Den nya miljöskyddslagen

​Miljöskyddslagen (MSL) och till den anknutna lagändringar samt miljöskydds-förordningen (MSF) och vissa ändringar av förordningar har trätt i kraft 1.3.2000. Ändringar har gjorts i synnerhet i vatten- och avfallslagen, lagen om grannelagsförhållanden och hälsoskyddslagen. Lagarna om luftvård, bullerbe-kämpning och miljötillståndsförfarande samt förordningen om förhandsåtgär-der inom vattenskyddet har upphävts.

Viktiga reformer är ett övergripande miljötillstånd och enhetliga övervak-ningsmetoder. Reformen avser inte att skärpa nivån för miljöskyddet. Med en-hetliga regler kan man emellertid effektivare förhindra miljöförstörelse. Till-ståndskravet kvarstår i huvuddrag så som i den tidigare lagstiftningen. De största gamla inrättningarna måste ansöka om miljötillstånd enligt den nya la-gen under en viss övergångsperiod. Mindre tillståndspliktiga gamla anlägg-ningar gör en anmälan om sin verksamhet till datasystemet för miljövårdsin-formation. En sådan anläggning kan bli tvungen att ansöka om ett nytt miljö-tillstånd, om verksamheten till väsentliga delar inte uppfyller kraven i den nya lagen. Som nya statliga tillståndsmyndigheter fungerar tre miljötillståndsverk. Vattenrätterna har avvecklats. Miljötillstånd behandlas alltjämt också vid de regionala miljöcentralerna och i kommunerna. Fördelningen mellan statens och kommunens behörighet vid behandlingen av tillstånden kvarstår så gott som oförändrad.

Förändringarna i kommunernas miljövårdsförvaltning har granskats i Kom-munförbundets cirkulär 9/80/2000 av 7.3.2000 och Godkännandet av taxa för den kommunala miljövårdsmyndigheten i cirkulär 10/80/2000 av 29.2.2000

Närmare upplysningar:

Samhällsingenjör Karl-Erik Blomgren, tfn (09) 771 25 59

Miljösakkunnig Vesa Valpasvuo, tfn (09) 771 25 58

Miljöjurist Leena Eränkö, tfn (09) 771 25 54

BILAGOR

Miljöskyddslagen (86/2000)

Vissa lagändringar (88/2000?112/2000)

Lagen om införande av miljöskyddslagstiftningen (113/2000)

Miljöskyddsförordningen (169/2000) och vissa ändringar av  förordningar (170/2000?173/2000)

FÖR KÄNNEDOM De kommunala miljövårdsmyndigheterna

Miljöministeriet

De regionala miljöcentralerna

Landskapsförbunden

Den nya miljöskyddslagen 

Reformens centrala innehåll och inverkningarna på kommunens verksamhet

1. MILJÖSKYDDSLAGENS IKRAFTTRÄDANDE

Miljöskyddslagen (86/2000) och därtill anknuten övrig lagstiftning (87/2000?112/2000) har trätt i kraft 1.3.2000. Med lagreformen upphäv-des lagarna om luftvård, bullerbekämpning och miljötillståndsförfarande samt förordningen om förhandsåtgärder inom vattenskyddet, och ändras inalles 24 olika lagar. Om reformens ikraftträdande och om en över-gångsperiod stadgas i en separat lag om införandet (113/2000).

Miljöskyddslagen innehåller bestämmelser om bl.a. de allmänna princi-perna för och skyldigheterna inom miljöskyddet, om tillståndsmyndig-heter och tillståndsförfarande, ersättningar, tillsyn och ändringssökande. Reformen avser inte att skärpa miljöskyddskraven. Med enhetliga regler kan emellertid hindrandet av miljöförstörelse  p.g.a. utsläpp göras effek-tivare.

Vattenlagens tillämpningsområde minskar när om avledning av avlopps-vatten och annat hindrande av vattenförorening samt om därtill anknutna ersättningar bestäms i miljöskyddslagen. Vattenlagen kvarstår som all-män lag om vattenekonomiska frågor såsom utbyggnad av vattendragen och dikning.

I detta cirkulär behandlas i främsta rummet till övervakningen en-ligt miljöskyddslagen samt lagens införande hörande frågor med tanke på hur de påverkar den kommunala miljövårdsmyndighetens uppgifter. Förutom nya frågor behandlas även vissa omständigheter i övervakningen som har visat sig vara problematiska. Frågor gällande vattenhushållning enligt vattenlagen, såsom dikningsfrågor och anslut-ning till avlopp enligt hälsoskyddslagen samt andra vid reformen gjorda ändringar behandlas vid behov senare i separata anvisningar.

Detta cirkulär beskriver inte uttömmande innehållet i och tillämpningen av miljöskyddslagen. I skötseln av uppgifterna är det därför nödvän-digt att miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen samt andra till dem anknutna bestämmelser alltid finns till hands. Det kan dess-utom vara nyttigt att studera lagens motiveringar, vilka ingår i regering-ens proposition (RP 84/1999).

För behandlingen av ärende enligt miljöskyddslagen och vattenlagen hos den kommunala miljövårdsmyndigheten kan uppbäras en avgift, vars grund i tillämpliga delar bör svara mot lagen om grunderna för avgifter till staten. Detta förutsätter att avgiftstaxan godkänns i kommunen, om vilket Finlands Kommunförbund 29.2.2000 har sänt ett separat cirkulär 10/80/2000.

Kommunerna har rätt att utfärda behövliga, av de lokala förhållandena beroende allmänna miljöskyddsföreskrifter som gäller annat än till-ståndspliktig verksamhet. Att utfärda miljöskyddsföreskrifter är inte ob-ligatoriskt. Vid Kommunförbundets byrå håller på att utarbetas en mo-dell i ärendet.

Närmare upplysningar om miljöskyddslagen och därtill anknutna projekt finns även på miljöförvaltningens Internet-sidor på adressen www.vyh.fi t.ex. på de sidor som behandlar aktualiteter eller miljöskyddet. Avsikten är att information om reformen skall ingå i Kommunförbundets bulletin Ympäristö-Miljö samt även införas på Kommunförbundets Internet-sidor (www.kuntaliitto.fi).

2. MILJÖSKYDDSLAGENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH OBJEKT

Bestämmelserna om tillämpningsområde ingår i 2 § miljöskyddslagen. Miljöskyddslagen är en allmän lag om förhindrande av förorening av miljön. Med miljöskydd avses i lagen förebyggande och hindrande av förorening. Begreppet miljöskydd är således mera inskränkt än begrep-pet miljöskydd i allmänt språkbruk.

Enligt 2 § 1 mom. miljöskyddslagen tillämpas miljöskyddslagen också på verksamhet som ger upphov till avfall samt på återvinning och be-handling av avfall. I paragrafens 2 moment har bestämts om vissa be-gränsningar av tillämpningsområdet, i 3 momentet om behörighet att be-stämma om undantag från tillämpningsområdet bl.a. vad gäller för-svarsmakten, och i 4 momentet ingår en hänvisning till internationella havsskyddsfördrag samt en bestämmelse om att i fråga om hindrande av miljöförorening dessutom skall iakttas vad som bestäms i någon annan lag.

I miljöskyddslagen har sammanställts de centrala bestämmelserna gäl-lande hindrande av förorening av miljön. Förorening av miljön har defi-nierats i 3 § miljöskyddslagen.

Förorening av miljön benämns i vanligt språkbruk närmast nedsmuts-ning av miljön. Ordet förorening har intagits i lagen från de gamla ut-trycken i vattenlagen och luftvårdslagen.

Miljöskyddslagen avser uttryckligen utsläpp i miljön och hindrande av förorening av miljön beroende på sådana. Utsläpp är ämnen som hamnar i miljön på grund av människans verksamheter (t.ex. gas- eller partikel-utsläpp i luften, spillvatten eller avfall), energi, buller, skakning, strål-ning, ljus, värme och lukt.

Dessa bestämmelser gäller inte tagande av jordmaterial, jord-, vatten- eller annat byggande till den del det är fråga om grävandets eller byg-gandets direkta påverkan på landskapet, den utbyggda miljön, stadsbil-den eller annan kvalitet eller trivsel hos den visuella miljön. Härvid är det inte fråga om i denna lag avsedd förorening av miljön (vilket blir mera förståeligt, om man använder ordet nedsmutsning). Däremot om-fattas t.ex. av byggnation eller tagande av jordmaterial förorsakade ut-släpp, såsom buller och damm samt hindrande av olägenheter av dessa av miljöskyddslagen (se RP 84/1999 s. 36?39). (Det är skäl att bestäm-melserna i tillstånd och miljötillstånd som gäller samma verksamhet samordnas. Om detta är en separat anvisning under beredning hos Fin-lands Miljöcentral).

