Hur ser framtiden ut för kulturen i Finland?

En klar majoritet av finländarna (63 %) understöder att konst stöds med skattemedel (Kulturbarometern 2022, Finska Kulturfonden) så att alla ska kunna njuta av den. Detta är fortfarande en viktig orsak till att också det allmänna främjar och finansierar kulturen i Finland. 

För närvarande utarbetar en arbetsgrupp ett förslag till kulturpolitisk redogörelse. Beredningen av redogörelsen är en del av Petteri Orpos regeringsprogram. 

Det handlar i slutändan om vad riksdagen vill att våra skattemedel i fortsättningen ska riktas till inom kultur och konst, vad som ska främjas, upprätthållas och varför.   

Kulturen finansieras i Finland framför allt med offentliga medel. Från olika moment i statsbudgeten med 1,3 miljarder euro (KÄLLA: Cupore 2021) och i kommunerna med nästan 1 miljard. Man kan bekanta sig med kommunernas kulturekonomiska uppgifter i tjänsten Kommunernas kulturstatistik KULTTI.

Under de kommande åren kommer både staten och kommunerna att spara och bedriva en stramare ekonomisk politik. Det kommer att påverka finansieringen av kulturen. 

Har vi även i fortsättningen i varje landskap en teater, en orkester och ett museum som får statsandel och som stöds av landskapets centralort? Och hur är det med den grundläggande konstundervisningen? Kommer det att finnas tillräckligt med sökande till den målinriktade undervisningen på samma sätt som tidigare? Och för vad allt behöver vi professionella inom konst och kultur? Finns det dragningskraft och arbete inom branschen?

Det finns inga lätta svar på frågorna, men svar behövs. I redogörelsen legitimerar vi det offentliga kulturstödet bland annat genom att besvara ovannämnda frågor. I kärva tider finns det också andra som vore i behov av stöd.

Från statens sida kastas bollen till kommunerna då det gäller att finansiera i synnerhet konst- och kulturinstitutioner. På kommunhåll pekar man på staten i fråga om stöd för lokaler och innehåll. I stället för bollande behöver vi speluppläggare. 

Många anser att tryggandet av den regionala tillgången till kultur är ett centralt mål för den nationella kulturpolitiken. Målsättningen är inte ny. Men vad innebär det på 2000-talet? Om målet inte konkretiseras i åtgärder kommer vi att vara hycklare. Samtidigt minskar och koncentreras tillgången. 

Vad menar vi med regional tillgång? 

Ur kultursynpunkt kommer kommunernas roll att fortsätta att vara viktig då det gäller att samordna, skapa förutsättningar, leda, erbjuda lokaler och stöd samt skapa en grund för efterfrågan. Kommunen främjar kulturen uttryckligen för sina invånare. Kulturen måste vara till nytta för invånarna och för orten. 

Vad eftersträvas med den regionala tillgången? Det kan inte innebära att det i varje kommun borde finnas likadana kulturtjänster. Varje kommun behöver inte gå in för att starta en teater. Däremot är det viktigt att man i kommunerna skapar en gemensam vision i fråga om vilken slags kulturpolitik och vilka tjänster kommunen vill ha, vilka möjligheter kommunen har till detta och vilka önskemål kommuninvånarna har. Kultur är trots allt en del av närdemokratin. 

Kommunerna har fått i uppgift att föra kulturpolitik och ordna kulturverksamhet för sina invånare. Kommunernas kulturpolitik får starkt stöd av lagen om kommunernas kulturverksamhet, som reviderades 2019. Enligt lagen ska kommunens kultur härröra från lokala styrkor och befolkningens önskemål. Nackdelen är att kommunen i rätt stor utsträckning bär ensamt ansvar för detta. Alla har inte bärkraft nu och kommer inte heller i fortsättningen att vara särskilt starka. Detta syns i kulturutbudet i olika regioner. 

När det gäller att stödja tillgången till kultur behöver man hitta verktyg, koncept för att dela ansvaret, vare sig det är ekonomiskt eller annat. Verktyg för att föra tjänsterna närmare människorna eller hem till dem. Man bör hitta morötter som gör det bra och lönsamt för olika aktörer att samarbeta. 

Regionala skillnader och lokala beslut har i praktiken varit kärnan i kulturpolitiken i många år. Det skulle vara viktigt att identifiera detta faktum också i redogörelsen. Hur stöder vi positiva regionala och lokala skillnader? Hur minskar vi den ojämlikhet som beror på brist på utbud och finansiering, särskilt när det gäller kulturdeltagandet? Kulturen behöver nämligen publik och publikens stöd för att överleva.