Skenbara sparobjekt JA – Laddplatser som sparar miljoner NEJ

Riksdagens arbetsgrupp för uppluckring av normer har med stor iver inlett sitt arbete enligt regeringsprogrammet. Vid ramförhandlingarna i april publicerades regeringens lista med 32 punkter och bland dem en som är ett brännande problem och en skriande orättvisa: förbudet att använda bussens toalett under körning. Denna lättnad för dem som kan tänkas behöva ”lätta på trycket” under bussresan gör nog alla laglydiga passagerare benägna att skänka våra beslutsfattare en vänlig tanke. 

Beslutsfattarnas djärvhet, klokhet och rådighet når tyvärr inte i ut hela verksamheten. Ett annat förslag till uppluckring av normer, med en aning mindre lättnadspotential än tillståndet att använda busstoan men med desto större ekonomisk betydelse, har trots flera försök inte vunnit gehör. Förslaget om en smidigare tillämpning av förpliktelsen att installera laddningspunkter som Kommunförbundet, Rakli, MaRa och Finsk Handel tillsammans lade fram våren 2024 stötte på grund hos viktiga politiker och tjänstemän. 

Vi föreslog en ändring i lagen om laddningspunkter och automation (733/2020) som skulle göra det möjligt för att i byggnader som inte är bostadshus med 20 bilplatser och skyldighet att installera laddningspunkter (minst en punkt senast 31.12.2024) uppfylla lagens krav på ett annat sätt: om samma ägare har flera sådana fastigheter med samma skyldigheter så kunde man installera antingen en laddningspunkt i varje fastighet, som hittills, eller det antal laddningspunkter som motsvarar antalet fastigheter sammanlagt. 

Ett exempel får förtydliga saken. Om kommunen hade 10 fastigheter med skyldighet att installera laddningspunkter kunde varje fastighet förses med en punkt eller exempelvis en fastighet förses med 10 punkter medan de övriga nio blir utan. Det alternativa sättet att genomföra direktivet om byggnaders energiprestanda finns redan i den tyska lagstiftningen, vilket borde göra det möjligt också i andra medlemsländer. 

Den föreslagna ändringen kunde ha låtit kommunerna placera 16 000–24 000 laddningspunkter på platser där de behövs mest. Det riktgivande investeringsbehovet i kommunerna enligt nuvarande lagstiftning (50–150 miljoner euro) hade kunnat minska med en fjärdedel, eftersom parkeringsplatserna kunde förses med laddplatser med uttag för flera bilar, vilket minskar gräv- och installationsarbetet. 

Om man dessutom beaktar andra ägare av byggnader som inte är bostadshus – näringslivet, tredje sektorn, församlingarna – kan inbesparingarna i onödiga investeringar uppgå till 100 miljoner euro. Eftersom förslaget förkastades måste nu många miljoner euro ösas på laddplatsaffärer som har svag lönsamhet och inte ger beställaren någon som helst miljövinst eller ekonomisk nytta. Kostnaden för en laddplats, 3 000–5 000 euro, kan tyckas liten, men i en mindre kommun kan priset för några sådana motsvara hälften av bibliotekets årliga anslag. 

Många av förslagen som finns på listan över normer som kan luckras upp är värda att understödas, men jämfört med en ändring i skyldigheten att installera laddningspunkter är förslagens effektfullhet svagare, ja rentav futtig. Förkastandet av den viktiga och fortfarande lättgenomförda lagändringen, vilket innebär ett slöseri på tiotals miljoner euro, väcker berättigad förargelse bland ägarna till icke-bostadshus. Oppositionen kommer knappast att fälla många tårar över regeringens stora miss.