Med miljöskyddslagen skyddas samtidigt alla "rättsliga nyttigheter" i de gamla lagarna: människans hälsa, naturens funktioner, utnyttjandet av naturresurser, trivseln i miljön, kulturvärden och rekreation. Lagen ger skydd också åt egendom samt annat allmänt eller enskilt intresse mot skadeverkningar av utsläpp ( se 3 § 1 mom.).

3. REFORM AV MILJÖTILLSTÅND

3.1 Tillståndsplikt i flera olika paragrafer

Efter reformen baserar sig tillståndsplikten för verksamheter enhetligt på miljöskyddslagen och den med stöd av denna utfärdade miljöskyddsför-ordningen. Även om bestämmelserna om tillståndsplikt nu har samman-förts i samma lagstiftningshelhet, förutsätter definiering av tillstånds-plikten emellertid att man läser igenom flera paragrafer, för att bl.a. be-hörigheten skall definieras rätt och för att eventuella avvikelser från till-ståndsplikten skall bli beaktade.

28 § 1 mom. MSL och förteckning över anläggningar i 1 § MSF

I 28 § 1 mom. miljöskyddslagen ingår bemyndigandet att med förord-ning närmare bestämma om i momentet avsedda tillståndspliktiga verk-samheter. Denna förteckning över tillståndspliktiga anläggningar och verksamheter ingår i 1 § 1 mom. miljöskyddsförordningen. Förteckning-en i förordningen är uttömmande och avviker t.ex. från motsvarande förteckning i den upphävda hälsoskyddsförordningen, i vilken ingick undantag. Tillståndspliktiga enligt 1 § 1 mom. miljöskyddsförordningen är således enbart där nämnda anläggningar och verksamheter, som upp-fyller i ovannämnda punkt eventuellt nämnda förutsättningar i fråga om volym, effekt el. dyl.

Enligt 1 § 2 mom. miljöskyddsförordningen skall miljötillstånd sökas för verksamhet som avses i 1 momentet men som är av mindre omfattning än den, om verksamheten förläggs till ett viktigt eller annat för vatten-försörjning lämpligt grundvattenområde och om verksamheten kan med-föra risk för förorening av grundvatten. Tillståndsplikt enligt paragrafens 2 moment förutsätter således att det är fråga om någon anläggning av uttryckligen det slag som omnämns i 1 momentet, likställande med en sådan anläggning är inte tillräckligt. Vidare bör märkas att momentet gäller endast ett visst slags i momentet omnämnda grundvattenområden. Den tredje förutsättningen för tillståndsplikt enligt detta moment är, att verksamheten kan medföra risk för förorening av grundvatten.

28 § 2 mom. MSL och dess fem olika punkter

I de fem olika punkterna i 28 § 2 mom. miljöskyddslagen har direkt be-stämts om tillståndsplikt för verksamheter som medför vissa inverkning-ar (se punkterna 1?3) och vissa övriga verksamheter (se punkterna 4?5). Verksamheter som är tillståndspliktiga enligt detta moment kan vara tillståndspliktiga även på basis av förteckningen i 1 § miljöskyddsför-ordningen. Bl.a. på grund av behörighetsaspekter bör det emellertid all-tid klarläggas huruvida verksamheten eventuellt är tillståndspliktig också med stöd av detta moment.

Det kan konstateras att den i 28 § 2 mom. 2 punkten nämnda tillstånds-plikten för avledande av avloppsvatten avser det samma som det i 10 § 3 mom. i den gamla vattenlagen avsedda "lilla tillståndet för avledning av avloppsvatten". Bestämmelsens ordalydelse svarar bättre mot det som i själva verket redan tidigare avsetts, nämligen att vilket som helst avle-dande av avloppsvatten i marken eller dike inte är tillståndspliktigt, utan endast sådant som kan ha vissa negativa konsekvenser. Ändringen av ordalydelsen kan således i praktiken ändra på tolkningen av tillstånds-plikten.

Bestämmelse om tillståndsplikt vid väsentliga ändringar i 28 § 3 mom. MSL

I fråga om verksamhet som erhållit tillstånd krävs nytt tillstånd för änd-ringar som ökar utsläppen eller deras konsekvenser och för andra vä-sentliga ändringar av verksamheten (se 28 § 3 mom.). Tillstånd behövs inte om ändringen inte ökar miljöpåverkan eller riskerna och om tillstån-det inte behöver justeras på grund av ändringen av verksamheten. Be-stämmelsen är till sin ordalydelse mera avgränsande än motsvarande or-dalydelser i vissa upphävda bestämmelser, men med detta har inte varit avsikten att ändra på den vedertagna tolkningspraxis utan snarare att be-fästa denna.

Bestämmelsens förutsättningar att "tillståndet inte behöver justeras på grund av ändring i verksamheten" leder till att tillståndet ändras t.ex. i en situation, där produktionen visserligen minskar eller processen omläggs i en med tanke på miljöskyddet bättre riktning, men förverkligandet av principen om bästa tillgängliga teknik (BAT) genom tillståndsvillkoren förutsätter att tillståndsvillkoren ändras (se även RP 84/1999 s. 57?58).

I detta sammanhang är det skäl att konstatera bestämmelsen i 5 § 2 mom. lagen om införande av miljöskyddslagstiftningen. Bestämmelsen gäller verksamhet som pågår 1.3.2000 och enligt den krävs miljötillstånd för hela verksamheten bl.a. om för ändring av verksamheten krävs tillstånd med stöd av 28 § 3 mom. miljöskyddslagen. Detta innebär således, att en väsentlig ändring av den gamla verksamheten utlöser en förnyad be-handling av hela tillståndsärendet enligt bestämmelserna i miljöskydds-lagen, som ett övergripande tillstånd.

Utsläpp av ämne enligt 29 § 1 mom. MSL och 3 § MSF

I 29 § miljöskyddslagen ingår ett särskilt bemyndigande att utfärda för-ordning om tillståndsplikt. Med stöd av paragrafens 1 moment har i 3 § miljöskyddsförordningen bestämts om tillståndsplikt för vissa utsläpp av ämnen. Som bilaga till förordningen ingår en bilaga med förteckning över dessa utsläpp. Det är skäl att bekanta sig med bestämmelsen i 3 § förordningen och med förteckningarna i bilagan, för sådana utsläpp av ämnen överför eventuellt ett tillståndsärende som annars hör till den kommunala myndighetens behörighet till den regionala miljöcentralens behörighet, med anledning av 31 § 2 mom. 3 punkten miljöskyddslagen och hänvisningen i 6 § 2 mom. miljöskyddsförordningen.

Undantagen i 30 § MSL och avgränsningarna i 4 § MSF

I 30 § 1 mom. miljöskyddslagen ingår ett bemyndigande att utfärda för-ordning, varmed vissa verksamheter kan avföras från tillståndsplikten, vilket delvis svarar mot bestämmelserna i den gamla avfallslagen.

Till paragrafens 2 moment har från avfallslagen och luftvårdslagen över-förts ett undantag från tillståndsplikten som gäller verksamhet av för-söksnatur. I paragrafens 3 moment avgränsas tillämpningsområdet för dessa undantag (se 30 §).

I 4 § miljöskyddsförordningen har på motsvarande sätt som i avfallsför-ordningen bestämts om vissa verksamheter som inte är tillståndspliktiga. Vid tolkning av förteckningen i förordningen är det skäl att fästa särskild uppmärksamhet vid hänvisningarna i ingressen och vid ordalydelserna i de olika punkterna i förteckningen.

3.2. Tillståndsförvaltningen förnyas delvis

Som nya tillståndsmyndigheter fungerar tre miljötillståndsverk, vilka förutom tillstånden enligt vattenlagen avgör de viktigaste miljötillstån-den. Systemet med vattendomstolar har avvecklats. Miljötillstånd be-handlas alltjämt även av de regionala miljöcentralerna och av kommu-nerna.

Fördelningen av behörigheten mellan staten och kommunen vid behand-lingen av tillstånden är i det närmaste oförändrad. Om fördelningen av behörigheten ingår bestämmelser i 31?34 § miljöskyddslagen samt i 5?7 § miljöskyddsförordningen. Grundtanken är att man i lagen och förord-ningen uttömmande har uppräknat de ärenden som hör till de statliga miljötillståndsmyndigheternas beslutanderätt och att övriga ankommer på den kommunala miljövårdsmyndigheten. I förordningen ingår emel-lertid också en förteckning över anläggningar som faller inom kommu-nens behörighet.

Fördelningen av behörigheten baserar sig på flera olika paragrafer samt på hänvisningar till paragrafer, varför det är skäl att vara synnerligen omsorgsfull vid klarläggande av beslutanderätten. I kommunerna är det skäl att minnas att klarlägga miljötillståndsverkets och den regionala miljöcentralens behörighet inte bara enligt förteckningarna utan särskilt också enligt 31 § 2 mom. 2 och 2 miljöskyddslagen, 5 § 2 mom. och 6 § 2 mom. förordningen. Också 7 § 2 mom. är det skäl att minnas.

