Reformen av AN-tjänsterna och finansieringen: Incitament

Den nuvarande arbets- och näringsförvaltningen har kritiserats för att den inte har ekonomiska incitament att minska arbetslösheten. Arbets- och näringsbyråerna får som en del av statsbudgeten ett visst anslag som används bland annat för personalutgifter och köpta tjänster. I den nuvarande modellen reagerar anslagen inte på sysselsättnings- eller arbetslöshetsutvecklingen. Detta förändras i ett svep i och med AN-reformen. Det nya systemet innehåller starka ekonomiska incitament. Kommunerna utlovas både morot och piska.

Statsandelar – morot

I den första delen av denna bloggserie framgick det hur kommunerna kompenseras för tilläggskostnader genom en ökning av statsandelarna. Finansieringen utökas för att kompensera den ökade finansieringsandelen för arbetslöshetsförmånerna och de tjänster som överförs. När det gäller de tjänster som överförs läggs två nya statsandelskriterier till statsandelen: befolkningen i arbetsför ålder, dvs. personer i åldern 18–64 år, samt antalet arbetslösa. Dessutom ges kriteriet om främmande språk som modersmål mer vikt. Antalet arbetslösa beräknas för övrigt på basis av så kallad omfattande arbetslöshet, varvid också de arbetslösa som omfattas av arbetskraftstjänsterna samt till exempel de personer som är anställda med lönesubvention räknas med.

Figur 1. Statsandelskriterierna för AN-tjänsterna.

När man funderar på de nya statsandelskriterierna uppstår lätt tanken att systemet belönar arbetslöshet, eftersom man får finansiering på basis av antalet arbetslösa. Det är sant att man i framtiden också får finansiering enligt antalet arbetslösa, men om man beaktar alla tilläggskostnader och allt inkomstbortfall som är förknippade med arbetslösheten blir arbetslöshet alltid dyrare än sysselsättning.

Kriteriet omfattande arbetslöshet viktas i finansieringen så att det utgör knappt 50 procent. Bakom viktningen ligger tanken på sporrande. Om man får arbetslösa ut i arbetslivet minskar den statliga finansieringen endast i fråga om kriteriet omfattande arbetslöshet, medan övriga delar förblir oförändrade. Detta är grundidén för den icke öronmärkta statsandelsfinansieringen. De pengar som sparas får användas på önskat sätt.

Finansieringen enligt statsandelskriterierna beräknas årligen kommunvis enligt antalet arbetslösa och personer i arbetsför ålder. Det finns en viss fördröjning i beräkningen, eftersom statsandelsberäkningen inte baserar sig på helt aktuella statistiska uppgifter.

Kommunernas finansieringsandel av kostnaderna för förmåner – piska

Det verkliga incitamentet för att förebygga arbetslöshet hänför sig till kostnaderna för förmåner. I fortsättningen ändras kommunernas kostnader för förmåner både enligt antalet arbetslösa och stegvis enligt arbetslöshetens varaktighet. Ju längre en person är arbetslös, desto större är den andel som kommunen finansierar av kostnaderna för arbetsmarknadsstödet, grunddagpenningen och den inkomstrelaterade dagpenningens grunddel. Finansieringsandelen ökar först med hundra dagars mellanrum och därefter med tre hundra dagars mellanrum. Som högst ökar finansieringsandelen till 50 procent. Om arbetsvillkoret uppfylls stannar räknaren.

Figur 2. Ökning av finansieringsandelen när arbetslösheten drar ut på tiden.

Under de första hundra dagarna är kommunens finansieringsandel noll. När människor drabbas av arbetslöshet hittar merparten av arbetssökandena ett nytt jobb inom de tre första månaderna. Kommunerna behöver inte betala förmånskostnader för dessa personer. Den högsta finansieringsandelen har dimensionerats så att den motsvarar kostnaderna för kommunernas grundläggande utkomststöd. Överföringen av dem som är arbetslösa i över 700 dagar till det grundläggande utkomststödet minskar således inte kommunens kostnader.

