Ändring av marktäktslagen
Lagen om ändring av marktäktslagen (495/2000) gavs 26.5.2000 och ändringen träder i kraft 15.6.2000.
Vid ändringen gjordes de mindre ändringar i marktäktslagen som markanvändnings- och bygglagen (132/1999) gav anledning till.
Förbudet enligt 6 a § den gamla byggnadslagen (370/1958) mot marktäkt i en strandzon utan fastställd generalplan eller strandplan har fogats till marktäktslagen i en någon lindrigare form, på så sätt att marksubstanser inte utan särskild anledning får tas i en strandzon vid hav eller annat vatten.
Genom en ändring 1997 infördes en årlig uppföljning av marktäktsverksamheten. I och med den ändring som nu gjorts omfattas också tagande av substanser till husbehov av uppföljning så att läget av och den uppskattade omfattningen av betydande täktplatser skall anmälas till kommunens tillsynsmyndighet. Anmälan om befintliga täktplatser skall göras inom ett år efter att lagen har trätt i kraft.
Paragraf 13 § som gäller hörande vid ansökan om tillstånd enligt marktäktslagen preciserades så, att tiden för hörande är 30 dagar och att de som äger eller besitter de fastigheter och andra områden som gränsar till den fastighet på vilken täktområdet är beläget inte behöver beredas tillfälle att yttra sig när detta för deras del kan anses uppenbart onödigt. Som exempel på en sådan situation kan anses ett mindre täktområde som är beläget på en stor fastighet eller en fastighet som består av många skiften, där avståndet till de mest avlägsna rågrannarna bli anmärkningsvärt långt.
Närmare upplysningar:
Karl-Erik Blomgren, tfn 771 25 59, etunimi.sukunimi@kuntaliitto.fi
Vesa Valpasvuo, tfn (09) 771 25 58, etunimi.sukunimi@kuntaliitto.fi
BILAGOR
Lag om ändring av marktäktslagen 495/2000
FÖR KÄNNEDOM
Kommunens tillstånds- och tillsynsmyndigheter enligt marktäktslagen
Miljöministeriet
De regionala miljöcentralerna
Landskapsförbunden
Ändring av marktäktslagen
1. Allmänt
Lagen om ändring av marktäktslagen (495/2000) gavs 26.5.2000 och ändringen träder i kraft 15.6.2000.
I samband med att markanvändnings- och bygglagen (132/1999) stiftades reviderades marktäktslagen (555/1981) så att marktäktsverksamhet helt och hållet omfattas av marktäktslagen, också på områden som har planlagts. På grund av detta kompletterades marktäktslagen samtidigt så, att effekterna av en detaljplan och generalplan samt av åtgärdsbegränsningar som beror på planläggning kan beaktas vid tillståndsprövningen. På grund av det nya 3 § 2 mom. som gäller begränsning av täktverksamhet har man nu sett över hänvisningsbestämmelserna i 4 § som gäller tagande av substanser för bruk till husbehov.
Enligt 6 a § den gamla byggnadslagen (370/1958) var marktäkt förbjuden i en strandzon utan fastställd generalplan eller strandplan. Enligt de begränsningar av marktäktsverksamhet som räknas upp i 3 § får marktäktsverksamhet bl.a. inte fördärva en vacker landskapsbild. Bestämmelsen betonar inte landskap som omfattar vattendrag även om strandlandskap ofta har ett skönhetsvärde. Strandlandskap kan dock inte till alla delar utgöra sådana vackra landskap som avses i bestämmelsen, utan det är fråga om för området typiska, sedvanliga landskap. Strandlandskap har det oaktat en särskild betydelse med tanke på vattenlandskapets och naturens mångfald.
Av denna anledning har lagen ändrats så att marksubstanser inte utan särskild anledning får tas i en strandzon vid hav eller annat vatten. Jämfört med den gamla byggnadslagen är bestämmelsen något lindrigare eftersom det inte är fråga om ett ovillkorligt förbud, utan tillstånd kan beviljas om man anser att det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl kan föreligga till exempel i sådana fall där täkten på grund av sin ringa omfattning eller på grund av sin art inte försämrar strandzonens landskapsmässiga värden eller naturens mångfald. Om ansökan om tillstånd till marktäkt gäller en strandzon, skall den som ansöker motivera existensen av särskilda skäl med behövliga utredningar och bedömning av miljökonsekvenserna, likaså skall han ange att täkten inte heller annars orsakar skadliga verkningar enligt 3 §.
Genom en tämligen omfattande ändring av marktäktslagen 1997 infördes en årlig uppföljning av marktäktsverksamheten. Avsikten med detta var att förbättra informationen om användningen av marksubstanser i relation till gällande tillstånd. Sådant tagande av substanser till husbehov som avses i lagen omfattas fortfarande inte av tillståndsplikt, och det har inte heller bestämts att det skall omfattas av årlig uppföljning. Därför finns det synnerligen bristfälligt med uppgifter om tagande av marksubstanser till husbehov regionalt sett och när det gäller omfattningen. Genom ändringen omfattas också tagande av substanser till husbehov av uppföljning så att läget av och den uppskattade omfattningen av betydande täktplatser skall anmälas till tillsynsmyndigheten i kommunen.
