Kommuner lider av den snabba avvecklingen av energitorv

Den snabba minskningen av energitorvsanvändningen leder till svårigheter för torvutvinningsbranschen och medför stora merkostnader för energibolag och andra som använder torv. Den kommunala ekonomin har fått ringa uppmärksamhet i diskussionen. Pressen på att avveckla energitorven i snabbare takt kan ge kommunerna en extra börda på hundratals miljoner euro, varav hälften föranleds av merkostnader för energibolagen och den andra hälften av förluster av skatteinkomster. Övergången från fossila energikällor bör stödjas mångsidigt på ett teknologi- och konkurrensneutralt sätt som beaktar effekter och styrkor i den regionala och lokala ekonomin. I statsbudgeten har det reserverats sammanlagt 90 miljoner euro i investeringsstöd för 2020–2022 för att påskynda avskaffandet av stenkol. Något motsvarande stöd för slopandet av torv finns inte. En konsekvent omställning mot en klimatneutral energiproduktion kräver uthållighet, inte förhastade beslut.

I statsminister Marins regeringsprogram finns ett mål om att halvera användningen av torv fram till 2030. Arbets- och näringsministeriet tillsatte våren 2020 en torvarbetsgrupp som utvärderar torvanvändningens framtid och söker efter sätt att underlätta förändringen. Slutrapporten publicerades 30.3. Kommunförbundet deltog i arbetsgruppen och utarbetade de kommunbudgetar som presenterades i slutrapporten.

En komplex helhet som påverkas av utsläppshandeln

I Finland klassificerades torv som en icke-förnybar energikälla år 2000, vilket betyder att torv för närvarande omfattas av utsläppshandeln och energiskatten. I Sverige hör torv däremot fortfarande till kategorin förnybara energikällor, även om miljötillståndsvillkoren för att använda torv har skärpts. Trots att slopandet av energitorv har inletts upphör inte användningen av torv ute i världen, snarare tvärtom, eftersom det än så länge inte finns några ersättande produkter. I Finland beräknas priset på växttorv fördubblas om den nuvarande produktionen av energitorv i anslutning till den upphör. Minskningen av torvanvändningen är en mycket komplicerad helhet med direkta och indirekta konsekvenser, och frestelsen kan vara stor att man väljer att granska dessa ur endast ett perspektiv. I dagens läge påverkas energitorvens framtid främst av utsläppshandeln, där priset på koldioxidutsläpp har tiodubblats på några år (15.4:  44 €/ton CO2). Nuförtiden är enbart skatternas och utsläppshandelns andel av torvpriset på samma nivå som priset på skogsflis.

Energibolagen förlorare – vem betalar tilläggskostnaderna?

De som förlorar mest på slopandet av energitorv är kommunägda energibolag som använder torv. Det verkar inte finnas något direkt ekonomiskt stöd för deras merkostnader. De tilläggsinvesteringar som behövs för värmeverk som använder torv som energikälla verkar inte heller vara berättigade till stöd från fonden för en rättvis omställning (JTF).

Om användningen av energitorv upphör 2025 skulle det enligt en försiktig uppskattning behövas tilläggsinvesteringar till ett värde av sammanlagt 250–350 miljoner euro för de största kommunägda energibolagen som använder torv. Detta skulle dessutom medföra ett behov av avskrivningar i fortsättningen. Nedskrivningar behövs till ett värde av 50–150 miljoner euro. Dessutom behövs uppskattningsvis 10–11 miljoner euro per år för underhåll och räntor. Om omställningen skulle ske kontrollerat först på 2030-talet vore ökningen av kapitalkostnaderna till följd av förtida investeringar betydligt mindre.

Sammanlagt medför de största bolagen merkostnader för kommunkoncernerna på uppskattningsvis 25–30 miljoner euro per år utöver stora nedskrivningar av engångsnatur. Ändringar i bränslekostnaderna ingår inte i kalkylen, eftersom prognostiseringen av den totala effekten av koldioxidutsläppspriset, energibeskattningen och prisutvecklingen för skogsflis fortfarande innehåller osäkerhetsfaktorer. När efterfrågan ökar kan priset på skogsflis fortsätta att stiga under ett par års tid.  De ökande kostnaderna täcks av klientavgifter, så är övergången verkligen rättvis om energibolagen lämnas ensamma?

När användningen av torv upphör 2025 beräknas ökningen av de årliga energi- och underhållskostnaderna enligt Kommunförbundets enkät vara i miljonklass. Utöver de anläggningar som måste förnyas i förtid omfattar nedskrivningarna också de torvmossar som bolaget äger och vars värde till största delen försvinner när användningen av energitorv upphör. Dessutom äger kommunerna ett stort antal små värmeverk, och för en del av dem medför slopandet av torv merkostnader. När ett kommunägt värmeverk har förlustbringande verksamhet eller sjunkande resultat, belastar det också kommunkoncernens ekonomiska siffror, vilket inte är önskvärt.

Förlusten av skatteinkomster fördubblar kommunernas börda

Tack vare torvbranschen får kommunen kommunalskatt och samfundsskatt. Hur kan vi ersätta arbetsplatserna och hålla kommunens affärsverksamhet livskraftig om torvutvinningen upphör? I slutrapporten har det inte identifierats några konkreta sätt att starta ny affärsverksamhet, utöver utbildning eller annat motsvarande stöd. När verksamhet läggs ner leder det ofta till arbetslöshet, flyttning från orten, avslutande av företagsverksamhet eller en betydande minskning av den. Även konkurser är möjliga.