T.ex. enligt 31 § 2 mom. 2 punkten hör till den regionala miljöcentralens beslutanderätt bl.a. verksamheter som är tillståndspliktiga enligt 28 § 2 mom. 1 punkten miljöskyddslagen, dvs. sådana som kan orsaka förore-ning av vattendrag.

Enligt 33 § miljöskyddslagen bör den kommunala miljövårdsmyndighe-ten överföra ett hos den kommunala miljövårdsmyndigheten anhängig-gjort ärende till den regionala miljöcentralen, om det i samband med ut-redning av ärendet framgår att verksamheten kan orsaka förorening av vattendrag. Även om det i paragrafen inte förutom en risk för förorening av vattendrag har nämnts andra omständigheter som kan innebära att en till kommunen ställd ansökan kan visa sig höra till den statliga till-ståndsmyndighetens behörighet, bör behandlingen av ärendet givetvis överföras till ifrågavarande statliga tillståndsmyndighet, om det under ärendets behandling framkommer sådana övriga omständigheter. Detta är även i samklang med andan i 8 § 2 mom. lagen om förvaltningsförfa-rande.

Den kommunala miljövårdsmyndigheten kan med stöd av 33 § i enskilda fall överföra ett till dess beslutanderätt hörande miljötillståndsärende till den regionala miljöcentralen för avgörande, om ärendet kräver sådan ut-redning som inte kan fås i kommunen, eller också av andra särskilda skäl. Den kommunala miljövårdsmyndigheten har inte en sådan ovill-korlig rätt att överföra ärendets behandling, att inte den regionala miljö-centralen kunde återsända ärendet om den anser, att det saknas grunder för överförandet. Det är därför skäl att alltid på förhand förhandla med representanter för den regionala miljöcentralen, för att undvika onödig tidsspillan.

Om överförandet bör meddelas till den som gjort ansökningen och till de instanser som eventuellt redan utnyttjat yttranderätt i ärendet. Överfö-rande av ett ärende med stöd av 33 § till den regionala miljöcentralen får inte överklagas genom särskilt besvär. Detta innebär, att t.ex. sökanden kan överklaga överförandet sedan, när den regionala miljöcentralen har avgjort tillståndsärendet.

3.3 Tillståndsförfarandet svarar i huvudsak mot det tidigare förfarandet

I detta cirkulär behandlas inte uttömmande den nya miljöskyddslagens tillståndsförfarande. Om detta är vid miljöministeriet under beredning anvisningar, som är avsedda att ställas också till kommunernas förfo-gande. Finlands Kommunförbund ger senare vid behov kompletterande anvisningar gällande tillståndsförfarandet. I det följande granskas när-mast hur situationen förändras i jämförelse med det gamla miljötill-ståndsförfarandet.

Tillståndsförfarandet enligt den nya miljöskyddslagen avviker inte mycket från behandlingen enligt den upphävda lagen om miljötillstånds-förfarande. Den s.k. begränsningen av rätten att föra talan som före-kommit i vattenlagstiftningen vid behandling av tillstånden slopas, vilket kort sagt innebär att det att man inte framställer anmärkning inte kan leda till förlust av besvärsrätten.

Bestämmelserna om hörande av parter och systemet för samråd har i viss mån ändrats från hur de var i lagen om miljötillståndsförfarande. Till be-stämmelserna har fogats ytterligare styrning av behandlingen vad gäller bl.a. förhandlingar, smidig behandling och beslutets innehåll.

Det kan konstateras, att enligt 17 § 2 mom. miljöskyddsförordningen kan tillståndsmyndigheten för utredande av ett tillståndsärende vid behov ordna förutom ett hörande även en syn på det sätt som bestäms i lagen om förvaltningsförfarande. Enligt 19 § lagen om förvaltningsförfarande bör parterna beredas möjlighet att närvara vid synen. Trots att om detta inte ingår uttryckliga bestämmelser i miljöskyddslagen eller lagen om förvaltningsförfarande, bör den kommunala miljövårdsmyndigheten när den förrättar syn vara lagligen sammankallad och beslutför till sin sam-mansättning.

Bestämmelser om behandlingen av miljötillstånd ingår i både lagen och förordningen, som man i praktiken måste läsa vid sidan av varandra. Om de centrala grunderna för tillståndsprövning har bestämts i lagen. Be-stämmelser om beslutets innehåll och tillståndsvillkor ingår i både lagen och förordningen.

En ändring jämfört med situationen enligt lagen om miljötillståndsförfa-rande innebär vid tillståndsprövningen det, att det är fråga om ett enhet-ligt tillstånd som samtidigt granskar alla frågor som hör till lagens till-lämpningsområde (se bl.a. 2 och 3 § miljöskyddslagen). En ändring in-nebär dessutom i synnerhet det, att frågor gällande vattenskyddet be-handlas i samma kapitel. Beviljande av tillstånd kräver att förutsättning-arna i miljöskyddslagen och avfallslagen samt med stöd av dessa utfär-dade förordningar är uppfyllda (41 §). I lagen har bestämts ännu mera detaljerat om förutsättningarna för beviljande av tillstånd, i vilka ingår bl.a. det att verksamhet inte får placeras i strid med detaljplanen (se 42 §). Om uppställande av tillståndsvillkor ingår synnerligen detaljerade bestämmelser (43?51 §).

En förändring jämfört med lagen om miljötillståndsförfarande innebär också bl.a. att tillstånd beroende på ärendets art beviljas tills vidare eller för viss tid (se 55 §) och att de för olika fall finns specificerade bestäm-melser om när tillstånd upphör att gälla (se 57 §).

I det följande uppräknas de till miljötillstånd anknutna, i miljöskyddsla-gen och miljöskyddsförordningen ingående kapitlens och paragrafernas nummer och rubriker, vilka redan i sig väl beskriver tillståndets karak-tär och sakernas behandling:

Om tillståndsförfarande har bestämts i 6 kap. miljöskyddslagen:

35 § Tillståndsansökan

36 § Utlåtanden

37 § Anmärkningar och åsikter

38 § Information om tillståndsansökan

39 § Gemensam behandling av tillstånd för en och samma verksamhet

40 § Samtidigt behandling av tillstånd för olika verksamheter

Om tillståndsprövning har bestämts i 7 kap. miljöskyddslagen:

41 § Grunderna för tillståndsprövning

42 § Förutsättningarna för beviljande av tillstånd

43 § Tillståndsvillkor om hindrande av förorening

44 § Fiskerihushållningsvillkor

45 § Villkor om avfall och avfallshantering

46 § Kontrollvillkor

47 § Villkor om utsläpp i avlopp

48 § Föreskrift om att bädd skall betraktas som avlopp

49 § Villkor om utloppsledningar

50 § Inverkan av vissa planer och program

51 § Förhållandet mellan tillståndsvillkor och minimikrav i en förord-ning

Om tillståndsbeslut har bestämts i 8 kap. miljöskyddslagen:

52 § Tillståndsbeslutets innehåll

53 § Hur ett tillståndsbeslut ges

54 § Information om tillståndsbeslut

Om tillståndets giltighet har bestämts i 9 kap. miljöskyddslagen:

55 § Tillståndets giltighet och justering

56 § Iakttagandet av förordningar

57 § När tillstånd upphör att gälla

58 § Ändring av tillstånd

59 § Återkallande av tillstånd

Om tillståndsbeslut har bestämts noggrannare dessutom i 3 kap. miljö-skyddsförordningen:

8 § Uppgörande av tillståndsansökan

9 § Innehållet i tillståndsansökan

10 § Uppgifter som skall fogas till ansökan

11 § Ytterligare uppgifter på grund av utsläpp i vatten

12 § Ytterligare uppgifter om avfall och avfallshantering

13 § Ytterligare uppgifter på grundvattenområde

14 § Ansökningar om  ändring av verksamheten

15 § Ansökan om justering av tillståndsbeslut och om ett nytt tillstånd för viss tid

Om behandlingen av tillståndsansökan och tillståndsbeslutet har be-stämts noggrannare i 4 kap. miljöskyddsförordningen:

16 § Kungörelse om tillståndsansökan och framläggande av handlingar-na till påseende

17 § Behandling av tillståndsansökan

18 § Innehållet i tillståndsbeslutets recit

19 § Innehållet i tillståndsbeslutets beslutsdel

20 § Föreskrifter i tillståndsbeslut som gäller avstjälpningsplatser

21 § Innehållet i tillståndsbeslut som gäller ändring av verksamheten

22 § Innehållet i beslut om justering av ett tillstånd som beviljats tills vidare

23 § Sändande av tillståndsbeslut till myndigheterna

3.4 Principen om bästa tillgängliga teknik (BAT)

I 4 § miljöskyddslagen har bestämts om de allmänna principerna som gäller inom verksamhet som medför risk för förorening av miljön. Dessa är principen om prevention och minimering av olägenheter, försiktig-hets- och aktsamhetsprincipen, principen om bästa tillgängliga teknik (BAT), principen om bästa praxis från miljösynpunkt (BEP) samt principen om förorenarens ansvar. Den principiella 4 § kan inte direkt i sig verkställas genom föreskrifter och tvångsåtgärder. De i paragrafen nämnda principerna styr emellertid tolkningen och till vissa delar ingår i miljöskyddslagen mera bindande bestämmelser om dem. Här behandlas endast i korthet principen om bästa tillgängliga teknik (BAT).