Vissa hänvisningar till byggnadslagen och till planer, åtgärdsförbud och hörande enligt den som blev kvar i marktäktslagen i samband med att markanvändnings- och bygglagen stiftades har ändrats till motsvarande hänvisningar till markanvändnings- och bygglagen. Samtidigt har bestämmelsen om hörande gjorts tydligare och man behöver inte längre bereda rågrannarna möjlighet att yttra sig när det kan anses uppenbart onödigt.
2. Motiveringar till lagändringen
3 § Begränsning av täktverksamhet. Till paragrafen har tagits ett nytt 3 mom. enligt vilket marksubstanser inte får tas utan särskilda skäl i en strandzon vid hav eller annat vatten, om området inte i en detaljplan eller en generalplan med rättsverkningar har anvisats för detta ändamål. Bestämmelsen motsvarar i fråga om sin verkan i hög grad det i 6 a § i den gamla byggnadslagen avsedda förbudet att ta marksubstanser från en strandzon utan planläggning. En skillnad är dock att enligt bestämmelsen skall tolkningen prövas i samband med tillståndsförfarandet. Detta är motiverat därför att ställvis finns det t.ex. gamla täktplaser för stenmaterial från berg mycket nära stranden och en skälig förlängning av denna verksamhet kan övervägas i samband med ett tillståndsärende. Om täkten på grund av sin omfattning eller på grund av sin ringa art inte försämrar strandzonens landskapsmässiga värden eller naturens mångfald kan det likaså föreligga särskilda skäl. Om ansökan om tillstånd till marktäkt, t.ex. av sten för byggnadsändamål, gäller en strandzon, skall existensen av särskilda skäl motiveras med utredningar och bedömning av miljökonsekvenserna, likaså skall det anges att täkten inte heller annars orsakar skadliga verkningar enligt 3 §.
Med strandzon avses en relativt smal del av stranden, samma begrepp som strandzon enligt markanvändnings- och bygglagen. Tillämpning av en litet strängare tillståndsprövning på strandzoner än på andra områden har således inte heller någon avsevärd betydelse för markägarna eller för dem som bedriver marktäktsverksamhet.
4 § Tillståndstvång. Tagande av marksubstanser för bruk till husbehov enligt 2 mom. omfattas fortfarande inte av tillståndstvång, men täkten skall förläggas och täktverksamheten ordnas i enlighet med 3 § 2 mom. marktäktslagen. I fråga om täktverksamhet skall dessutom iakttas vad som i 3 § 1 mom. bestäms om begränsningar av täktverksamhet, om det är fråga om täkt på ett samfällt område som avses i 2 § 2 punkten fastighetsbildningslagen (554/1995). En grund för det senare var att täktverksamhet på ett samfällt område kan bli mycket omfattande. De ovan avsedda ändringarna fogades till marktäktslagen genom en ändring av lagen som trädde i kraft vid ingången av juni 1997.
Till 3 § marktäktslagen har från ingången av år 2000 fogats ett nytt 2 mom. med planläggningsmässiga aspekter, och i denna ändring fogas också ett nytt 3 mom. till paragrafen. Sålunda blir det gällande 2 mom. 4 mom. och ovan nämnda hänvisningsbestämmelse som gäller tagande av substanser till husbehov på en egen lägenhet ändras på motsvarande sätt. Samtidigt stadgas att man i fråga om täktverksamhet på samfällt område, förutom begränsningarna i 3 § 1 mom. också skall iaktta de planmässiga krav som fogats till paragrafens 2 mom. Genom detta förhindras täktverksamhet på samfällt område t.ex. så, att användning av ett område som i planen är avsett som rekreationsområde försvåras eller att stads- eller landskapsbilden fördärvas.
10 § Tillstånds giltighetstid. Enligt 208 § markanvändnings- och bygglagen avser en hänvisning i någon annan lag till byggnadslagen och planer som avses i den, efter att markanvändnings- och bygglagen trätt i kraft, en hänvisning till markanvändnings- och bygglagen och planer som avses i den. För tydlighets skull har ändå hänvisningen i paragrafens 2 mom. till en regionplan ändrats till hänvisning till landskapsplan, eftersom planläggningssystemet enligt den nya markanvändnings- och bygglagen inte längre innehåller någon regionplan med undantag för övergångsperioden. Då en fastställd generalplan i markanvändnings- och bygglagen motsvaras av en generalplan med rättsverkningar har också ett omnämnande av detta fogats till bestämmelsen.
Fortfarande gällande regionplaner och generalplaner som fastställts 1996 eller senare och som avses i byggnadslagen ges genom övergångsbestämmelsen i denna lag en verkan enligt den gällande bestämmelsen i fråga om beviljande av tillstånd för högst 15 år.