Vid bedömningen av konsekvenserna bör man bättre än för närvarande beakta de direkta och indirekta konsekvenserna för den kommunala sektorn. Den årliga minskningen av skatteintäkterna med cirka 30 miljoner euro i kommuner med torvproduktion kommer onekligen att påverka kommunernas förmåga att tillhandahålla service. Även en liten minskning av skatteintäkter kan vara ett stort problem, i synnerhet om kommunen redan från tidigare har haft det svårt.

Ny teknik utvecklas fortfarande

När torvarbetsgruppen utarbetade slutrapporten framkom det att energi som produceras genom förbränning fortfarande kommer att behövas år 2030, och även efter det. Ny teknik utvecklas hela tiden, men det finns fortfarande många öppna frågor. Den viktigaste av dessa är den teknisk-ekonomiska lönsamheten, som ännu inte uppnåtts till exempel inom geotermisk energi.

Om produktionen av energitorv upphör skulle användningen av skogsflis öka i Finland, eftersom det inte finns några lönsamma alternativ som baserar sig på något annat än förbränning, och det kommer ta år innan lönsamma alternativ kan tas i bruk. Största delen av kompletteringarna skulle komma från utlandet, främst från Ryssland med hjälp av ryska transportföretag. Redan år 2019 importerades en femtedel av den flis som användes av energibolag från utlandet, främst från Ryssland, Estland och Lettland. Träflisimporten sker antingen sjövägen med båt eller med vägtransporter. Beroendet av importerad energi skulle alltså öka. 

Mot undergången eller ett steg i rätt riktning?

Övergången från fossila bränslen till förnybara energikällor är värd att understöda, så länge den sker på ett kontrollerat sätt. Ett av delområdena i EU:s program för utveckling av grön energi (Green Deal, den gröna given) är ”Ren och trygg energiförsörjning till rimligt pris”. Också den nationella energipolitiken i Finland bör basera sig på dessa tre kriterier på ett vis som gör att en trygg energiförsörjning förblir den viktigaste frågan. I ett arktiskt land måste det finnas tillräckligt med energi, och den ska alltid finnas tillgänglig utan störningar, även vid hård köld. Torv används som reservbränsle vid många värmeverk, för att man inte ska behöva ty sig till brännolja. Är det vettigt att ersätta inhemsk energi med importerad icke-förnybar energi?

Övergången från fossila energikällor bör stödjas mångsidigt på ett teknik- och konkurrensneutralt sätt som beaktar effekterna och styrkorna i den regionala och lokala ekonomin. Dessutom måste man se till att upprätthålla en god försörjningsberedskap och leveranssäkerhet, vilket kräver en tillräcklig produktionskapacitet.  När torvutvinningen en gång lagts ner går det inte att snabbt dra igång den igen så fort en köldknäpp slår till.

Tryggandet av leveranssäkerheten för energiproduktionen har också en stark koppling till kommunens grundläggande uppgift att ansvara för de infrastrukturfunktioner som är kritiska ur en säkerhetssynpunkt. I många kommuner har energitorv en stor betydelse för försörjningsberedskapen och leveranssäkerheten i fråga om värmeenergi.

Även energibolag behöver investeringsstöd

Om användningen av energitorv avslutas i snabbt tempo före 2025 kommer det att orsaka kommunkoncernerna en ekonomisk tilläggsbörda på 320–445 miljoner euro år 2026–2030. Av detta utgör de minskade skatteintäkterna cirka 145 miljoner euro och de kommunägda energibolagens andel 175–300 miljoner euro. I siffrorna ingår inte tilläggskostnaderna för små kommunägda energibolag eller de förlorade skatteintäkterna för företag som använder annat än energitorv. Även dessa ligger i miljonklassen. Det handlar om stora summor som hotar att belasta ekonomin i de kommuner som utvinner eller använder torv.

I statsbudgeten har det reserverats sammanlagt 90 miljoner euro i investeringsstöd 2020–2022 för att påskynda avskaffandet av stenkol fram till 2025, det vill säga 30 miljoner euro per år. Något motsvarande investeringsstöd för att slopa användningen av torv finns inte tillgängligt, vilket i viss mån är ologiskt. Förslaget att höja gränsen till det dubbla, upp till 10 000 megawattimmar per år, för skattefri användning av energitorv är värt att understöda, men det hjälper bara de minsta värmeverken. Också stora kommunägda energibolag bör få investeringsstöd när tilläggskostnaderna inte baserar sig på energibolagets egen strategi utan på tilläggsreglering.

De som vill ha snabba resultat måste ta hänsyn till att ett kvartal inom energisektorn är 25 år. En konsekvent omställning till en klimatneutral energiproduktion kräver uthållighet. 

Utsläppshandeln och det frivilliga energi- och klimatarbetet leder redan nu mot det mål som regeringen Marin satt upp, eftersom användningen av energitorv ser ut att halveras redan 2022. Om statsmakten trots det beslutar att ålägga energibolagen tilläggsskyldigheter, vore det dock rättvist att den börda som tilläggsregleringen medför för kommunkoncernerna fördelas mellan kommunerna och staten.