Bästa tillgängliga teknik har definierats i 3 § 1 mom. 4 punkten miljö-skyddslagen 3 § 1 moment 4 punkten (se 3 § 1 mom. 4 punkten). Vidare har i paragrafens 2 moment definitionen preciserats, och getts ett be-myndigande att utfärda förordning om vilka omständigheter som skall beaktas vid fastställandet av bästa tillgängliga teknik (se 4 § 2 mom.).

I 37 § miljöskyddsförordningen har bestämts om dessa omständigheter (se 37 § MSF).

Principen om bästa tillgängliga teknik skall tillämpas vid beviljande av miljötillstånd enligt 43 § 3 mom. miljöskyddslagen. Enligt bestämmel-sen skall tillståndsvillkor som avser att hindra och begränsa utsläpp vara baserade på bästa tillgängliga teknik (se 43 §). Den kommunala miljö-vårdsmyndigheten blir tvungen att skaffa sig och upprätthålla sakkun-skap om bästa tillgängliga teknik för att säkerställa att miljötillstånden behandlas och övervakas på behörigt sätt. Här torde man långt kunna stöda sig på det utredningsarbete som görs av statens miljömyndigheter samt Europeiska unionens organ i samarbete med olika branscher av verksamhetsutövare (se bl.a. 37 § 12 punkten MSF).

3.5. Miljötillståndets förhållande till byggnadstillstånd

Enligt 134 § 5 mom. den nya markanvändningslagen (132/1999, ändring 99/2000) kan, om tillstånd enligt miljöskyddslagen behövs för den verk-samhet som byggandet avser, avgörandet av bygglovsärendet framskju-tas till dess miljötillståndsärendet är avgjort, om det är motiverat med beaktande av byggnadens användningsmöjligheter eller den planerade verksamhetens miljökonsekvenser.

Enligt 153 § 2 mom. markanvändnings- och bygglagen (99/2000) får en byggnad inte godkännas att tas i bruk, om den verksamhet som är avsedd att bedrivas där kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen, förrän detta till-stånd har vunnit laga kraft.

3.6. Ersättningar

På ersättningar för miljöskador som orsakas av i miljöskyddslagen av-sedd verksamhet tillämpas lagen om ersättning för miljöskador (737/1994). På ersättningsärende som gäller förorening av vattendrag samt också i tillämpliga delar på i 1 kap. 2 § vattenlagen avsedda vatten tillämpas emellertid bestämmelserna om ersättning i 11 kap. miljö-skyddslagen (66 §).

Till den kommunala miljövårdsmyndighetens beslutanderätt hör att be-handla miljötillstånd då det är fråga om i 28 § 2 mom. miljöskyddslagen avsett avledande av avloppsvatten som kan orsaka förorening av en i 1 kap. 2 § vattenlagen avsedd bädd eller bassäng. Den kommunala miljö-vårdsmyndigheten bör då den beviljar miljötillstånd i sådant ärende å tjänstens vägnar bestämma att eventuella skador som orsakas av att bädd eller bassäng förorenas på grund av den tillståndspliktiga verksamheten skall ersättas genom att i tillämpliga delar iakttas vad som bestäms i 11 kap. miljöskyddslagen.

4. TILLSYN OCH FÖRVALTNINGSTVÅNG

4.1 Tillsynsmedlen i en och samma lag

Enligt miljöskyddslagen fungerar den regionala miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten som tillsynsmyndigheter. De med tanke på tillsynen centrala bestämmelserna om befogenhet har samman-ställts i miljöskyddslagen. Tillsynsmedlen baserar sig huvudsakligen på gamla bestämmelser i olika lagar. Tillsynsmedlen kan emellertid nu allt mera effektivt utnyttjas för att skydda samtliga i miljöskyddslagen av-sedda rättsliga nyttigheter. I paragraferna om tillsynsmedel ingår emel-lertid olika förutsättningar och trösklar för att medlen skall kunna an-vändas.

Även om i miljöskyddslagen inte uttryckligen har bestämts om givande av s.k. tillsynsuppmaningar på motsvarigt sätt som i vattenlagen (21 § 2 mom.), är en sådan styrande verksamhet givetvis i praktiken möjlig före lagens egentliga tillsynsmedel tas i bruk, och kan i sig redan vara till-räcklig för att råda bot på missförhållanden.

 4.2. Rätt att få upplysningar och göra inspektioner

I 83 § miljöskyddslagen har bestämts om myndighetens rätt att få upp-lysningar och göra inspektioner. Det bör märkas att dessa rättigheter hänför sig uttryckligen till i miljöskyddslagen avsedd tillsyn och för verkställigheten av lagen behövlig verksamhet. I paragrafens 1 moment ingår 5 olika punkter, i vilka närmare har specificerats vad som avses med rätten att få upplysningar och göra inspektioner (se 83.§ 1 mom.).

Av bestämmelsen i paragrafens 3 moment följer att de åtgärder som nämns i paragrafens 1 moment inte är tillåtna i privatpersons bostad eller i hemfridsskyddade utrymmen, om inte åtgärderna är nödvändiga för att skydda liv, hälsa, egendom eller miljön. Enligt motiveringarna till be-stämmelsen avses med hemfridsskyddat utrymme inte det närmaste om-rådet kring en anläggning, utan närmast lokalerna i en byggnad som an-vänds för andra än produktionsändamål (RP 84/1999 rd s. 91).

I anslutning till informationen och inspektionerna är det skäl för den kommunala miljövårdsmyndigheten att så snart som möjligt besluta om det, vilken eller vilka tjänsteinnehavare som utnyttjar dessa rät-tigheter på myndighetens vägnar.

Oftast förutsätter dessa uppgifter uttryckligen en tjänsteinnehavare, då det oftast är fråga om en myndighetsuppgift dvs. om utövning av offent-lig makt. Bl.a. uppgörandet av inspektionsprotokoll är en myndighets-uppgift, som utförs under tjänsteansvar. En person i arbetsavtalsförhål-lande eller t.ex. en konsult kan emellertid utföra till inspektionen höran-de uppgifter som inte innebär utövning av offentlig makt (83 § 2 mom.). Det kan exempelvis vara fråga om tekniska uppgifter i samband med provtagning.

I 29 § miljöskyddsförordningen har bestämts om tillsynsmyndighetens skyldighet att inspektera den verksamhet som har beviljats tillstånd till-räckligt ofta samt om vissa andra situationer då inspektion bör göras (se 29 § MSF). I paragrafens 2 moment har konstaterats att inspektionen i första hand görs av den behöriga tillståndsmyndigheten, vilket emellertid inte hindrar en ändamålsenlig arbetsfördelning av annat slag. Enligt pa-ragrafens 3 moment skall myndigheterna vid behov utarbeta en separat plan för inspektionsverksamheten, vilket emellertid inte betyder att i kommunen en sådan plan borde t.ex. föreläggas den kommunala miljö-vårdsmyndigheten för godkännande, Det är fråga om en normal syste-matisk tillsynsverksamhet.

Enligt paragrafens 4 moment skall protokoll upprättas över inspektionen. Om innehållet i protokollet finns inte närmare bestämmelser. Protokollet uppgörs av och bekräftas med underskrift av den som gör inspektionen dvs. i praktiken närmast ifrågavarande tjänsteinnehavare. Tjänsteinneha-varen antecknar i protokollet de fakta som han har noterat. De omstän-digheter som noterats i protokollet är fakta som ligger till grund för be-slutsfattandet och tjänsteinnehavaren svarar under tjänsteansvar för att de har blivit korrekt noterade.

Ifall den kommunala miljövårdsmyndigheten gör inspektionen, bör den vara lagligen sammankallad och beslutför under den tid inspektionen pågår. Protokoll upprättas då på motsvarigt sätt som vid ifrågavarande myndighets sammanträde.