I paragrafens 3 mom. har man tidigare gjort det möjligt att förlänga marktäktstillstånd för tio år, om en del av de substanser som de beviljade tillståndet avser ännu inte har tagits när tillståndstiden går ut. Enligt den bestämmelse som gällde fram till 15.6.2000 får tillståndet dock inte förlängas om åtgärdsförbud enligt 124 a § byggnadslagen är i kraft på området. Enligt den ändring som gjorts får ett tillstånd för beaktande av de planläggningsmässiga aspekter som fogas till lagens 3 och 6 § räknat från ingången av 2000 inte förlängas om för området gäller en detaljplan eller en generalplan med rättsverkningar eller en åtgärdsbegränsning som tryggar uppgörandet av dessa planer. Härvid skall man för att förlänga tillståndstiden i stället ansöka om nytt tillstånd, varvid nämnda planläggningsmässiga aspekter kan beaktas.
Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande mom.
13 §. Hörande. Vid hörande med grannar i fråga om en ansökan som gäller marktäktstillstånd skall man enligt bestämmelsen iaktta vad som bestäms i 86 § markanvändnings- och byggförordningen (895/1999). En bestämmelse om kungörelsetidens längd har fogats till paragrafen, enligt vilken kungörelsen av en ansökan som gäller marktäktstillstånd skall vara anslagen på kommunens anslagstavla i 30 dagar. Enligt paragrafen skall de som äger eller besitter de fastigheter och andra områden som gränsar till den fastighet på vilken täktområdet är beläget beredas tillfälle att yttra sig. Eftersom bestämmelsen om hörande kan utvidga skyldigheten till hörande för stora fastigheters eller sådana fastigheters del som består av många skiften också till sådana grannar som inte berörs av marktäktsansökan, har man fogat en bestämmelse till paragrafen enligt vilken det inte föreligger någon skyldighet till att höra om det kan anses uppenbart onödigt.
23 § Tillsynsavgift och statsbidrag. Hänvisningen i bestämmelsen till taxan för tillsynen över byggnadsarbeten i 136 § byggnadslagen har ändrats till en hänvisning till motsvarande taxa i 145 § markanvändnings- och bygglagen.
23 a § Anmälningsskyldighet. Innehavaren av ett marktäktstillstånd har från den 1 juni 1997 enligt 23 a § 1 mom. varit tvungen att årligen meddela kommunen mängden och arten av substans som tagits. Tagande av substanser till husbehov, för vilket inget tillstånd krävs, har inte följts upp vare sig i fråga om täktens läge eller dess omfattning. För att kommunens tillsynsmyndighet skall kunna uppfylla sin tillsynsplikt är det emellertid nödvändigt att den känner till åtminstone var marksubstanser i betydande utsträckning tas till husbehov och vilken den beräknade omfattningen är. Anmälningsskyldigheten återkommer inte varje år, utan genom den fastställs områdets läge och täktens beräknade omfattning. Det är nödvändigt att göra en ny anmälan först om täktens omfattning blir avsevärt större jämfört med en tidigare anmälan. Som sådan täkt till husbehov kan anses ett täktområde där den totala täktvolymen har varit eller avses bli större än 500 fasta kubikmeter marksubstanser.
Övergångsbestämmelse. Från ingången av år 2000 ändras det finska begreppet regionplan till landskapsplan. Regionplanen upphävs då det fastställs en landskapsplan för området. Om en landskapsplan inte har fastställts för området inom tio år, blir regionplanen landskapsplan med rättsverkningar enligt markanvändnings- och bygglagen. År 2000 och ännu flera år därefter kommer det emellertid att finnas gällande regionplaner som fastställts enligt den gamla byggnadslagen. Dessa planer, liksom också generalplaner som fastställts med stöd av den gamla byggnadslagen, kan även i fortsättningen ges den verkan att tillstånd kan beviljas för högst 15 år på täktplatser som reserverats i dessa planer under förutsättning att de fastställts 1996 eller senare. Tidsgränsen är fortfarande nödvändig därför att de miljökonsekvensbedömningar och övriga utredningar som gjorts då planen gjorts upp kan bedömas som tillräckligt grundliga efter nämnda tid.
Rättsverkan enligt 10 § 2 mom. marktäktslagen har stadgats att gälla regionplaner och generalplaner enligt byggnadslagen till dess att nämnda planer har ersatts med planer enligt den nya markanvändnings- och bygglagen.
En anmälan som avses i den nya 23 a § 3 mom. skall göras inom ett år efter lagens ikraftträdande i fråga om en sådan plats för tagande av substanser till husbehov som redan användes då denna lag trädde i kraft, dvs. senast 15.6.2001.
3. Slutligen
På hösten kommer Kommunförbundet tillsammans med miljöministeriet troligen att skicka kommunerna anvisningar om anmälningsförfarandet vid tagande av marksubstanser till husbehov.
Miljöministeriet kommer att publicera en miljöguide om marktäkt och eftervård av täktområden mot slutet av året.
FINLANDS KOMMUNFÖRBUND
Timo Kietäväinen
vice verkställande direktör
Vesa Valpasvuo
sakkunnig, miljöfrågor