Nya ord i kommunsektorn – en återblick på 20 år av förändring

Någon gång under vintern hörde jag en nyhet om att nyordslistan för fjolåret (2024) publicerats. Varje år tas det i texter och samtal i bruk en mängd nya ord, som blir ”nyord”. En del av dem lever vidare, en del blev bara ett örhänge för en tid, andra etablerar sig i språkbruket över längre tid. Måste erkänna att för mig är nog ändå en stor del av nyorden 2024 fortfarande okända, men tänker ändå utnyttja dem i den här bloggen som ett litet bollplank.

Precis som språket i allmänhet fortsätter att utvecklas med nya ord varje år, fortsätter också kommunsektorn att förnya sig. Kanske är det dags att börja sammanställa en egen nyordslista för kommunsektorn? Det skulle onekligen ge ett intressant perspektiv på förändringstakten i vår bransch och hjälpa oss dokumentera den remarkabla resa som kommunsektorn genomgår. Jag tänkte försöka se bakåt lite under 20+ år jag jobbat vid Kommunförbundet och se på alla termer som kommit (och ibland gått). Den här ”listan” är förstås inte uttömmande (och inte är ju orden nya heller), och säkert inte ens helt rätt, så alla fel och tolkningar är mina egna. Tipsa gärna om faktafel!

De stora reformerna

När vi talar om kommunreformer kan vi inte undgå att nämna Struktur- och servicereformen (2005-2011). För många kanske den finska förkortningen ”Paras” är det man kommer ihåg. Precis som dagens "ultrasnabba mode" skulle reformen effektivisera och modernisera, men här handlade det om servicestrukturer istället för kläder. "Befolkningsunderlag" och "kommunsammanslagning" blev vardagsord i varje kommunhus. Reformen introducerade också begrepp som "samarbetsområde" och "värdkommun", termer som delvis fortfarande ekar i korridorerna. Värdkommun har numera ersatts av det lite neutralare ”ansvarig kommun”. Strukturreformen satte igång en våg av kommunsammanslagningar som förändrade kommunkartan i Finland för alltid. År 2000 fanns det 416 kommuner i Finland (varav över 60 svensk- och tvåspråkiga). Kommunerna började tala om "kritisk massa" och "bärkraft" på ett sätt som tidigare varit främmande för sektorn. Plötsligt diskuterades även i mindre kommuner "samordningsvinster" och "stordriftsfördelar" vid fikaborden.

Den följande landskapsreformen blev något av en "skräpballong" – ett projekt som fick mycket uppmärksamhet men som till slut föll platt. Under åren 2015–2019 fylldes kommunsektorns vokabulär av begrepp som "landskapsfullmäktige", "landskapslag" och "regionförvaltningsreform". Den ambitiösa reformen skulle skapa en helt ny förvaltningsnivå mellan stat och kommun, med direktvalda organ och omfattande uppgifter från både statlig och kommunal nivå. "Landskapens självstyrelse" blev ett hett diskussionsämne, och "uppgiftsöverföring" ett ord som väckte både hopp och oro. NTM-centralernas och landskapsförbundens personal började förbereda sig för "verksamhetsöverlåtelse", medan kommunerna räknade på "kostnadseffekter" och "personalkonsekvenser". När reformen till slut föll introducerades ironiskt nog ett nytt begrepp i den kommunala vokabulären: "reformtrötthet".

Om strukturreformen var en "coolcation" (tillfällig svalka) var Vårdreformen (som ofta är bättre känd med den finska förkortningen ”Sote”) mer som en "bratsommar" – intensiv och långvarig. Från ungefär 2015 och framåt har "vårdlandskap", "välfärdsområde" och "självstyrande område" format om hela den kommunala kartan. Reformen har inte bara introducerat nya administrativa strukturer utan också ett helt nytt språk: "integrationsgränssnitt", "servicekedjor" och "vårdkoordinering". Den har tvingat oss att tänka om kring begrepp som "närservice" och "tillgänglighet". När de tidigare grundtrygghetsnämnderna försvann och ersattes av välfärdsområdenas förvaltning, förändrades inte bara strukturerna utan också hela sättet att tala om välfärdstjänster. Kommunerna fick lära sig navigera i en ny verklighet där "gränssnittsdiskussioner" och "ansvarsfördelning" blev centrala begrepp i vardagen.

