Utbildningen på andra stadiet ordnas på annat sätt än den grundläggande utbildningen

Enligt 4 § i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) är kommunen skyldig att ordna grundläggande utbildning för de barn i läropliktsålder som bor inom kommunen. Enligt lagens 6 § 2 mom. är kommunen också skyldig att anvisa eleven en skolplats enligt närskoleprincipen.

Inom utbildningen på andra stadiet är det annorlunda. Varken kommunen eller någon annan aktör är skyldig att ordna gymnasie- eller yrkesutbildning. Utbildningen baserar sig på ett tillstånd att ordna utbildning.

Gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen har vardera sin egen, särskilda utbildningsuppgift. Trots det ansvarar de tillsammans för utbildningen på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen. De har således också likheter i synnerhet i fråga om ordnandet och finansieringen. Utöver sina egna utbildningsuppgifter avviker utbildningen på andra stadiet principiellt på många sätt från den grundläggande utbildningen.

Rätten att fritt söka till utbildning är en bärande princip både i gymnasie- och i yrkesutbildningen. Den studerande anvisas alltså inte någon studieplats, utan söker den själv. Denna princip har inte ändrats av att läroplikten utvidgats till andra stadiet, även om den kommun där den läropliktiga är bosatt vid behov i sista hand är skyldig att anvisa en utbildningsplats i en utbildning som handleder för examensutbildning.

Kommunerna huvudsakliga utbildningsanordnare

Utbildningen på andra stadiet tillgodoser det lokala, regionala och nationella utbildningsbehovet. Den stöder inte bara individens utveckling utan också den lokala och regionala livskraften. Denna koppling stärks särskilt i fråga om yrkesutbildningen när arbets- och näringstjänsterna överförs till kommunerna år 2025.

Kommunerna är de viktigaste anordnarna även då det gäller yrkesutbildningen på andra stadiet. Hela 88 procent av de examensinriktade gymnasiestuderandena studerar vid kommunala gymnasier. Kommuner och kommunalt anknutna organisationer svarar för 83 procent av yrkesutbildningen. Både i fråga om gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen kompletteras systemet av privata utbildningsanordnare.

Figur 1: Utbildningsanordnarna utifrån examensinriktade studerande på fastlandet.

Kommunerna ordnar gymnasieutbildningen i huvudsak genom att själva verka som utbildningsanordnare och delvis tillsammans med andra kommuner inom samkommuner. Inom gymnasieutbildningen verkar också universiteten och staten till viss del som anordnare.

En del av de största kommunerna ordnar yrkesutbildning i egen regi. I huvudsak ordnar kommunerna yrkesutbildningen i samarbete antingen inom samkommuner eller i kommunägda aktiebolag. Kommunerna har också bildat flera stiftelser som ordnar utbildning.

Neutralitet i fråga om anordnare innebär att även om kommunerna i huvudsak ansvarar för ordnandet av utbildningen på andra stadiet, har också andra juridiska personer som uppfyller förutsättningarna möjlighet att få ett av Undervisnings- och kulturministeriet beviljat anordnartillstånd. Finansieringen styrs på samma grunder till alla typer av anordnare.

Kommunerna den största finansiären

Kommunförankringen syns inom utbildningen på andra stadiet också genom att kommunerna och staten tillsammans finansierar utbildningen. Kommunerna är den största finansiären och alla kommuner deltar i finansieringen av både gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen via den invånarbaserade kommunandelen.

Figur 2: Finansieringssystemet för gymnasie- och yrkesutbildningen

Bestämmelserna om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet definierar allokeringen av den statliga och kommunala finansiering som insamlats i finansieringssystemet till utbildningsanordnarna. En viktig princip är att finansieringen är kalkylmässig och icke öronmärkt. Utbildningsanordnaren kan således besluta om användningen av finansieringen på det sätt som är mest ändamålsenligt lokalt. Verksamhetslagstiftningen styr alltså ordnandet av utbildning och finansieringslagstiftningen möjliggör det.

Finansieringssystemet för utbildning på andra stadiet är således i princip mycket enkelt ‒ den finansiering som behövs samlas in från alla kommuner och allokeras kompletterad med statlig finansiering direkt till utbildningsanordnarna på kalkylmässiga grunder. Den för kommuner och utbildningsanordnare arbetsdryga korsfakturering som tidigare varit i bruk har slopats. Finansieringssystemet är således förenligt med principen om rätten att fritt söka till utbildning.

Finansieringssystemet fungerar inte

Nu fungerar systemet dock inte inom gymnasieutbildningen på det sätt som det är avsett att fungera. Systemet fallerar eftersom den finansiering som anordnarna av gymnasieutbildning tilldelas inte längre motsvarar kostnaderna för att ordna utbildningen. Detta beror på den avdragningsmekanism som införts i lagstiftningen och som innebär en nedskärning på över hundra miljoner euro.

Trycket på olika finansiella speciallösningar ökar på grund av statens nedskärningar i finansieringen. De fortsatta nedskärningarna av finansieringen hotar huvudmanna- och finansieringsmodellen för utbildningen på andra stadiet. Därför måste nedskärningarna avskaffas så snart som möjligt.

Inom yrkesutbildningen har man frångått att finansieringen bestäms enligt den faktiska kostnadsgrunden. Anslaget för yrkesutbildning baserar sig alltså på statsbudgeten enligt riksdagens beslut. Således kompenseras utbildningsanordnarna inte exempelvis för de högre kostnader än beräknat som följer av utvidgningen av läroplikten.

I denna text granskas grunderna för och särdragen i anordnandet och finansieringen av utbildningen på andra stadiet, dock utan att allokeringsprinciperna i finansieringen för olika utbildningsanordnare granskas. Principerna för ordnandet av utbildningen på andra stadiet fungerar fortfarande.

Inom gymnasieutbildningen är det viktigt att den statliga nedskärningen i finansieringen slopas i lagstiftningen. Inom yrkesutbildningen bör man utreda om det vore ändamålsenligt att återgå till att finansieringen ska bestämmas enligt den faktiska kostnadsgrunden. Då i ett system baserat på en granskning av kostnadsfördelningen mellan kommunerna och staten, där fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunerna ska regleras genom lag.