I allmänhet är det inte skäl att föra diskussionsprotokoll över inspektio-nen. Det finns emellertid inget hinder för att i protokollet införs av skilda parter framförda åsikter och i synnerhet de åtgärder som ifrågavarande part har meddelat att han går med på att genomföra. Den som för proto-kollet kan före kan signerar protokollet för parterna läsa upp eller låta dem läsa de fakta han noterat, i synnerhet vad gäller ovannämnda åtgär-der, så att missförstånd kan undvikas. Det finns emellertid inget skäl för eller behov av att be parterna godkänna protokollet. Protokollet bör ges parterna till kännedom, om vilket kan göras en anteckning i protokollet, eller underskrift kan begäras som kvittering.

4.3 Tillrättaläggande av överträdelse eller försummelse

Med stöd av 84 § miljöskyddslagen kan tillståndsmyndigheten eller till-synsmyndigheten åt den som bryter mot miljöskyddslagen eller med stöd av den utfärdade bestämmelser eller föreskrifter utfärda i paragrafen närmare angivna förbud eller ålägganden i syfte att lägga överträdelsen eller försummelsen till rätta (84 §).

Det är således fråga om en överträdelse. Åläggandet eller förbudet kan gälla förutom miljötillståndspliktig verksamhet även annan i miljö-skyddslagen avsedd verksamhet. I fråga om tillståndspliktig verksamhet bestäms myndigheternas behörighet enligt tillståndsbehörigheten. Den kommunala miljövårdsmyndigheten kan således utfärda ålägganden eller förbud angående verksamhet som omfattas av dess tillståndsbehörighet. I fråga om icke tillståndspliktig verksamhet överlappar miljöcentralens och den kommunala miljövårdsmyndighetens behörighet varandra.

Den kommunala tjänsteinnehavare som bereder ärendet har skäl att kontakta den regionala miljöcentralen före man börjar bereda åläggande eller förbud för icke tillståndspliktig verksamhet, så att inte samma ären-de behandlas parallellt t.ex. på initiativ av dem som orsakats olägenhet. Det är skäl att komma överens om principerna för arbetsfördelningen re-dan på förhand. I praktiken har man skäl att bereda sig på att den kom-munala miljövårdsmyndigheten får i uppgift att övervaka mindre lokala icke tillståndspliktiga verksamheter.

Vid tillämpning av bestämmelsen bör dessutom beaktas att ett ärende gällande åläggande eller förbud för tillrättaläggande av överträdelse eller försummelse kan anhängiggöras förutom av ifrågavarande myndighet även av de instanser som nämns i 92 §, att parterna skall höras före be-slutsfattandet så som bestäms i 91 §, att åläggandet eller förbudet i all-mänhet bör förenas med det förvaltningstvång för ökad verkan som av-ses i 88 §, och att åläggandet eller förbudet i brådskande fall på det sätt som avses i 89 § kan utfärdas av tjänsteinnehavare som utsetts av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Dessa frågor behandlas närmare nedan.

4.4. Föreskrifter för att hindra förorening

Med stöd av 85 § miljöskyddslagen kan den kommunala miljövårds-myndigheten i syfte att hindra förorening meddela en enskild föreskrift som avser annan än tillståndspliktig verksamhet.

Denna befogenhet ankommer enbart på den kommunala miljövårdsmyn-digheten och den gäller således endast verksamheter som inte är till-ståndspliktiga.

Utfärdande av föreskriften förutsätter inte att någon särskild bestämmel-se i miljöskyddslagen eller med stöd av lagen utfärdad bestämmelse eller föreskrift direkt hade överträtts. För handen måste emellertid vara ett verkligt hot om förorening av miljön, som i beslutet måste kunna till-räckligt preciseras och motiveras. Å andra sidan är det skäl att fästa till-räcklig uppmärksamhet vid definitionen på förorening av miljön, som omfattar ett stort antal rättsliga nyttigheter, från människans hälsa och naturens funktioner till skydd för egendom samt annat allmänt eller en-skild intresse (se 3 § 1 mom. 1 punkten).

Föreskriften bör basera sig på en gjord inspektion. Före beslutet fattas bör ifrågavarande part ges möjlighet att bli hörd. Det kan också finnas skäl att ta kontakt med den regionala miljöcentralen.

Också i fråga om dessa föreskrifter bör fästas uppmärksamhet vid rätten att anhängiggöra, hörandet av parter, åläggandet med hot om förvalt-ningstvång och fastställande av befogenheten i verkställandet.

I 89 § miljöskyddslagen finns ingen hänvisning till denna paragraf, var-för i fråga om den inte kommer i fråga interimistiska ålägganden av en tjänsteinnehavare i brådskande fall. Det kan emellertid vara skäl att överväga huruvida det i praktiken är av nöden att med stöd av den all-männa bestämmelsen i 7 § lagen om förvaltning av miljövården i kom-munerna delegera utfärdandet av dessa föreskrifter till en tjänsteinneha-vare till den del det är fråga om överskridande av gränsvärden i luften eller hot om detta, för med stöd av 102 §, som i övrigt gäller denna frå-ga, kan man inte ta befattning med anläggningarnas utsläpp.

4.5 Avbrytande av verksamhet ? omedelbart förvaltningstvång

I 86 § miljöskyddslagen har bestämts om miljövårdsmyndighetens möj-lighet att i situationer som anges i paragrafen avbryta verksamhet (se 86 §). Det är fråga om ett omedelbart förvaltningstvång, som till sin juridis-ka karaktär väsentligt avviker från föreskriftsbefogenheterna enligt 84 och 85 § samt från det indirekta förvaltningstvång som avses i 88 §. Till beslut om avbrytande av verksamhet kan inte på grund av beslutets ka-raktär höra hot som avses i 88 §.

I paragrafen har inte behörigheten uppdelats mellan den regionala miljö-centralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten. A priori torde kunna anses att tillståndspliktiga verksamheter fördelas enligt den behö-righet som gäller för tillstånd. Till övriga delar torde det vara skäl att gå in för att överenskomma om principerna för arbetsfördelningen på för-hand. Den tjänsteinnehavare som bereder ärendet i kommunen har i vart fall skäl att ta kontakt med den regionala miljöcentralen, om en situation med avbrytande förefaller sannolik.

Paragrafen kan tillämpas på verksamhet som orsakar risk för förorening av miljön, och som har definierats i 3 § 1 mom. 2 punkten miljöskydds-lagen (se 3 § 1 mom.). Definitionen har avgränsats genom att den knutits till en anläggning eller ett område. Avgränsningen kan få betydelse i praktiken.

Föremål för avbrytande kan vara både tillståndspliktig och icke till-ståndspliktig verksamhet.

Förutsättningen för avbrytande är att nämnda verksamhet orsakar ome-delbar olägenhet för hälsan eller i betydande utsträckning annan direkt förorening av miljön, och att olägenheten inte annars kan undanröjas el-ler minskas i tillräcklig utsträckning (se 86 §). Olägenhet för hälsan har definierats i 3 § 1 mom. 3 punkten miljöskyddslagen och förorening av miljön i samma moments 1 punkt (se 3 §). I synnerhet bör märkas de trösklar i ordalydelsen i 86 §, som förutsätter att risken är omedelbar och betydande.

Verksamhetsutövaren bör i mån av möjlighet höras före avbrytandet. I praktiken är det skäl att förfara så redan av den anledningen, att verk-samhetsutövaren ofta med sina egna åtgärder kan eliminera eller minska olägenheten i den utsträckningen att avbrytande inte längre behövs. Att verksamhetsutövaren håller sig undan eller annars inte kan nås i tillräck-ligt god tid är emellertid inte ett hinder för avbrytande. Det är emellertid i vart fall skäl att föra bok över åtgärder och kontaktförsök t.ex. i form av en inspektionspromemoria, om en situation med avbrytande hotar att uppkomma.

Ett ärende gällande avbrytande av verksamhet kan förutom av ifrågava-rande myndighet även anhängiggöras av de parter som nämns i 92 §.

Avbrytande av verksamhet innebär att tillsynsmyndigheten med faktiska åtgärder kan hindra att verksamheten fortsättes. Myndigheten har att överväga vilken åtgärd som i respektive situation är lämplig för avbry-tande av verksamheten. I vissa situationer kan det vara tillräckligt att verkställa avbrytandet t.ex. genom försegling, men paragrafen möjliggör även mera drastiska åtgärder i syfte att hindra att verksamheten fortsätts.