De ökade kostnaderna för arbetslöshetsförmåner ersätts liksom tjänsterna med statsandelar. Till skillnad från tjänsterna ersätts kostnaderna för förmåner dock med en fast ökning av statsandelen, vars storlek beräknas vid tidpunkten för reformen. Storleken på den kommunspecifika kompensationen baserar sig på arbetslöshetsuppgifterna för 2023, dvs. hur mycket den nya graderingen skulle öka kommunens kostnader för förmåner utgående från arbetslöshetsuppgifterna för 2023. Kompensationen ändras således inte enligt antalet arbetslösa eller något annat antal. Ersättningen höjs endast årligen med folkpensionsindex.

Incitamentet som gäller kostnaderna för förmåner är starkare än det som gäller tjänsterna. Kompensationen, dvs. finansieringen, förblir densamma varje år, med undantag för indexjusteringen. Kostnaderna varierar dock direkt enligt arbetslöshetssituationen. Samma logik gäller över hela linjen, om kommunens kostnader för förmåner blir lägre än kompensationen, får kommunen använda de inbesparade pengarna på önskat sätt. Till skillnad från det som gäller tjänsterna, märks incitamentets effekt direkt och till fullo i fråga om kostnaderna för förmåner. Det samma gäller också då arbetslöshetssituationen försämras.

Kan man med lönesubvention stoppa ”bötesräknaren”?

Kommunerna får om de så önskar använda lönesubvention för att främja sysselsättningen. En person som är anställd med lönesubvention har ett anställningsförhållande; han eller hon får lön, inte arbetslöshetsförmån. Det betyder att utbetalningen av arbetslöshetsförmåner visserligen avbryts, men den egentliga bötesräknaren stannar först när arbetsvillkoret uppfylls. Om anställningsförhållandet är kort, uppfylls inte nödvändigtvis arbetsvillkoret. Då fortsätter kommunens betalningsansvar från samma bötesnivå som före lönesubventionsperioden när arbetslösheten fortsätter.

Man måste komma ihåg att kommunerna själva betalar kostnaderna för lönesubventionen. Visserligen beviljas statsandelar för lönesubventionen och den är ett av verktygen för att främja sysselsättningen. Men med tanke på systemet som helhet är det dock inte ändamålsenligt att använda lönesubventionen för att optimera kostnaderna för förmåner. Med tanke på ekonomin är det viktigaste att de arbetslösa får varaktiga anställningsförhållanden.

Utöver det som sagts ovan är också skatteinkomsterna en viktig del av incitamenten. Efter social- och hälsovårdsreformen blev skatteinkomsterna kommunernas viktigaste inkomstkälla. Skatteinkomsterna utgör idag nästan hälften av kommunernas inkomster.

Arbetslöshetens pris i kommunens ekonomi

Vad skulle allt detta innebära med tanke på kommunens ekonomi? Låt oss ta ett grovt beräkningsexempel, där mörka moln samlas på himlen och solpanelfabriken i kommunen säger upp 100 anställda. Anta att de har en något högre lönenivå än genomsnittet och att de under det första året är arbetslösa i 200–300 dagar och därefter kontinuerligt arbetslösa. Hur ser de ekonomiska konsekvenserna ut för de tre första åren?

Figur 3. Grov beräkning* av arbetslöshetens ekonomiska konsekvenser.

Beräkningen visar hur kommunens ekonomi utarmas när arbetslösheten drar ut på tiden. Förlorade skatteinkomster samt kostnaderna för förmåner orsakar det största underskottet. Statsandelarna underlättar situationen något, men ökningen av dem kompenserar inte bortfallet. Statsandelarna skulle egentligen komma med fördröjning och under det första året skulle ännu ingen ökning synas. För att man ska kunna bilda sig en uppfattning om saken har statsandelarna i denna beräkning hänförts till de år som motsvarar arbetslösheten.

Hur kan man då få människor ut i arbetslivet? Ett verktyg för att sysselsätta människor är yrkesutbildning. I utbildningsförvaltningens statistiktjänst Vipunen ser vi hur upp till 12 procent av dem som har avlagt yrkesexamen fortfarande är arbetslösa ett år efter examen. Nu när kommunerna är ansvariga för sysselsättningen måste man uppmärksamma detta.

Vår utvecklingschef Maarit Kallio-Savela går närmare in på yrkesutbildningens roll i en färsk artikel (på finska).

* Beräkningarna har gjorts med uppgifter från en genomsnittlig kommun. Skatteförlusterna och arbetslöshetskoefficienten varierar från kommun till kommun.