Utöver normuppluckring bättre lagberedning

Uppluckring av normer och smidigare reglering hör till de centrala målen i regeringsprogrammet. Tiden känns dock lång för dem som väntar i kommunerna. När kommer de normer man anser vara onödiga att upphävas? Kommer vardagen i kommunerna att bli lättare? Det här är upp till ministerierna.

I sista hand handlar uppluckringen av normer om politiskt beslutsfattande och värderingar. Efter insamlingen av normförslag beslutade man i regeringens ramförhandlingar att minska kommunernas statsandelar redan innan besluten om normavveckling hade fattats. Nedskärningarna kommer att genomföras oberoende av resultaten av normuppluckringen. (Blogg på finska) 

Man borde våga granska normerna och utvecklingen av lagberedningen i ett bredare perspektiv än i dag. Utöver bedömningen av enskilda normer borde det vara möjligt att göra en helhetsbedömning av den förvaltningsområdesspecifika reglering som gäller kommunerna. I fråga om detta överförs trycket till regeringens halvtidsöversyn.  

Lagstiftning är ett starkt politiskt verktyg 

Lagstiftningen har en stark ställning när det gäller att skapa grunderna för samhällets verksamhet. Grundlagen ger en ram för vad som ska regleras genom lag. Till exempel bestämmelser om grunderna för statsskicket, demokratin, kommunernas självstyrelse, individens grundläggande fri- och rättigheter, lagstiftningsbehörigheten samt uppdelningen av den verkställande och dömande makten bidrar till att det finns ett demokratiskt samhälle.

Lagberedningen initieras genom politiskt beslutsfattande. Varje år överlämnas flera regeringspropositioner eller lagmotioner om att ändra eller anta nya bestämmelser och normer. En lagberedning inleds eftersom det finns ett behov av att styra ett fenomen eller en sak genom lagstiftning – eller för att lagstiftningen inte motsvarar sin tid. Samhällskriser kan också ändra statsrådets lagstiftningsplan. Till exempel under coronapandemin stiftades en hel del nya lagar för att hantera krisen.

Lagen är ett starkt politiskt verktyg, men strävan att stifta lagar leder till att regleringen med tiden håller på att bli en splittrad helhet som kan vara svår att hantera och gestalta.

Det anammade styrningssättet och användningen av lagstiftning som ett politiskt verktyg utvidgar styrningen på lagnivå till att gälla också sådana delområden av livet som inte nödvändigtvis kräver reglering. Detta medför onödiga normer. 

Lagberedningen hindras av cykliska regeringsperioder

Hur ska man uppnå god lagstiftning och en konsekvent utveckling av samhället om den politiska viljan växlar för varje regeringsperiod? Att regeringsperioderna är korta och går i fyra års cykler är problematiskt. Lagberedningen borde även kunna göras över regeringsperioderna genom att man parlamentariskt förbinder sig till gemensamma riktlinjer.

Det finns en risk för att brådska urvattnar en god lagberedning. Detta tar sig uttryck i oavslutade eller bristfälligt förberedda regeringspropositioner vid riksdagsbehandlingen. Rådet för bedömning av lagstiftningen har fäst uppmärksamhet vid att det på grund av brådska inte alltid finns alternativ för bedömning av olika styrmekanismer och olika regleringslösningar.

Det bör också ges tillräckligt med tid för hörandet för att man ska få information om konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. I värsta fall har man också ställvis varit tvungen att avvika från Justitieministeriets riktgivande remisstider eller att helt hoppa över remissbehandlingen, vilket också laglighetsövervakarna har fäst uppmärksamhet vid.

Under den pågående regeringsperioden håller Justitieministeriet på att revidera anvisningarna för hörande vid lagberedningen, och som en del av reformarbetet övervägs också en förkortning av remisstiden.

På grund av den allt snabbare takten möter den förpliktande regleringen inte längre realpolitiken när det gäller verkställandet av lagstiftningen. Problemet med ett svagt regelverk är att det undergräver lagstiftningens legitimitet.

En god lagberedning kan vara den bästa normuppluckringen  

En väl genomtänkt reglering, som fyller ett verkligt behov, kan också vara den bästa normuppluckringen och underlätta vardagen. Det viktiga är att komma underfund med de situationer där lagstiftaren också har andra, bättre styrningsalternativ. Till exempel för att minska trafikförseelser och tillbud i samband med elsparkcyklar räcker det inte med kommunernas och städernas ordningsregler utan det behövs också lagstiftning.  

Vid lagberedningen måste man kunna göra en konsekvensbedömning som håller hög standard och är kunskapsbaserad – samt överväga regleringsmetoderna. Det här är något som tar tid, till exempel inom ramen för försökslagar. 

Lagstiftningen i sig garanterar inte heller att förändringar sker. Verkställigheten av en lag kräver resurser, stöd och engagemang från lagstiftningsparternas sida för att målen ska uppnås.

Reglering genom lag bör alltid vara en genomtänkt lösning som tillgrips i sista hand. Utöver uppluckringen av normer bör man sträva efter att utveckla lagberedningen över flera regeringsperioder. Lagen skyddar ett antal rättsobjekt som ett demokratiskt samhälle inte skulle fungera utan. Samhället har inte råd att låta lagstiftningens legitimitet försvagas.