Kommunernas och välfärdsområdenas samarbete sköts bäst genom avtal

Årsskiftet var en exceptionellt spännande tid då välfärdsområdesreformen som länge beretts blev verklighet. Organiseringsansvaret för social- och hälsovården och räddningsväsendet överfördes från kommunerna till de nya välfärdsområdena. Bortsett från några stapplande inledande steg gick allt i stort sett bra, och ingen del av landet drabbades av en katastrof.

Nu behöver välfärdsområdena arbetsro, eftersom övertagandet och etableringen av de uppgifter och verksamheter som överförts från kommunerna kommer att sysselsätta välfärdsområdena i flera år framöver. Arbetsron garanteras bäst då inga nya uppgifter flyttas från kommunerna till välfärdsområdena.

De första verksamhetsåren kommer att vara ett verkligt eldprov, där välfärdsområdenas funktionsduglighet testas i praktiken. Områdena är missnöjda över finansieringen och hur den ska räcka till. Coronapandemins följdverkningar och den ökande bristen på personal, som bidragit till att öka vårdköerna, medför ytterligare problem. Utgångsläget har inte varit lätt.

Målet är obrutna servicekedjor i kontaktytorna

Invånarna är de samma i välfärdsområdet och kommunen, och ansvaret för deras välfärd gemensamt. Mellan kommunerna och välfärdsområdena uppstår oundvikligen många kontaktytor eller gränssnitt. Målet är att bygga upp intakta servicekedjor och identifiera de uppgifter som ska skötas genom gemensamma avtal. Den mest omdiskuterade av dessa är elevvården som i reformen övergick från kommunerna till välfärdsområdena. I lagen finns mycket detaljerade bestämmelser om hur uppgiften ska skötas. Att elevvården överfördes från kommunerna orsakade mycket polemik, och många skulle ha föredragit att den hade kvarstått hos kommunerna, vilket är en motiverad synpunkt.

Motsvarande kontaktytor finns också inom det sysselsättningsfrämjande arbetet och beredskapen, invandringen och integrationen samt i arbetet för främjande av välfärd och hälsa. Eftersom kommunerna och regionerna har olika befolkning, näringsstruktur och ekonomisk bärkraft, skulle det vara motiverat att man regionalt kunde komma överens om hur och genom vem uppgiften bäst kan skötas. Särskilt vissa överföringar har vållat huvudbry. Problem har uppstått inom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, verkstadsverksamhet för unga samt morgon- och eftermiddagsverksamhet för barn med utvecklingsstörning. Här skulle det vara mer ändamålsenligt att uppgiften i fråga skulle skötas av kommunen och att välfärdsområdet skulle stödja detta exempelvis genom socialservice.

Kommunförbundet anser att lagstiftningen bör vara så flexibel att den tillåter en överföring av uppgifter mellan kommuner och välfärdsområden när det är ändamålsenligt med tanke på verksamheten. Ett exempel på detta är miljö- och hälsoskyddet, där kommunen bör ha möjlighet att avtala med välfärdsområdet om hur det ska organiseras och hur uppgifterna ska fördelas, om kommunerna i regionen och välfärdsområdet anser det ändamålsenligt.

Det är högst troligt att man under den kommande regeringsperioden blir tvungen att se över social- och hälsovårdsreformen och korrigera bristfälliga lösningar. I det arbetet står Kommunförbundet gärna till tjänst med sin expertis.