten gör det möjligt att skapa en intern "försäkring" som sprider risken inom sysselsättningsområdet.

Risker och vinster

Risker och vinster går hand i hand. Det lönar sig att också vända på perspektivet och fundera över hur den incitamentsbaserade finansieringsmodellen belönar en god sysselsättningsutveckling.

Sysselsättningsområdena kommer överens om fördelningen av risker och vinster med en i regel balanserad modell, där bördan fördelas enligt statsandelskriterierna. Då fördelas ungefär hälften av risken och vinsten solidariskt mellan kommunerna. Den andra halvan riktas till den enskilda kommunen enligt upphovsprincipen.

Reformen betonar näringspolitikens roll. Frågan är hur man lockar investeringar, mer företagsverksamhet och fler arbetstillfällen till kommunen. Avtalen för sysselsättningsområdet har säkert i första hand diskuterats ur kostnadssynpunkt, men i praktiken har man samtidigt också beslutat om vinstfördelningen. Skatteinkomsterna och bötesavgifterna hänför sig dock alltid till den enskilda kommunen.

Helsingin Sanomat rapporterade om den enorma, nästan 200 miljarder stora investeringspotentialen i den gröna omställningen. Projekten som planeras är i huvudsak relaterade till vindkraft och vätgas. Potentialen förverkligas endast om investeringsbesluten kan lockas till Finland. Det skapar tro på framtiden.

*AN-reformens ursprungliga konsekvenskalkyler