Nattfrost väntar också kommunekonomin

Idag (9.10.2023) fick vi se regeringen Orpos första budgetproposition, planen för de offentliga finanserna (inklusive ramen för statsfinanserna 2024–2027) och kommunekonomiprogrammet, som går mer på djupet. Med en ny valperiod lever vi redan nu i en tid av nattfrost och det återspeglas också i kommunernas ekonomi.

Flera tecken tyder på att kommunernas ekonomi kommer att försvagas redan nästa år och att trenden fortsätter till slutet av ramperioden. I utvecklingsprognosen i kommunekonomiprogrammet beräknas årsbidraget minska från 5,3 miljarder till 3,7–3,9 miljarder euro och räkenskapsperiodens resultat sjunka från 2,4 miljarder till 0,7 miljarder euro. I kommunernas inkomstbas i år syns visserligen de exceptionellt stora ”skattesvansarna” och statsandelarna som skärs ner i och med social- och hälsovårdsreformen.

Kommunekonomin kommer i sin helhet att vara på minus varje år mätt med verksamhetens och investeringarnas kassaflöde. Det betyder att inkomsterna inte kommer täcka utgifterna när man också beaktar finansieringsbehovet för investeringarna.

Vi står inför anpassningsåtgärder, såsom prioriteringar av utgifter och investeringar samt höjda skatter och avgifter. Dessa finns ännu inte med som antaganden i utvecklingsprognosen, utan den är till sin natur en kalkyl över utgiftstrycket där man beaktat kända kostnadsvariabler för staten och kommunerna samt kända åtgärder.

Det är värt att notera att utvecklingsprognosen bygger på Finansministeriets konjunkturprognos, enligt vilken ekonomin förväntas växa med 1,2 procent nästa år, 1,8 procent året därpå och 1,5 procent per år under resten av perioden. Till skillnad från tidigare är Finansministeriets BNP-prognos den här gången klart mer optimistisk än prognoserna från många andra trovärdiga prognosinstitut. Om tillväxtsiffrorna blir lägre än väntat, återspeglas detta direkt också på kommunekonomin.

De försämrade och divergerande utsikterna framgick tydligt också av Kommunförbundets senaste konjunkturbarometer. Enkäten besvarades av drygt en tredjedel av kommunernas ekonomidirektörer. Merparten av dem bedömde att den egna kommunens ekonomi klart kommer att försvagas under de följande 12 månaderna. Över 40 procent räknade med att kommunalskattenivån kommer att stiga. Det är intressant också med tanke på att kommunerna till följd av social- och hälsovårdsreformen inte kunnat fatta beslut om inkomstskattesatserna för detta år.

Sysselsättningens utveckling i hög grad avgörande

De direkta åtgärder som staten fattat beslut om ser ut att stärka kommunekonomin något nästa år. Den viktigaste åtgärden är höjningen av den nedre gränsen för fastighetsskatten på mark. Denna skatteinkomst på uppskattningsvis 108 miljoner euro gäller i praktiken några av de största städerna. Sänkningen av arbetslöshetsförsäkringspremien har också en positiv effekt på kommunekonomin. I övrigt strävar man efter att kostnadsneutralt kompensera kommunerna för sådana skatteändringar och utvidgade uppgifter som staten fattat beslut om.

Viktigare än statens budgetbeslut eller regeringsprogrammets riktlinjer är ändå hur den allmänna utvecklingen av ekonomin, sysselsättningen och därmed skatteinkomsterna ser ut, och hur man kan påverka utvecklingen. Från och med 2025 blir detta ännu tydligare när ansvaret för arbets- och näringstjänsterna, och i större omfattning också för finansieringen av utkomstskyddet för arbetslösa, överförs till kommunerna.

De indirekta konsekvenserna för kommunekonomin har nu i synnerhet att göra med ändringarna i den sociala tryggheten. Nedskärningarna i den primära sociala tryggheten ökar behovet av utkomststöd och minskar skatteinkomsterna. Ju mindre åtgärderna slutligen förbättrar sysselsättningen, desto mer belastar de kommunekonomin. Det vore nu motiverat att slopa kommunernas finansieringsandel av utkomststödet, också för att det ska bli lättare att bedöma konsekvenserna av ändringarna.

Skuld- och räntebördan ökar

Enligt kommunekonomiprogrammet ökar också kommunernas skuldsättning med över fem miljarder euro från i år till år 2027, då den kommer att uppgå till 24,2 miljarder euro. Med kommunkoncernerna inberäknade dubbleras skuldbördan. Den snabbt stigande och uppenbarligen permanenta räntebördan ökar också kommunsektorns kostnader avsevärt, och också det tar resurser från annat.

Kommunerna står också inför en aldrig tidigare skådad fastighetstsunami när välfärdsområdenas hyresskyldighet upphör från och med 2026. Problemet med fastigheter som inte längre kommer att ha nuvarande användningsändamål och hyresinkomster har uppmärksammats också i kommunekonomiprogrammet. Man måste i god tid förbereda sig på detta genom en rad åtgärder och i samarbete med staten.

Den avgörande frågan är nu om vi kommer att klara oss ur det här med bara nattfrost eller om kommunernas kapacitet att ansvara för basservicen och sina övriga uppgifter, infrastruktur och investeringsbehov kommer att frysa i botten? Om detta sker, krävs också andra åtgärder av staten än sådana som säkerställer kostnadsneutraliteten, till exempel att man lyckas nå de mål som skrivits in i regeringsprogrammet om att luckra upp regleringen.