Kommunernas alltmer ansträngda ekonomi tynger AN-reformen – ökar reformen att trycket att spara på utbildningen eller höja skatterna?

Kommunernas budgetberedning är i sin intensivaste fas nu när hösten närmar sig. Det är särskilt det annalkande genomförandet av AN-reformen som får kommunerna att gå upp i varv. Finansieringskalkylerna, som hittills varit riktgivande och rentav hoppingivande bedömningar, har nu konkretiserats och sanningen om den krympande ekonomin framträder i all sin blekhet. Det här är utgångspunkten för både kommunerna och sysselsättningsområdena, och stämningen tätnar i takt med att budgetberedningen framskrider. Snävare budgetramar innebär tyvärr att kommunerna måste överväga sparåtgärder.

Varför ökar inte statsandelarna i samma mån som finansieringskalkylerna för AN-reformen?

När förändringen i statsandelarna jämförs med fjolåret märker man genast att ökningen blir mindre än AN-reformens tilläggsfinansiering. I en del kommuner är skillnaderna avsevärda, i andra lite mindre. Trots att AN-reformen ger kommunerna cirka 800 miljoner euro i statsandelsfinansiering, ökar statsandelarna totalt med endast 400 miljoner. Detta betyder att statsandelarna hade minskat med 400 miljoner euro utan AN-reformens tilläggsfinansiering. Kostnaderna för AN-reformen och utkomstskyddet för arbetslösa kompenseras visserligen fullt ut, men det är en klen tröst när ett underskott i budgeten ska tråcklas ihop. 

Flera olika faktorer bidrar till den blygsamma ökningen i statsandelarna. En av de viktigaste är preciseringen av kalkylerna för vårdreformen, som minskade statsandelarna med cirka 450 miljoner euro. Nedskärningarna i skattekompensationerna minskar dessutom statsandelarna med 300 miljoner euro, även om skatteinkomsterna ökar lika mycket. De här avdragen förklarar till stor del varför kommunernas statsandelar inte ökar med en summa som motsvarar finansieringen av AN-reformen.

Icke öronmärkt finansiering och sparkrav

Kommunens skatteinkomster och statsandel är icke öronmärkt finansiering, vilket betyder att kommunen själv kan bestämma hur medlen används. Detta innebär dock ingen större lättnad då utgiftsposterna inte är lika flexibla. I det inledande skedet kommer t.ex. besluten som de nuvarande arbetskraftsmyndigheterna fattat före överföringen av organiseringsansvaret till sysselsättningsområdena att binda områdenas användning av medel. Avtalskommunerna befarar dessutom att reformen skapar kostnadsstrukturer av samma typ som sjukvårdsdistrikten, där en enskild kommun inte kan påverka kostnaderna men förväntas stå för notan. Genomförandet av reformen i form av överlåtelse av rörelse överför den nuvarande kostnadsbördan på kommunerna. 

Framtiden oroar

Ökande kostnader för förmåner och allmän oro för att reformen underfinansierats ökar kraven på att hitta sparobjekt i kommunerna. Samtidigt har kommunerna insett att de i fortsättningen inte längre kan undgå böter genom att aktivera arbetssökande, vilket ytterligare ökar kommunernas ekonomiska börda. Kommunerna måste med andra ord navigera i en utmanande ekonomisk situation där man måste vända på slantarna och hitta nya sparobjekt. I värsta fall drabbas bildningsväsendet, såsom den grundläggande utbildningen och småbarnspedagogiken.

Inom AN-tjänsterna kan man nog hitta mycket att förbättra. Det finns också sådant som gör det möjligt att uppnå besparingar. Fokus borde dock fortfarande ligga på resultat och effekt, vad man får för pengarna. Kommunerna ville ju ta över AN-tjänsterna för att uppnå bättre effekt och stärka livskraften. 

AN-reformen är ett nödvändigt steg i utvecklingen av arbets- och näringstjänsterna, men den ekonomiska bördan kan inte bäras enbart av kommunerna. Det är viktigt att i beslutsfattandet beakta de sammantagna konsekvenserna för kommunernas ekonomi och undvika att kortsiktiga sparåtgärder undergräver framtida livskraft.

Skribenten Mikko Kesä är sakkunnig i sysselsättningsfrågor.