Nästa fas i samarbetet inom gymnasieutbildningen?

Det är intressant att med jämna mellanrum ta en titt på hur olika förändringar framskrider och förstärks inom ordnandet av utbildning, i detta fall gymnasieutbildningen. Utvecklingen i samarbetet mellan läroanstalterna och utbildningsanordnarna märks tydligt också i de bestämmelser som styr gymnasieutbildningen.

Behovet av samarbete ökade under 1990-talet

I gymnasielagen från 1983 (477/1983) var utgångspunkten för bestämmelserna en enskild läroanstalt. Men redan under 1980-talet ökade trycket att överträda gränserna mellan både läroanstalter och utbildningsformer. I december 1990 överlämnade regeringen därför en proposition till riksdagen med förslag om försök med utbildning på ungdomsstadiet och med yrkeshögskolor. Dessa försök, som grundade sig på försökslagstiftningen (391/1991) som gällde hela 1990-talet, var sammanlagt 16 stycken och de omfattade 60 gymnasier och dessutom yrkesinriktad läroanstalt, konservatorier och en folkhögskola.

Dessutom infördes år 1992 en ny bestämmelse i gymnasielagen som gäller alla gymnasier. Enligt den kunde studerande delta i undervisningen både i sin egen skola och i en annan läroanstalt enligt vad huvudmännen för läroanstalterna avtalar. Den nya 60 § gjorde det möjligt för studerande att ersätta studier i sin egen skola med studier i en annan läroanstalt. Samarbetet mellan gymnasier hade fått sin första rättsliga grund.

Skyldigheten att samarbeta i gymnasielagen år 1999

I slutet av 1990-talet genomgick lagstiftningen om utbildningen en omfattande reform. Den nya gymnasielagen (629/1998) stiftades och trädde i kraft år 1999. Anordnare av gymnasieutbildning ålades en regional samarbetsförpliktelse: utbildningsanordnaren ska enligt5 § samarbeta med de andra anordnarna av gymnasieutbildning, yrkesutbildning och annan utbildning i området. Erfarenheterna från försöken med utbildning på ungdomsstadiet blev till krav som gäller alla anordnare av gymnasieutbildning.

Enligt motiveringen till lagen är avsikten med bestämmelsen att förbättra utbildningens kvalitet och mångsidighet samt att ge studerandena mer valmöjligheter och individuella undervisningsprogram. Bekanta motiveringar också idag. Samarbetet ansågs kunna gälla till exempel gemensamt undervisningsutbud för studerande vid olika läroanstalter eller gemensamma lärare, lokaler och material.

Bild 1: Lagstiftningen om samarbete inom gymnasieutbildningen de senaste 40 åren

I 11 § 2 mom. i gymnasielagen som trädde kraft för tjugofem år sedan fanns redan skyldigheten att utarbeta läroplaner så att den ger de studerande möjligheter att vid behov anlita undervisning som ordnas av andra utbildningsanordnare. I 23 § föreskrivs om studerandes rätt att räkna sig till godo i andra sammanhang slutförda studieprestationer om dessa till sina mål och sitt centrala innehåll motsvarar gymnasiets läroplan. I lagen ges utbildningsanordnare också möjlighet att skaffa en del av undervisningen av andra serviceproducenter.

Samarbetet mellan anordnare av gymnasieutbildning har ökat

Inom gymnasieutbildningen har det på 2000-talet uppstått många samarbetsmodeller mellan både utbildningsanordnare och läroanstalter. Flera modeller sträcker sig också utanför utbildningsformens gränser, bland annat till yrkesutbildningen och fritt bildningsarbete. De lokala samarbetsmodellerna mellan gymnasie- och yrkesutbildningen är typiska i synnerhet vid ordnandet av möjlighet att avlägga dubbelexamen för studerande inom yrkesinriktad grundexamen. Vi ska inte heller glömma att det är vanligt att gymnasiet och den grundläggande utbildningen har ett nära samarbete.

En hel del samarbete har också uppstått inom gymnasieutbildningen. Nätverken för distans- och flerformsstudier är bra exempel på detta. Samarbetsmodellerna är dessutom ofta regionala. Utbildningsanordnare inom området samarbetar kring studieutbudet. Om utbildningsanordnaren har flera läroanstalter blir samarbetet mellan dem mer naturligt.

Samarbetet utvidgat till högskolorna

Den nuvarande gymnasielagen som trädde i kraft 2019 skrevs om i sin helhet. Enligt 8 § ska utbildningsanordnaren samarbeta med anordnare av grundläggande utbildning, gymnasieutbildning, yrkesutbildning, läroanstalter för fritt bildningsarbete och andra anordnare av utbildning, högskolor samt med aktörer inom arbets- och näringslivet. Skyldigheten att samarbeta är inte längre bunden till ett visst område när dagens teknologi minskat det geografiska avståndets betydelse. En nyhet är fokuset på samarbete med både arbetsliv och högskolor.

Gymnasielagens 13 § 3 mom. förpliktar att ordna undervisningen så att de studerande kan utnyttja undervisning som ges av utbildningsanordnarens övriga läroanstalter, av högskolor och av andra utbildningsanordnare. En del av studierna i gymnasieutbildningens lärokurs ska ordnas i samarbete med en eller flera högskolor. Samarbetet mellan gymnasier och högskolor har de senaste åren utvecklats i en positiv riktning.

Bild 2: Bärvågorna i organiseringssamarbetet inom gymnasieutbildningen sedan 1980-talet

Sammantaget kan man säga att speciallagstiftningen, främst gymnasielagen och dess olika versioner sedan 1990-talet skapat förutsättningar för ökat samarbete både mellan läroanstalterna och mellan utbildningsanordnarna. Samarbetet mellan gymnasierna blir allt viktigare när de unga åldersklasserna fortsätter att krympa i nästan hela landet.

Eftersom de flesta utbildningsanordnarna bara driver en gymnasieskola betyder det att samarbetet mellan utbildningsanordnarna ökar. Samarbetet möjliggör ett brett studieutbud och kostnadskontroll trots krympande åldersklasser.

Reformen av finansieringslagstiftningen en nyckelfråga

Många kommuner och andra utbildningsanordnare kommer de närmaste åren att grubbla över hur de ska sköta gymnasieutbildningen och dess kvalitet och tillgänglighet. Det är uppenbart att samarbetet mellan utbildningsanordnarna spelar en avgörande roll. Samarbetet är främst operativt, men kommunerna måste också ges faktiska möjligheter att ändra på anordnarstrukturen, om det upplevs som ändamålsenligt.

 Ishockeylegenden Wayne Gretsky brukade säga att det inte lönar sig att åka dit där pucken finns. Man ska i stället åka dit pucken är på väg. Lagstiftningen ger redan nu goda möjligheter till samarbete. Finansieringslagstiftningen, däremot, är just nu den största stötestenen. Många små anordnare av gymnasieutbildning förlorar nämligen finansiering i det nuvarande systemet, om de av ändamålsenlighetsskäl sammanför läroanstalterna under en anordnare.

Det är önskvärt att man vid revideringen av finansieringssystemet för gymnasieutbildning, i överensstämmelse med regeringsprogrammet, ser till att reformen hjälper utbildningsanordnarna att sköta sin uppgift antingen själva eller tillsammans med andra anordnare. Statsmakten bör handla klokt – följande passning är avgörande: revideringen av finansieringslagstiftningen kan hjälpa eller stjälpa samarbetsmöjligheterna.