Skapar reformen av gymnasiefinansieringen möjligheter?

Gymnasieutbildningen granskas i allmänhet antingen nationellt på hela landets nivå eller lokalt på läroanstaltsnivå. Den nationella granskningen är i regel mycket otillräcklig eftersom gymnasiesektorn har utvecklats i väldigt olika riktning under 2000-talet och polariserats till exempel enligt läroanstalternas storlek.

Under 2000-talet har antalet läroanstalter med gymnasieutbildning minskat med över hundra. Samtidigt har antalet anordnare av gymnasieutbildning minskat med närmare sextio. Denna gång är det skäl att ägna uppmärksamhet åt just utbildningsanordnarna. Här presenterar jag dock inte principerna för ordnande av gymnasieutbildning som beskrivits tidigare. 

Figur 1: Indikatoruppgifter om anordnare av gymnasieutbildning åren 2000 och 2022

Utbildningsanordnarnas genomsnittliga storlek har ökat något under 2000-talet. Utbildningsanordnarnas genomsnittliga antal studerande är dock inte den bästa möjliga indikatorn eftersom skillnaderna mellan utbildningsanordnarna blivit allt större i fråga om antalet studerande.

De ökande skillnaderna syns inte när man ser på den övre kvartilen. Med andra ord har den nedre gränsen för antalet studerande hos den största fjärdedelen av utbildningsanordnarna hållits på samma nivå som i början av 2000-talet. Däremot syns förändringen i medianen för antalet studerande. Hos den till storleken mittersta utbildningsanordnaren har antalet studerande minskat med närmare 50.

Antalet små utbildningsanordnare har minskat

Förändringen i den nedre kvartilen är av större betydelse. I början av 2000-talet var antalet studerande hos den minsta fjärdedelen av utbildningsanordnarna högst 117 medan det år 2022 var bara 72. För den nedre decilen är förändringen ännu mer dramatisk: antalet studerande i den övre gränsen för den minsta tiondelen har halverats under 2000-talet.

Då utbildningsanordnarens antal studerande minskar leder det till ökade kostnader per studerande. Detta försvårar i sin tur möjligheterna att erbjuda de studerande ett brett studieutbud och valfrihet. Situationen underlättas inte heller av att staten även i år riktar en nedskärning  på över hundra miljoner euro till gymnasieutbildningen. 

Figur 2: Statistikcentralens prognos om förändringen i åldersklassen 16-åringar 2023–2038 per ekonomisk region

I den egentliga gemensamma ansökan till utbildning efter den grundläggande utbildningen fanns det våren 2024 cirka fyrtio anordnare av gymnasieutbildning vars läroanstalter hade högst femton primära sökande. Detta beskriver en mycket utmanande situation även om de slutliga siffrorna eventuellt ändras under sommaren.

Situationen verkar dock inte lätta. Enligt Statistikcentralens senaste befolkningsprognos minskar åldersklassen 16-åringar med femton procent under de följande 15 åren. Förändringen är negativ i nästan alla ekonomiska regioner på fastlandet, och i största delen av de ekonomiska regionerna är förändringen väldigt kraftig. I en del förutspås åldersklassen nästan halveras. Hur tryggas rätten till bildning och tillgången till utbildning? 

Kommunernas finansiella ställning stramas åt 

Kommunerna är förutom den största finansiären av gymnasieutbildning även den största anordnargruppen. Enligt Kommunekonomiprogrammet som Finansministeriet publicerade hösten 2023 kommer kommunernas finansieringsunderskott att vara negativt under de närmaste åren. Det innebär i praktiken att kommunernas möjligheter att tilläggsfinansiera sin gymnasieutbildning utöver den lagstadgade invånarandelen försvagas.

Ett naturligt sätt för utbildningsanordnarna att anpassa sig till den utmanande situationen vore att intensifiera samarbetet mellan sina egna läroanstalter, men eftersom 84 procent av gymnasieutbildningsanordnarna har endast en läroanstalt är dessa möjligheter minimala. Hos hälften av utbildningsanordnarna med två läroanstalter är dessutom det ena gymnasiet finskspråkigt och det andra svenskspråkigt.

Figur 3: Anordnare av gymnasieutbildning grupperade enligt antalet läroanstalter 20.9.2023

Då blir samarbetet mellan utbildningsanordnarna en central lösningsmodell. För närvarande håller dock gymnasieutbildningens finansieringssystem på att begränsa och till och med förhindra lokala lösningar för utbildningsanordnarna. Om små utbildningsanordnare anser att det på lokal nivå är ändamålsenligt att övergå till en modell med en gemensam anordnare skulle detta för närvarande leda till en betydande minskning av finansieringen. 

Reformen av finansieringssystemet för gymnasieutbildningen en nyckelfråga

Turligt nog håller finansieringssystemet för gymnasieutbildningen på att reformeras i enlighet med regeringsprogrammet. Då är kärnfrågan om finansieringssystemet i fortsättningen ger utbildningsanordnarna möjlighet att anpassa sig till utvecklingen av åldersklasserna och se till att gymnasieutbildningen är tillgänglig då åldersklasserna minskar. 

Huvudsakligt fokus i reformen av finansieringssystemet bör ligga på om den hjälper utbildningsanordnarna att lösa utmaningarna. Det huvudsakliga fokuset ska inte ligga på vilka direkta förändringar som riktas mot utbildningsanordnarnas finansiella ställning. Samtidigt måste man också komma ihåg att reformen av finansieringssystemet gäller utbildningsanordnarna, inte läroanstalterna.

Utbildningsanordnarna kan ordna kvalitativ gymnasieutbildning och se till att utbildningen är tillgänglig. Det förutsätter dock att finansieringssystemet beaktar krävande omständigheter, men inte sättet utbildningen ordnas på. Det är därför mycket problematiskt att binda priset per enhet till antalet studerande.

Lyckligtvis ger regeringsprogrammet fortfarande tillräckligt med beredningstid även om beredningen tills vidare varit snabbare än planerat. Enligt regeringsprogrammet ska regeringens proposition beredas före utgången av 2025. Det vore klokt att reformen av finansieringen för gymnasieutbildningen sker samtidigt som statsandelsreformen för kommunal basservice. En god finansieringslagstiftning ska göras med omsorg och ambition.