Orimligt kort tid att bygga om stödet i grundskolan

I riksdagen behandlas precis en proposition om stöd för lärande i grundskolan som ska reformeras. Det verkar bli en stor skiftning i ideologin kring stödet och ändringen ska ske med fart! 

I nuläget är elevernas stöd för lärande förenklat sagt uppdelat i allmänt stöd, intensifierat stöd och särskilt stöd. Detta har kallats för trestegsstödet. Orsaken till att detta system behöver reformeras ligger i att en allt större del av eleverna i grundskolan har behov av alltmer stöd. Man tänker att det är något fel i vårt system om en stor del av eleverna i grundskolan inte klarar sig i vanlig undervisning, där de vid behov får allmänt stöd av klassläraren eller av ämnesläraren. För de olika stödformerna görs bl.a. planer för individuellt stöd och för särskilt stöd görs även utredningar och fattas förvaltningsbeslut. Det blir med andra ord betungande för såväl lärarna som förvaltningen med dessa processer. Och visst, något felar ju, om eleverna i allt större utsträckning behöver särskilt stöd för att hänga med i undervisningen. Förslag som ska underlätta förvaltningen tackar vi ju också för. 

Regeringen vill alltså kasta om tankesättet med stödet helt och trestegsstödet ska slopas. Enligt det nya förslaget ska elevernas lärande stödas antingen som gruppspecifika stödformer eller elevspecifika stödåtgärder. Mera om innehållet och om stödformerna finns i propositionen här (länk), men jag väljer att lyfta upp några punkter som vi är särskilt skeptiska till.  

För det första är förslagets tidtabeller orimliga för utbildningsanordnaren. Det handlar om att ändra tankesättet och verksamhetskulturen. Det kräver tid att lägga sig hos personalen, hos eleverna och hos föräldrarna. Dessutom är det verkligen knepigt att bereda kommande läsår, såväl budgetmässigt som gällande personalresurser, då utbildningsanordnaren redan borde beakta lagstiftning som ännu inte finns.  

För det andra finns det även innehållsmässiga frågetecken. Det ska enligt propositionen stiftas i lag om gruppstorlek och resurserna. Särskilt gruppstorleken kommer att vålla mycket stora bekymmer och jag avundas inte den som ska planera ämnesundervisningen i en skola där olika smågrupper kombineras, för det blir ett omöjligt pussel framöver – såvida propositionen godkänns i dess nuvarande form. Bekanta dig med Kommunförbundets utlåtande till riksdagens kulturutskott (på finska).

Jag är inte en pedagog specialiserad på stödformer, så jag avstår från att ta ställning om denna reform kommer att ha den inverkan som man ursprungligen vill ha, dvs minska på behovet av de tyngsta stödformerna. Och tanken om att reformera stödet så att det bättre motsvarar elevernas behov håller vi naturligtvis med om. Men det är mycket oroande, att man far fram som en ångvält över nuvarande system (vars processer förresten många kommuner upplever att de äntligen fått att fungera smidigt) och förväntar sig att utbildningsanordnaren ställer om allting i en handvändning. Förändring kräver tid och förberedelse – och det saknas i denna process!