Över de åtgärder som vidtas för att avbryta verksamheten skall upprättas ett protokoll och ett beslut om avbrytandet skall fattas utan dröjsmål (se 86 § 2 mom.). I protokollet och beslutet är det skäl att anteckna så nog-grant som möjligt de fakta som ligger till grund för avbrytandet och de vidtagna åtgärderna. I allmänhet torde det vara att rekommendera, att re-dan i samband med eventuellt hörande skriftligt berättas, eller senast i beslutet om avbrytande införs den i paragrafen krävda uppgiften om det, hur verksamheten kan fortsättas. Beslut om detta torde också vid behov kunna fattas med ett separat beslut. Myndigheten bör emellertid så snart som möjligt meddela verksamhetsutövaren om det, under vilka förut-sättningar verksamheten kan fortsättas, eller meddela om avbrottets längd. Till beslutet fogas adekvat besvärsanvisning (se 96?98 §) och be-slutet delges på behörigt sätt verksamhetsutövaren (t.ex. med mottag-ningsbevis; se 25 § lagen om förvaltningsförfarande och 8 § lagen om delgivning i förvaltningsärenden).

Ifall vidtagandet av avbrytande, protokollföringen och ovannämnda be-slutsfattande sker i det organ som fungerar som kommunal miljövårds-myndighet, bör organet vara behörigt sammankallat och beslutfört till sin sammansättning under behandlingen av hela ärendet eller alla ärenden.

Med stöd av 89 § miljöskyddslagen kan ifrågavarande tjänsteinnehavare i brådskande fall avbryta verksamheten och fatta ett interimistiskt beslut om detta.

4.6 Interimistiska ålägganden av en tjänsteinnehavare

Med stöd 89 § miljöskyddslagen kan en tjänsteinnehavare i vissa fall meddela ett interimistiskt åläggande (se 89 §). Åläggande eller förbud gällande tillrättaläggande av överträdelse eller försummelse med stöd av 84 § kan i brådskande fall utfärdas av en tjänsteman som utsetts av den kommunala miljövårdsmyndigheten. Den av den kommunala miljö-vårdsmyndigheten utsedda tjänsteinnehavaren kan i brådskande fall avbryta verksamhet i situationer som avses i 86 § och fatta beslut om detta. De kommunala miljövårdsmyndigheterna har därför anled-ning att så snart som möjligt besluta om det, vilken eller vilka tjäns-teinnehavare som i brådskande fall kan utfärda åläggande eller be-slut enligt 84 § eller avbryta verksamhet med stöd av 86 §.

Tjänsteinnehavarens interimistiska beslut kan inte överklagas (96 § 3 mom.) och krav på rättelse kan inte heller framställas. Ärendet bör i samtliga fall utan dröjsmål föras till att behandlas och beslutas av den kommunala miljövårdsmyndigheten. I praktiken kan detta förutsätta att ifrågavarande organ sammankallas till extra möte, om den ordinarie sammanträdestiden inte inträffar snart, dvs. inom ca en vecka. Ifall verk-samhetsutövaren har iakttagit de förutsättningar, som i tjänsteinnehava-rens interimistiska beslut har angetts för fortsättande av verksamheten, kan verksamheten givetvis komma i gång redan före organet samman-träder. Ärendet bör i varje fall föras till att behandlas av organet, varför det kan vara behövligt att göra en ny inspektion och upprätta ett inspek-tionsprotokoll över denna.

Ifall en tjänsteinnehavare har meddelat åläggande eller förbud enligt 84 § för tillrättaläggande av överträdelse eller försummelse, är det skäl att ålägga hot om förvaltningstvång enligt 88 § först i det beslut som fattas av organet.

4.7. Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande

På grund av 88 § miljöskyddslagen skall myndigheten i allmänhet för ökad verkan förena ett med stöd av 84 eller 85 § miljöskyddslagen utfär-dat åläggande med hot om förvaltningstvång. Hotet kan utelämnas en-dast i undantagsfall, om det är uppenbart onödigt (se 88 §).

Vite, hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande utgör indirekt för-valtningstvång. Detta innebär, att de i främsta rummet är påtrycknings-medel. Med dem önskar man påverka respektive verksamhetsutövare så att han iakttar det utfärdade förbudet eller åläggandet, den s.k. primära skyldigheten. Hot om förvaltningstvång kan som påverkningsmedel för-enas med bl.a. primära skyldigheter enligt 84 och 85 §. Avsikten är inte att hot om förvaltningstvång skall kunna förenas t.ex. med villkor i mil-jötillstånd.

Vite, utförande eller avbrytande, dvs. förvaltningstvång är inte ett straff. Förvaltningstvång kan inte utnyttjas självständigt utan s.k. primär skyl-dighet. Utnyttjande av förvaltningstvång är möjligt endast så länge den primära skyldigheten inte har uppfyllts. Förfarandet med förvaltnings-tvång förfaller om den primära skyldigheten iakttas. Förvaltningstvång kan riktas endast mot en sådan part som har juridisk och faktisk möjlig-het att iaktta den primära skyldigheten. Om förvaltningstvånget riktar sig mot flera parter, bör för envar åläggas skilt vite, hot om utförande eller hot om avbrytande (se 7 § viteslagen mm.).

Om vite, hot om utförande och hot om avbrytande samt utnyttjandet av dem ingår allmänna bestämmelser i viteslagen. Det är skäl att hålla viteslagen (1113/1990, ändr. 624/1996 och 741/1998) till hands i sam-band med beredning av övervakningsärenden enligt miljöskyddslagen. Viteslagen ingår i Finlands Lag i avsnitt Af 102 och den har även inta-gits i Kauppakaari Oy:s särtryck Ympäristönsuojelulainsäädäntö.

4.8 Hörande

Enligt 91 § miljöskyddslagen skall myndighet före ovannämnda tillsyns-föreskrifter utfärdas ge den som åläggandet eller föreskriften avser till-fälle att bli hörd i enlighet med lagen om förvaltningsförfarande. Vid be-hov skall också andra parter, tillsynsmyndigheter och myndigheter som bevakar allmänt intresse höras. Motsvarigt skall enligt 22 § viteslagen en part innan vite föreläggs eller döms ut och innan hot om tvångsutförande eller avbrytande föreläggs eller beslut fattas om verkställighet av hotet ges tillfälle att lämna förklaring i ärendet enligt 15 § lagen om förvalt-ningsförfarande.

Enligt 15 § lagen om förvaltningsförfarande skall part innan ett ärende avgörs beredas tillfälle att avge förklaring med anledning av andras yrkanden och över sådana utredningar i ärendet som kan inverka på avgörandet.

Att höra part innebär beredning av ärendet som kan handhas av en tjänsteinnehavare. Det är således inte nödvändigt att behandla ärendet i nämnden före hörandet. Hörandet sker genom att till ifrågavarande part sänds ett brev, till vilket enligt tjänstemannens övervägande kan biläggas kopior av dokument som gäller ärendet. I ärenden gällande föreskrifter och förvaltningstvång enligt miljöskyddslagen bör ifrågavarande part i brevet upplysas om i vilka avseenden denna har påståtts eller kan ha handlat i strid med bestämmelser eller föreskrifter (överträdelse eller försummelse) eller vilket missförhållande det annars är fråga om (risk för förorening av miljön). Ifall med brevet inte medföljer kopior av ifrå-gavarande material, bör ur brevet framgå hurudant skriftligt material i detta ärende som är i myndigheternas besittning, och var och när ifråga-varande part har möjlighet att bekanta sig med materialet. Vidare bör i brevet konstateras att myndigheten under vissa förutsättningar, ifall missförhållandena fortgår, kan ta befattning med saken genom att utfär-da ålägganden eller förbud med stöd av 84 eller 85 miljöskyddslagen samt ålägga hot om förvaltningstvång i och för beslutets iakttagande.

I enlighet med 21 § lagen om förvaltningsförfarande bör vid hörande av part ställas en skälig tidsfrist för avgivande av förklaring och samtidigt meddelas, att det att förklaring inte ges inte utgör hinder för att ärendet avgörs. I allmänhet borde tidsfristen vara minst två veckor, men av sär-skilda orsaker torde en vecka vara tillräckligt. Tidsfristen börjar när mottagaren fått delgivningen.

Vid hörande av part skall iakttas lagen om delgivning i förvaltningsären-den (FörvDelgL). I denna lag eller andra bestämmelser krävs inte ut-tryckligen något särskilt sätt för delgivning när part skall höras i ifråga-varande ärenden. Med beaktande av ärendets art och 9 § i denna lag är det dock skäl att tillställa brevet om hörande till den part som är föremål för tillsynsförfarande som en bevislig särskild delgivning, vilket i prakti-ken närmast innebär rekommenderat brev, förfarande med mottagnings-bevis eller delgivning genom stämning. Vid förfarande med mottag-ningsbevis och delgivning genom stämning är det enklast att fastställa den faktiska dagen för delgivningens mottagande, från vilken tiden för avgivande av förklaring räknas.

Parten bör även informeras om annan än offentlig handling, om han har rätt därtill med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksam-het eller den nya s.k. offentlighetslagen (15 § 3 mom. FörvL). Enligt 11 § 1 mom. offentlighetslagen har en part rätt att få uppgift om innehållet också i annan än offentlig handling som har påverkat eller har kunnat påverka behandlingen av hans ärende. I paragrafens 2 moment har be-stämts om flera undantag från denna rättighet, av vilket inget förefaller att vara tillämpligt på de situationer som här behandlas (se 11 § Of-fentlL).

