Det behövs lokal visdom i ordnandet av undervisningen

Den grundläggande utbildningen som ordnas av kommunerna är en finländsk framgångssaga. Likabehandling och jämställdhet är grunden i genomförandet av en för alla gemensam grundläggande utbildning. Framgången bygger på att lärarna är högt utbildade och utbildningsanordnaren har solid självstyrelse.

I internationell jämförelse har de finländska kommunerna en stark ställning som självstyrande utbildningsanordnare. Dessutom har de enskilda skolorna och lärarna en självständig roll, till exempel i fråga om arbetsformerna och verksamhetskulturen samt undervisningsmetoderna. I mer än trettio år har vi inte behövt något inspektionssystem för att säkerställa kvaliteten. 

Lagstiftningen, i synnerhet lagen och förordningen om grundläggande utbildning, behörighetsvillkoren och grunderna för läroplanen styr ordnandet av den grundläggande utbildningen, dess innehåll och mål. Den höga utbildnings- och kompetensnivån inom bildningsväsendet i kombination med självstyrelse och möjlighet att beakta de lokala behoven har gett goda resultat trots kriser och reformer. 

Flexibiliteten och förmågan att reagera lokalt på ett ändamålsenligt sätt har varit en styrka som burit och fört framåt oberoende av vad som hänt i omvärlden.

I de alltmer olika kommunerna är det viktigare än någonsin att möjliggöra nya sätt att ordna utbildningen

Kommunsektorn är hårt drabbad av befolkningsutvecklingen och ekonomiska utmaningar. Man talar om att kommunerna utvecklas åt olika håll. Kommunerna är dessutom geografiskt mycket olika. 

Kommunen har fortfarande makt att själv besluta om resurser, verksamhetsformer och skolstruktur inom ramen för lagstiftningens anordnaruppdrag och dess målsättningar och innehåll. 

Samtidigt drabbar trycket på och nedskärningarna i kommunernas ekonomi direkt utbildningen. Utbildningsväsendets representanter har anledning att vara bekymrade för kommunernas finansieringsbas. 

I den pågående utvecklingen där kommunerna blir alltmer olika är det allt viktigare att möjliggöra olika och nya sätt att anordna utbildningen parallellt med traditionell skoldrift. Samarbete mellan kommunerna och skolorna är i fortsättningen inte bara en möjlighet utan också en nödvändighet, i synnerhet i glesbygden. I det här sammanhanget är det viktigt att beakta också nya former av undervisning, såsom integrerad undervisning och distansundervisning. 

I normuppluckringskampanjen som inleddes i november uppmanas kommunerna samla in normer som orsakar stelhet i deras verksamhet. Det är ett ypperligt tillfälle att hitta sådana lagrum i vår lagstiftning som onödigtvis begränsar anordnandet av utbildningen på ett högklassigt, jämlikt och tillgängligt sätt i hela landet. Det finns normer som begränsar tillhandahållandet av bildningstjänster också utanför den grundläggande utbildningen, till exempel inom småbarnspedagogiken. Granskningen gäller inte endast den nuvarande lagstiftningen, utan också den kommande. I samband med utbildningspolitiska reformer finns det anledning att noggrant överväga graden av normering som i praktiken möjliggör tillhandahållandet av tjänster och främjar servicens kvalitet och tillgänglighet.

Det finns många frågor där det är befogat med strikta normer, men i en omvärld stadd i snabb förändring behövs också flexibilitet. Fokus bör ligga på tydlig målstyrning. Former och metoder för att uppnå målen ska kunna beslutas lokalt enligt lokala behov och omständigheter. Tjänsterna säkerställs inte genom normer som begränsar verksamheten och inte heller genom bristande förtroende för utbildningsanordnarnas förmåga att flexibelt producera högklassiga tjänster i olika förhållanden.