Finansieringsreformen: det blir fel hur man än gör

Detta blogginlägg inleder Kommunförbundets bloggserie om reformen av kommunernas finansiering. Målet är att ge synvinklar på den pågående översynen av kommunernas finansierings- och statsandelssystem. Som bloggare kommer vi att få se både bekanta aktörer i kommunsektorn och andra personer med insyn och åsikter i ämnet.

Den officiella beredningen av finansieringsreformen har nu pågått i ungefär fem månader. Med tanke på hur viktig sak det är fråga har debatten i det offentliga, men också i de egna bubblorna på sociala medier, varit knapp utöver den lilla detaljen om fastighetsskatten för vindkraftverk. 

En anledning till tystnaden är säkert att kommunernas finansierings och statsandelssystem upplevs som motbjudande invecklat. Det påstås att det kanske finns ett dussin sakkunniga som känner till systemet utan och innan. Förhoppningsvis skriver de alla blogginlägg i denna serie! 

Beträffande betydelsen kan man konstatera att statsandelarna efter vårdreformen utgör i snitt ungefär en femtedel av kommunernas totala skattefinansiering på 17 miljarder euro.  

Skillnaderna mellan olika kommuners inkomstbas är avsevärd. Vårdreformen rörde om och ökade skillnaderna ytterligare. Statsandelar, skatteinkomster och annan finansiering blandas i alla fall ihop på ”samma konto” ur kommunernas synvinkel. Varje euro behövs – och räcker ändå inte – för finansiering av basservice, kommunens alla andra uppgifter och investeringar. 

På systemnivå syns sambandet bäst i utjämningen av statsandelarna på basis av skatteinkomsterna: de olika inkomstformerna borde tillsammans möjliggöra tillräcklig finansiering i alla kommuner. Sänkningen av inkomstskattesatserna i samband med överföringen av finansieringen för social- och hälsovården har inneburit att skillnaderna mellan kommunernas skattesatser accentuerats. Det ökar säkert ytterligare trycket på att bedöma utjämningsmekanismerna. 

Det råder ovanlig bred enighet om den kommande reformens viktigaste mål, som också finns i regeringsprogrammet: kommunernas finansiering bör basera sig på nuvarande och kommande uppgifter, inte tjäna som buffert för den gångna vårdreformens ekonomiska effekter. Sedan är det en helt annan fråga hur vi kommer dit.

På Kommunförbundet har vi från första början hoppats att föremålet för bedömningen och reformen skulle vara kommunernas hela finansieringssystem och inte endast statsandelen för basservice. Realistiskt sett är det dock troligt att också stora teman hamnar utanför beredningen av tidsmässiga skäl. 

Det är ju ett tidskrävande forskningsarbete att ingående bedöma till exempel faktorer som särförhållanden och servicebehov i många kommuner. Det blir bråttom, för om reformen ska träda i kraft i början av 2026 måste de viktigaste riktlinjerna vara utstakade redan denna vår. 

Å andra sidan skulle det vara viktigt att mer övergripande bedöma också kommunernas skatteinkomstbas, dess omfattning och innehåll. I regeringsprogrammet finns dock inget mandat för det förutom den i sig viktiga ändringen i värderingsgrunderna för fastighetsbeskattningen. 

Det kan med andra ord gå som det brukar – att reformen än en gång genomförs i flera faser och under flera valperioder. I blogginlägg kan man också ta ställning till drivkrafter för förändring och förändringsförslag på längre sikt.

Kommunernas finansiering omformas i en exceptionellt besvärlig allmänekonomisk situation. Vi är mitt i en lågkonjunktur.  Enligt de senaste prognoserna har vi en klen tillväxt framför oss. Underskottet i statsfinanserna är djupt och skuldbördan ökar. Det finns ingen återvändo till räntor nära noll. Reformen av kommunernas finansiering utgår från kostnadsneutralitet mellan kommunerna och staten, det vill säga att enskilda kommuner inte kompenseras ens för stora förluster.  Reformekvationen blir ännu mer omöjlig om inte staten trots sina löften kompenserar för slutnotan för vårdreformen som överraskade i höstas med kraftiga tilläggsnedskärningar i statsandelarna.  

Samtidigt ändras kommunernas uppgifter avsevärt i början 2025, när ansvaret för arbets- och näringstjänster samt till stor del också för integrationen överförs till kommunerna. Det innebär att kommunerna får större ansvar för finansieringen av dessa tjänster och utkomstskyddet för arbetslösa. Statsandelen ökar med nästan en miljard euro.

I och med reformen blir kommunerna i allt högre grad livskrafts- och bildningskommuner med ansvar för sysselsättning, företagande och tillväxt. Framgångarna i dessa uppgifter kommer att märkas mer direkt i kommunernas inkomster och utgifter. 

Finansieringen till kommunerna bör inte vara kostnadsneutral i förhållande till den ekonomiska tillväxten, utan i stället sporra till tillväxt. Vad det här betyder för finansieringssystemet i framtiden, när man också beaktar förändringarna i befolkningsstrukturen och behovet av invandring, är den stora frågan i reformerna. 

Vid Kommunförbundet vet vi mycket väl att våra medlemmar har väldigt olika prioriteringar för vad som behöver göras och inte göras. Bästa medicinen är öppen debatt, ökad förståelse för finansieringens olika delar och deras samverkan, samt beslutsfattande som baserar sig på forskningsrön och hederliga konsekvensbedömningar. Allt detta vill vi främja i anslutning till beredningen av finansieringsreformen, och denna bloggserie är en viktigt del av arbetet.

Jag dristar mig till att som president Mauno Koivisto förutsäga att politiken som förnyar finansieringen också denna gång är helt fel – det beror helt på vilken (kommuns) synvinkel man väljer. 

Läs mer på Kommunförbundets  webbsidor om finansieringsreformen (på finska)