Digitalisering och förvaltning

Digitaliseringen har medfört egna utmaningar och språkliga innovationer. Medan vissa oroar sig för "quishing" har kommunerna kämpat med implementeringen av "Suomi.fi", "stark autentisering" och "e-tjänster". Det som började med "elektronisk ärendehantering" har utvecklats till "digikommuner" och "smart city"-koncept. Vi har gått från att tala om "hemsidor" till "digitala servicekanaler" och "flerkanalig kundservice". Begrepp som "digital mognad" och "e-demokrati" har blivit måttstockar för kommunal utveckling. Kommuninvånarna förväntar sig numera "sömlösa servicekedjor" och "proaktiva tjänster", termer som knappt existerade för ett decennium sedan. "Robotiserad processautomation" och "AI-assisterad handläggning" är inte längre science fiction utan verkliga verktyg i den kommunala vardagen.

Styrningsmodellerna har genomgått en remarkabel evolution under denna period. Precis som dagens ungdomar kan "tiktokifiera" sitt innehåll har kommunerna förnyat sina arbetssätt. "Beställar-utförarmodellen" banade väg för mer sofistikerade koncept som "livscykelmodellen" och "alliansprojekt". "Portföljstyrning" och "effektivitetsgranskningar" blev vardag, samtidigt som "koncerntänkande" och "ägarstyrning" fick ökad betydelse. Kommunerna började tala om "servicelöften" och "kvalitetsledning" på ett sätt som påminner om den privata sektorn, men med en tydlig offentlig prägel. "Strategisk upphandling" och "innovationspartnerskap" är nu etablerade begrepp som vittnar om en mer sofistikerad syn på kommunal verksamhetsutveckling.

Miljön är central i kommunerna

Den gröna omställningen har skapat sitt eget språkbruk i kommunsektorn. Långt innan "grön gumma" blev ett begrepp (som trots färgen inte har något att göra med miljö) arbetade kommunerna med "klimatbudgetering", "koldioxidneutralitet" och "cirkulär ekonomi". "Hinku-kommuner" blev ett kvalitetsmärke som många strävade efter. Nu talar vi om "klimatresiliens" och "adaptationsstrategier" som självklara delar av kommunal planering. "Hållbarhetsledning" har blivit ett paraplybegrepp som omfattar allt från "grön upphandling" till "social hållbarhet". Kommunerna har utvecklat "miljöledningssystem" och "klimatfärdplaner" som integrerar miljöaspekter i alla verksamhetsområden.

Medborgarengagemanget har fått nya former och därmed nya ord. Dagens "vänskapsbänkar" är bara ett exempel på hur kommuner arbetar med delaktighet. "Medborgarbudgetering" har gått från experiment till etablerad praxis i många kommuner. Vi talar nu om "samproduktion" och "medskapande" som naturliga arbetssätt. "Delaktighetstrappan" har kompletterats med "digitala dialogplattformar" och "medborgarråd". Kommunerna har lärt sig vikten av "servicedesign" och "användarcentrerad utveckling", där invånarnas perspektiv står i centrum för all verksamhetsutveckling.

Precis som språket ständigt utvecklas med nya ord (som årets "mittokrati" – ett begrepp som faktiskt passar väl då vi diskuterar kommuner), har också vår kommunsektor genomgått stora förändringar som gett upphov till nya begrepp och uttryck. I en tid då samhället förändras allt snabbare är det fascinerande att se hur vårt språkbruk speglar denna utveckling, inte minst inom den kommunala sektorn.

PS. Mitt absoluta favoritnyord? Umarell!