Det bör märkas, att i tillsynsärenden enligt miljöskyddslagen ofta kan fö-rekomma också andra parter än den vilken tillsynsåtgärderna åsyftar. Sådana parter kan vara bl.a. de som orsakats olägenhet och de som an-hängiggjort ärendet. Dessa övriga parter skall enligt 91 § höras vid be-hov, vilket i viss mån avgränsar skyldigheten att höra.

I 15 § 2 momentet lagen om förvaltningsförfarande har bestämts om de fall, då det är onödigt att höra en part (se 15 § 2 mom. FörvL). Från hö-rande av part som är föremål för tillsynsåtgärd kan avvikas närmast om kravet inte upptas till granskning (t.ex. om den som framställer kravet inte har rätt till anhängiggörande enligt 92 § miljöskyddslagen och myn-digheten själv inte anhängiggör ärendet) och om kravet förkastas genast (krav som helt saknar laglig grund).

Vid tillsynen av miljöskyddslagen är det skäl att ha till hands även lagen om förvaltningsförfarande, FörvL (598/1982 + ändringar), som ingår i Finlands Lag i avsnittet Af 101 och även i Kauppakaari Oy:s särtryck Ympäristönsuojelulainsäädäntö, samt lagen om delgivning i förvalt-ningsärenden, FörvDelgL (232/1966 + ändringar), som ingår i Finlands lag under Af 103. Lagen om beräknande av laga tid, LagatidL (150/1930 + ändringar), ingår i Finlands lag under Pr 202. Till fördel är också att anskaffa den nya offentlighetslagen dvs. lagen om offentlighet i myn-digheternas verksamhet (621/1999), om vilken det även finns en hand-bok som Kommunförbundet gett ut (Ahvenainen-Räty: Offentlighetslag-stiftning, Offentlighet och sekretess i kommunen, 2000, beställnings-nummer: 6-800, pris 90,-).

4.9 Rätt att anhängiggöra ärenden

Enligt 92 § miljöskyddslagen har i de tillsynsärenden som behandlats ovan enligt 84?86 § miljöskyddslagen ett flertal olika parter rätt att an-hängiggöra ärenden, vid sidan av tillsynsmyndigheten och den vars rätt eller fördel saken kan beröra (t.ex. den som orsakats olägenhet). Rätt att anhängiggöra ärenden har även vissa registrerade föreningar och stif-telser på miljöskyddets område (se 92 § 1 mom. 2 punkten), den kom-mun där verksamheten är placerad och en annan kommun inom vars om-råde verksamhetens miljökonsekvenser uppträder, den regionala miljö-centralen, den kommunala miljövårdsmyndigheten i den kommun där verksamheten är placerad och i kommunerna inom det område som på-verkas av verksamheten samt en annan myndighet som bevakar allmänt intresse i ärendet.

Rätten att anhängiggöra ärenden gäller förutom ovannämnda tillsyns-ärenden även åläggande av utredning och sanering av förorenad mark med stöd av 77 och 78 §.

Anhängiggörande av ärende bör enligt paragrafen ske skriftligt. Kom-munens tjänsteinnehavare har således inte skyldighet eller ens rätt att börja bereda ärendet på grund av anhängiggörande som skett per telefon eller muntligt, utan den som framställer kravet bör uppmanas att in-komma med en skrivelse.

Givetvis kan tjänsteinnehavaren på basis av den muntliga information han har fått utreda saken, vid behov göra en inspektion och anhängiggö-ra ärendets beredning som ett myndighetsinitiativ.

Ett ärende som har anhängiggjorts skriftligen skall behandlas av den kommunala miljövårdsmyndigheten, såvida inte den som anhängiggjort ärendet återtar sitt krav t.ex. på grund av att ifrågavarande olägenhet har upphört. I allmänhet blir man i ärendet tvungen att höra parterna så som ovan har beskrivits samt att fatta ett beslut som tar ställning till kraven. I beslutet får ändring sökas så som bestäms i 96 § genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol (se nedan kapitel 5). Besvärsrätt har förutom den vars rätt eller fördel saken kan beröra de övriga parter som anges i 97 och som är de samma som omnämns i 92 §.

4.10 Iakttagande av beslut trots att ändring har sökts

Bland annat vid beslut om en föreskrift eller ett förbud som avses i 84 eller 85 § och därtill anslutet beslut om hot om förvaltningstvång kan enligt 101 § 2 mom. bestämmas, att beslutet bör iakttas trots att ändring har sökts. Det är oftast skäl att inta en sådan bestämmelse i beslutet, så att man vid behov kan framskrida med verkställandet av åläggandena trots att ändring har sökts. Fullföljdsdomstol kan emellertid förbjuda att beslutet verkställs (se 101 §).

4.11 Handräckning och åtgärder i samband med brottmål

I 93 § miljöskyddslagen ingår en motsvarande bestämmelse om hand-räckning från polisen som i de tidigare bestämmelserna i olika lagar. I praktiken innebär handräckningen närmast att polisen med sin närvaro medverkar till att t.ex. en inspektion som baserar sig på miljöskyddsla-gen kan göras eller att verksamheten kan avbrytas när lagen så förutsät-ter.

Enligt 94 § miljöskyddslagen skall tillsynsmyndigheten anmäla gär-ningar och försummelser som avses i 116 § miljöskyddslagen till polisen för inledande av förundersökning (se 116 §). Anmälan behöver dock inte göras om gärningen med hänsyn till omständigheterna skall anses vara ringa och allmänt intresse inte anses kräva att åtal väcks. Den regionala miljöcentralen är målsägande i brottmål om allmänt intresse har kränkts.

Skyldighet att göra anmälan för inledande av förundersökning har också den kommunala miljövårdsmyndigheten. Ärenden som gäller anmälan för inledande av förundersökning är det skäl att behandla i det organ som fungerar som kommunal miljövårdsmyndighet. När den kommunala myndigheten behandlar ärendet är det skäl att tillräckligt utreda till saken hörande fakta till stöd för undersökningen, och vid behov ge polisen tilläggsutredningar och sakkunnighjälp också under förundersökningens gång. Vid ärendets behandling är det skäl att hålla sig till konstaterande av fakta och eventuellt inträffade lagstridigheter samt att framställa en begäran om undersökning av huruvida det eventuellt är fråga om en straffbar gärning. Polisens och åklagarens uppgift är att precisera gär-ningens brottsliga karaktär och det eventuella behovet av att väcka åtal.

I rättspraxis har ansetts att ett beslut om att avstå från att göra anmälan för inledande av förundersökning kan överklagas (NK LR 12.10.1999 nr 603) och det är därför skäl att bifoga besvärsanvisning till ett dylikt be-slut (se 96 §).

5. SÖKANDE AV ÄNDRING

Systemet för sökande av ändring ändras delvis från det tidigare. Bl.a. i ärenden som gäller miljötillstånd och tillsynsföreskrifter finns en enda besvärsmyndighet. I beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen söks som regel ändring med förvaltningsbesvär hos Vasa förvaltningsdom-stol, oberoende av om beslutet har fattats av en statlig eller kommunal myndighet (96 § 1 mom.).

Besvär över den avgift som tas ut för behandlingen av ärendet, t.ex. av-giften för miljötillstånd, anförs i samma ordning som besvär över huvud-saken, vilket innebär en förändring vad gäller kommunens miljötill-ståndsavgift (96 § 3 mom.).

Besvärsskriften skall tillställas den myndighet som har fattat beslutet. Besvärsskiften adresseras emellertid till Vasa förvaltningsdomstol. Den myndighet som har fattat beslutet skall hålla besvärshandlingarna (be-svären, beslutet och till beslutet anknutna handlingar) framlagda minst 30 dagar efter besvärstidens utgång, delge parterna och de myndigheter som bevakar allmänt intresse besvären samt bereda dessa möjlighet att bemöta besvären så som bestäms i miljöskyddslagens 98 § (se 98 §). Myndigheter som bevakar allmänt intresse är t.ex. den regionala miljö-centralen samt fiskerihushållningsmyndigheterna.

Delgivningen torde kunna ske genom att i saken utsänds ett brev, till vil-ket det i allmänhet torde vara skäl att foga en kopia av besvären. I brevet bör anges behövliga upplysningar för bemötande av besvären och bl.a. var handlingarna är framlagda samt tidsfristen. Om brevet postas som vanligt tjänstebrev bör i det antecknas dagen för avlämnande till postbe-fordran, varvid mottagaren anses ha fått brevet till kännedom sju dagar efter dagen för avsändandet (s.k. sju dagars brev) (FDelgL 22 §). Tids-fristen räknas från delgivningens mottagande. Dagen för avlämnande till postbefordran och dagen för mottagande av delgivningen räknas inte med när tidsfristen räknas (L om beräknande av laga tid 2 §).

