Den omtvistade restaureringsförordningen antogs efter flera vändningar – Kommunförbundet välkomnar det uppnådda resultatet

EU:s förordning om restaurering av natur, som syftar till att stoppa förlusten av biologisk mångfald och förbättra naturens tillstånd i stor skala, kunde efter många olika faser antas vid miljöministrarnas möte i Luxemburg den 17 juni. Det verkade länge som om förslaget till förordning inte skulle få det stöd som krävdes i rådet, men situationen förändrades när Österrike ändrade sin ståndpunkt under veckoslutet. 

Processen kring restaureringsförordningen har varit mångskiftande. Efter intensiva diskussioner nådde förslaget till förordning ett för alla parter tillfredsställande resultat på EU-nivå till följd av trepartssamtalen mellan parlamentet, rådet och kommissionen i höstas. Efter denna informella överenskommelse skulle parlamentet och rådet formellt anta den slutliga texten vid sina egna överläggningar innan lagstiftningen blev formellt antagen och kunde träda i kraft. 

Parlamentet antog restaureringsförordningen vid sin behandling i februari, men förordningen drogs tillbaka från miljörådets ärendelista i mars när Ungern ändrade sin ståndpunkt och motsatte sig den. I och med ändringen av ståndpunkt hade förordningen inte längre stöd av den majoritet av medlemsländerna som behövs för godkännande. Under hela våren försökte ordförandelandet Belgien hitta en lösning, och de länder som försvarade restaureringsförordningen skickade de länder som motsatte sig den en vädjan om att förordningen skulle antas före det belgiska ordförandeskapets sista möte i miljörådet 17.6. Vår paraplyorganisation CEMR, tillsammans med åtta andra undertecknare, vädjade också till miljöministrarna att anta förordningen.

I rådet beslutades om restaureringsförordningen med kvalificerad majoritet. Den kvalificerade majoriteten består av 1) 55 procent av medlemsländerna, dvs. i praktiken består majoriteten av 15 medlemsländer, och 2) 65 procent av unionens befolkning. Förordningen stöddes slutligen av 20 medlemsländer, vars folkmängd utgör 66,07 procent av befolkningen. Sex länder, inklusive Finland, motsatte sig förslaget och Belgien avstod från att rösta, vilket i praktiken är detsamma som att motsätta sig förslaget, eftersom endast de röster som avgetts för förordningen räknas. Vid rådets möte talade många medlemsländer för att antagandet av förordningen är nödvändigt inte bara med tanke på främjandet av den biologiska mångfalden utan också med tanke på trovärdigheten i unionens beslutsfattande. Med detta menade man att det med tanke på trovärdigheten är viktigt att hålla fast vid det resultat som överenskommits vid trepartssamtalen. 

Restaureringsförordningen fick alltså den nödvändiga majoriteten av medlemsländerna bakom sig, men de länder som motsatte sig den, inklusive Finland, angav särskilt de höga kostnader den medförde som anledning till att man motsatte sig. Miljö- och klimatminister Kai Mykkänen, som företrädde Finland vid mötet, konstaterade i sitt anförande före omröstningen att om restaureringsförordningen godkänns, måste man arbeta hårt för att främja kostnadseffektiviteten och ett rättvist och balanserat genomförande av förordningen. Mykkänen sade att han hoppas att kommissionen kommer att arbeta för den saken.

Kostnaderna är inte bara Finlands utan också många andra länders huvudsakliga skäl till att motsätta sig restaureringsförordningen. Vid miljöministrarnas diskussion hänvisade förutom Finland åtminstone Polen, Italien och Ungern till de kostnader förordningen för med sig. Utöver kostnaderna var den administrativa bördan av förordningen också ett orosmoment som lyftes fram. 

Genomförandet av förordningen innebär naturligtvis kostnader för medlemsländerna. Detta kan inte förnekas och kostnaderna måste tas på allvar. Kostnaderna kommer dock inte att försvinna utan sannolikt bara öka om arbetet för att främja den biologiska mångfalden skjuts upp med flera år. Dessutom är det omöjligt att uppskatta vilka kostnaderna blir om man låter bli att utföra restaureringsarbetet. Vid Kommunförbundet anser vi att godkännandet av restaureringsförordningen är en viktig etapp i arbetet för den biologiska mångfalden, men vi är ense om att det är viktigt att genomföra förordningen på ett rättvist och balanserat sätt. 

Många kommuner i Finland utför redan nu självständigt ett bra och viktigt arbete för att främja den biologiska mångfalden. Kommunerna inrättar naturskyddsområden och i planeringen av markanvändningen styr de byggandet till platser utanför värdefulla naturobjekt och tar fram behövlig naturinformation som grund för främjandet av den biologiska mångfalden inte bara vid utredningar kring detaljplaner utan också vid större kartläggningar. Kommunerna verkar också aktivt för att öka invånarnas naturmedvetenhet. Främjandet av den biologiska mångfalden genomförs i kommunerna till exempel genom bekämpning av främmande arter, hantering av dagvatten, ökning av ängsarealen och omvandling av gräsmattor till ängar samt stärkande av grönområden och grönstruktur vid planeringen av markanvändningen. Viljan att främja den biologiska mångfalden är stark och detta fruktbara arbete bör fortsätta även i framtiden. 

I den godkända restaureringsförordningen ingick bra ändringar med tanke på kommunerna och städerna, i synnerhet i artikeln om restaurering av urbana ekosystem, och i och med dessa ändringar har vi i Kommunförbundet varit beredda att godkänna det uppnådda resultatet. Utöver artikeln om urbana ekosystem är restaureringsåtgärder i anslutning till vattenvården och organiseringen av dessa åtgärder av betydelse för kommunerna. Kommunerna spelar en viktig roll när det gäller att iståndsätta sjöar och vattendrag, vars renhet är särskilt viktig för kommunernas verksamhet och ekonomi samt kommuninvånarnas välfärd. Till stöd för kommunernas goda arbete behövs dock också en ram och mål på EU-nivå. I Kommunförbundet är vi nöjda med att det viktiga arbete som kommunerna och städerna utfört nu, i och med att restaureringsförordningen godkänts, backas upp av ramar och en riktning. Vid Kommunförbundet kommer vi även i fortsättningen att arbeta för att frågor som är av betydelse för kommunerna och städerna ska beaktas i beredningen av lagstiftning på EU-nivå och i lagstiftningsprocesserna.