Kommunernas markinlösen ger spektakulära rubriker

Kommunernas inlösen av mark intresserar ofta medierna, men ibland blir perspektivet snävt och tillspetsat. Det senaste exemplet är Helsingin Sanomats artikel 26.12.2023 om Martti Häkkänens färska doktorsavhandling. Artikeln hade den klatschiga rubriken ”Pakkolunastuksista on tullut kuntien rahantekokone” (”Expropriation har blivit kommunernas penningmaskin”).  

Vi som läst denna förtjänstfulla doktorsavhandling vet att rubriken på artikeln i HS inte stämmer överens med det som framgår i doktorsavhandlingen och inte säger någonting om sanningen om kommunernas markförvärv. Termen ”pakkolunastus” (expropriation), som slopades ur finsk lagstiftning redan på 1970-talet men som Martti Häkkänen något överraskande lyfte fram i titeln på sin doktorsavhandling, är så läcker med tanke på produktionen av rubriker att det är rent beklagligt att vara den tråkmåns som spolierar dramatiken i detta. Hur många fler klick och känslor framkallar inte bilden av en pinad, gammal markägare, huttrande i sin morgonrock, av vilken den brutala kommunen står i beråd att expropriera hemgården, än fakta om att den mark som ska inlösas ligger långt borta från gårdens centrum och att markägaren själv har erbjudit fastighetsutvecklaren sin mark till försäljning? Fastighetsutvecklaren har å sin sida räknat med att göra en god affär eftersom skattebetalarna betalar för gator, parker och annan infrastruktur som behövs för de tomter som bildas och fastighetsutvecklaren inte ens behöver offra den på detta sätt bildade tomtmarken för mindre produktiv användning, såsom företagstomter eller social bostadsproduktion.  

Eftersom både inlösningslagstiftningen och markanvändnings- och bygglagen dock för närvarande håller på att revideras, är det för oss finländska skattebetalare i allas vårt intresse att lagstiftningsreformerna görs på basis av fakta och inte utifrån klickrubriker och iscensatta bilder. Jag ber om ursäkt på förhand för följande tråkiga fakta.  

Kommunerna, dvs. samhällena som tillhör oss alla, har till uppgift att åstadkomma en god miljö, producera basservice, kultur- och motionstjänster samt skapa förutsättningar för boende och företagsverksamhet. Kommunerna producerar ingen vinst för utländska ägare till företag på Caymanöarna, erbjuder inte aktieutdelning och betalar inte ens skyhöga löner till sina anställda. 

Kommunernas markförvärv baserar sig till 95 procent på frivillig försäljning och i regel dessutom så att markägarna själva erbjuder kommunen den mark de har till salu. Kommunerna köper två typer av mark som inte planlagts. I huvudsak köper kommunerna så kallad råmark, vars förväntningsvärde följer av den kommande planläggningen, och i viss mån också sådan mark som inte har ett förväntningsvärde. Denna mark utan förväntningsvärde köps för skyddsändamål eller som bytesmark. Råmark köps (och vid behov inlöses) till ett pris som är 3–5 gånger högre än för mark utan förväntningsvärde. De råmarkspriser som kommunerna betalar är stabila och prisvariationer grundar sig på generalplanebeteckningen för marken i fråga, eftersom kommunerna ska behandla alla markägare lika och det pris som betalas inte kan basera sig på markägarens förhandlingsskicklighet. Kommunen köper vanligen råmark på basis av generalplanen och marken införs i detaljplaner som tomtmark, gator, parker, skyddsområden och skyddsgrönområden.  

En del av den råmark som kommunen förvärvar kan aldrig detaljplanläggas, eftersom inte bara flygekorrar och åkergrodor utan också grön sköldmossa och tjockskaliga målarmusslor behöver sina egna lugna växtmiljöer. Oberoende av om marken till följd av en interaktiv planläggningsprocess och omfattande utredningar blir en hemvist för människor eller för grön sköldmossa, har den markägare som avstått från sin råmark till följd av frivillig försäljning eller inlösen fått ett 3–5 gånger högre pris för sin mark, medan de nämnda riskerna i anslutning till planläggningen bärs av andra skattebetalare. 

Inlösen av råmark är i allmänhet något kommunerna tar till i en situation där en markägare vill ha ett högre pris än vad andra markägare har fått när marken erbjuds kommunen till försäljning. Ingen av oss vill leva i ett land där en girig markägare får mer än andra markägare.  

Ingen av oss vill heller leva i ett land där kommunerna genom sina markförvärv skulle trampa på de mänskliga rättigheterna. Lyckligtvis är detta inte fallet, vilket Martti Häkkänen i sin ovan nämnda doktorsavhandling upptäckt efter att ha plöjt igenom hundratals beslut av Europeiska människorättsdomstolen (Europadomstolen) och konstaterat att det inte framgår någonstans att en finländsk kommuns inlösen av råmark strider mot de mänskliga rättigheterna. Inom kort kommer ett besvär som anförts av en markägare i Vanda gällande Vanda stads markinlösen till behandling i Europadomstolen. Inte heller denna inlösning gäller någons hem, och även vid denna inlösning har markägaren varit villig att avstå från sin mark, men har önskat ett högre pris än grannarna.  

Termen ”penningmaskin” i rubriken på artikeln i Helsingin Sanomat väckte hopp och nyfikenhet hos oss kommuninvånare och bland yrkesfolk inom markpolitiken. Har man nu kommit på ett sätt för kommunerna att tjäna pengar på samhällsbyggande? Kan vi sänka våra skattesatser? Kan vi få fler och bättre tjänster med våra skattepengar? Även här måste jag göra er besvikna, eftersom kommunernas samhällsbyggande som helhet, dvs. markförvärv, planläggning, samhällsbyggande och tomtöverlåtelse, inte ger kommunerna någon vinst. Det är i bästa fall självfinansierande i vissa kommuner med höga tomtpriser och tät samhällsstruktur. I dessa kommuner kan skattepengarna användas till produktion av tjänster. I de flesta av våra kommuner går det också skatteinkomster till samhällsbyggandet.  

Om flera markägare börjar anse att de bör få mer betalt än andra markägare och lagstiftningen ändras så att den stöder dessa strävanden, genereras denna större vinst för markägarna genom att skatterna höjs för att samhällsbyggandet ska kunna finansieras. Det är faktiskt så enkelt – och tråkigt.