Lönesubventioner och medfinansiering av förmåner: vad är lönsammast för kommunerna framöver?

Från och med september 2024 räknas lönesubventionerat arbete inte längre med i det arbetsvillkor som ligger till grund för inkomstrelaterad dagpenning, förutom för vissa särskilda grupper, såsom långtidsarbetslösa personer över 60 år och personer med nedsatt arbetsförmåga. Dessutom har regeringen tänkt sig att lönesubventioner inte längre ska beviljas kommuner och samkommuner, förutom för de nämnda grupperna. 

Genom AN-reformen överförs ansvaret för lönesubventionerna och utbetalningen av dem till kommunerna, som får ersättning för uppgiften i form av större statsandelar. Samtidigt gör regeringen, med hänvisning till begränsningen av lönesubventionerna (RP 120/2024), en statsandelsnedskärning på 37 miljoner euro från och med år 2025. 

I framtiden står kommunerna alltså för kostnaderna för lönesubventionerna, och de utgör då inte längre ett externt sysselsättningsstöd. Om kommunerna använder lönesubventioner för att anställa arbetslösa själva, betalar de utöver lönesubventioner också lön. I praktiken betyder det att lönesubventionen blir en intern post mellan kommunens olika förvaltningar. Begränsningen av lönesubventionerna har dock negativa sidor. Till exempel kommer sysselsättningsområdena inte längre kunna bevilja lönesubventioner till andra kommuner eller samkommuner. 

År 2024 är lönesubventionen i regel högst 1 260 eller på särskilda grunder 1 770 eller 2 020 euro i månaden per person. I fortsättningen betalar kommunen högst 400 euro i böter för arbetssökande som varit arbetslösa i över 700 dagar. Beräkningarna visar att lönesubventionen alltid är betydligt större än besparingen i förmåner. 

Även om lönesubventionerat arbete skulle räknas med i arbetsvillkoret, skulle kommunerna ändå inte sporras att använda lönesubventioner bara för att nollställa förmånsdagarna, eftersom kommunen i det nya systemet återfår ansvaret för förmånskostnaderna redan efter 100 dagar. Den ekonomiska nyttan av en optimering av förmånskostnaderna skulle alltså alltid bli mindre än kostnaderna för lönesubventionen. Arbetsvillkoret uppfylls för närvarande med 12 månaders arbete. För så mycket arbete borde man alltså betala lönesubventioner (om man tänker sig att lönesubventionerat arbete skulle räknas till arbetsvillkoret) eller motsvarande stöd. Den ekonomiska besparingen av detta skulle ändå vara mindre än subventionskostnaderna (se figuren nedan), om perioden med lönesubvention inte leder till permanent sysselsättning. Tidigare, då arbetsvillkoret uppfylldes snabbare, var situationen en annan. 

Sysselsättningsområdena kan dock fortfarande bevilja privata sektorn lönesubventioner, bara de är förenliga med bestämmelserna om statligt stöd. Lönesubventioner till företag har konstaterats förbättra förutsättningarna för sysselsättning. Försämringarna av lönesubventionerna har dock gjort dem mindre attraktiva för såväl arbetskraftsmyndigheterna som de arbetssökande. Det har lett till att kommunerna börjat ta fram egna motsvarande instrument, såsom kommuntillägg som betalas till arbetsgivarna och som inte omfattas av bestämmelserna om lönesubventioner. För kommuntilläggen gäller dock striktare bestämmelser om statligt stöd än för lönesubventioner. 

I och med AN-reformen och andra lagändringar är den verkliga nyttan av lönesubventionerna nu ökad sannolikhet för att arbetslösa får ett arbete och kan bevara sin arbetsförmåga. Det är viktigt att en arbetslös får arbetserfarenhet, bygger på sitt kunnande och skapar nätverk i arbetslivet. För många har arbetet också en social betydelse, med eller utan lönesubvention.