Besvärshandlingarna skall sedan jämte eventuella bemötanden och utlå-tanden tillställas Vasa förvaltningsdomstol inom 30 dagar från den för bemötande angivna tidens utgång. Det bör märkas, att den kommunala miljövårdsmyndigheten bör sända sitt eget utlåtande till besvärsmyndig-heten i detta sammanhang, likaså eventuellt utlåtande av kommunstyrel-sen.

I 97 §, som gäller besvärsrätt, har sammanförts bestämmelser om be-svärsrätt enligt flera olika system. Besvärsrätt har berörd part, sådana samfund som med stöd av 92 § har rätt att anhängiggöra ärende, kom-munen och den kommunala miljövårdsmyndigheten, den regionala mil-jöcentralen samt en annan myndighet som bevakar allmänt intresse. I pa-ragrafens 2 moment har bestämts om den regionala miljöcentralens och den kommunala miljövårdsmyndighetens rätt att anföra besvär över be-slut varmed Vasa förvaltningsdomstol har ändrat eller upphävt dess be-slut. Den regionala miljöcentralens eller kommunala miljövårdsmyndig-hetens besvärsrätt begränsar sig emellertid till bevakning av miljövårds-intresset som helhet (som för närvarande) och den kan inte ställa krav för bevakande av tillståndssökandes intresse.

I Vasa förvaltningsdomstols beslut söks ändring genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.

I fråga om vissa beslut har i lagen bestämts om förbud att anföra besvär (96 § 3 mom.).

I beslut som gäller godkännande av kommunens miljöskyddsföreskrifter samt godkännande av taxan för miljötillstånd söks ändring genom besvär så som bestäms i kommunallagen. Detta innebär kommunalbesvär till den regionala förvaltningsdomstolen (90 § KomL). Besvärsvägen är den ovannämnda även i de fall, där fullmäktige har delegerat godkännandet av taxan till något annat kommunalt organ. Rättelseyrkan enligt 89 § kommunallagen är således inte möjlig på grund av ordalydelsen i 96 § 4 mom. och sista satsen i 88 § kommunallagen. Besvärsrätt har i dessa fall medlemmarna av vederbörande kommuner samt eventuella berörda par-ter.

I beslut som den kommunala miljövårdsmyndigheten har fattat med stöd av avfallslagen söks alltjämt ändring i enlighet med 66 § avfallslagen dvs. med förvaltningsbesvär till respektive regionala förvaltningsdom-stol. Besvärsvägen i ärenden enligt avfallslagen är således annorlunda än i ärenden enligt miljöskyddslagen. Det kan konstateras att också i ett be-slut enligt avfallslagen kan ändring sökas förutom av berörd part även av vissa registrerade föreningar och stiftelser, om vilket till denna del har bestämts i ändringen av 59 och 66 § avfallslagen (91/2000).

6. VISSA ÄNDRINGAR GÄLLANDE BULLERBEKÄMPNING OCH LUFTVÅRD

6.1 Förfarande vid anmälan om buller

Det förfarande som gäller särskilt störande tillfälligt buller har överförts från lagen om bullerbekämpning i huvudsak oförändrat till 10 kap. mil-jöskyddslagen. Om anmälningsskyldigheten bestäms i 60 § och om be-handling av anmälan i 63 och 64 §.

En förändring jämfört med det tidigare innebär det, att en anmälan om verksamhet som utsträcker sig till flera kommuners område behandlas av den regionala miljöcentralen. Tidsfristen för att göra anmälan har tidiga-relagts från två veckor till 30 dagar före verksamheten inleds. Ifall om verksamheten också görs en anmälan enligt 13 § hälsoskyddslagen, be-handlas bulleranmälan av kommunens hälsovårdsmyndighet.

I kommunens allmänna miljöskyddsföreskrifter kan utfärdas föreskrifter som gäller särskilt störande tillfälligt buller, och bestämmas att anmäl-ningsskyldighet enligt 60 § miljöskyddslagen inte föreligger.

Buller beaktas givetvis också i den övriga tillämpningen av miljö-skyddslagen samt i det nya enhetliga tillståndsförfarandet och tillsynen på motsvarande sätt som övriga utsläpp som orsakar olägenhet för hälsan eller miljön.

6.2 Planering av bullerbekämpningen i kommunen

När lagen om bullerbekämpning upphävts, upphävs också bestämmel-serna om planering av bullerbekämpningen. Enligt 25 § miljöskyddsla-gen skall kommunen inom sitt område i nödvändig omfattning följa miljöns tillstånd, på det sätt som de lokala förhållandena kräver. Upp-följning av bullersituationen ingår i denna uppföljning av miljöns till-stånd. Beredningen av ett eventuellt behövligt program för bullerbe-kämpning anknyter till det övriga arbetet med program för miljövården, om vilket bestämmelser inte ingår i miljöskyddslagen. Enligt 6 § 1 mom. 2 punkten lagen om kommunernas miljövårdsförvaltning skall den kommunala miljövårdsmyndigheten för sin del bidra till planeringen och utvecklandet av miljövården, vilket i praktiken närmast innebär att ar-beta med program för miljövården eller motsvarande.

Det kan konstateras, att med kommunens allmänna miljöskyddsföre-skrifter kan man mer effektivt och konkret än tidigare inverka också på frågor som gäller bullerbekämpning.

6.4 Säkerställande av luftkvaliteten

Luftvårdslagens bestämmelser om lufttillstånd och myndighetstillsyn har förenats med miljöskyddslagens bestämmelser om miljötillstånd och till-syn. Bestämmelsen i 25 § miljöskyddslagen om uppföljning av miljöns tillstånd innefattar också uppföljning av luftkvaliteten.

Den på kommunen enligt 7 a § luftvårdslagen ankommande uppgiften att säkerställa luftkvaliteten har överförts till 102 § miljöskyddslagen, där beredskapen inför olika situationer har preciserats noggrannare än förr. I paragrafen åläggs kommunen skyldigheten att bereda sig på en överskridning av gränsvärden för luftkvaliteten och hindra detta med de medel som står till buds. Då gränsvärdena överskrids skall befolkningen informeras och varnas. Kommunens åtgärder kan gälla t.ex. ändrade tra-fikarrangemang eller förbud mot trafik, renhållningen av trafikleder eller effektivering av kollektivtrafiken. Med denna bestämmelse är avsikten inte att ta befattning med utsläpp från anläggningar ens i exceptionella situationer, där den kommunala miljövårdsmyndigheten med stöd av 85 § kan utfärda föreskrifter för hindrande av förorening.

Med en statsrådsförordning kommer att fastställas när beredskap är nöd-vändig trots att gränsvärdet ännu inte har överskridits, samt om närmare innehåll för information och varningar.

7. EXCEPTIONELLA SITUATIONER GÄLLANDE AVFALL

Från avfallslagens 55 § har till miljöskyddslagens 62 § överförts en be-stämmelse om anmälningsskyldighet i vissa exceptionella situationer. En ändring jämfört med det tidigare är att vid sidan av den kommunala miljövårdsmyndigheten även den regionala miljöcentralen har befogen-het att utfärda föreskrift, er med anledning av anmälan. I fråga om till-ståndspliktig verksamhet har ifrågavarande tillståndsmyndighet denna befogenhet. Om behandlingen av anmälan samt om möjligheten att så-som tidigare ge tillstånd till kortvarig avvikelse från bestämmelserna i miljöskyddslagen eller avfallslagen ingår bestämmelser i 63 och 64 §.

8. FÖRORENING AV MARK OCH GRUNDVATTEN

8.1 Förbud mot förorening

Till 7 § miljöskyddslagen har från avfallslagen överförts ett förbud mot förorening av mark (se 7 §). Förbudet motsvarar helt förbudet i 22 § 1 momentet i den avfallslag som gällt från början av år 1994.

Till 8 § miljöskyddslagen har från vattenlagen överförts ett förbud mot förorening av grundvatten. Vissa förbud gällande havet har överförts från vattenlagen till 9 § 1 och 2 mom. I sistnämnda paragrafs 3 moment har utstjälpning av snö avgränsats från förbudet. Detta utesluter givetvis inte möjligheten att till övriga delar tillämpa miljöskyddslagen på ut-stjälpning av snö som med stöd av 28 § 2 mom. 1 punkten miljöskydds-lagen kan vara miljötillståndspliktig samt även omfattas av förbudet mot nedskräpning i 19 § avfallslagen. Undantaget för muddermassor beror på att om deponering av sådana alltjämt bestäms i vattenlagen.

8.2 Saneringsskyldighet

I 75?80 § miljöskyddslagen har bestämts om sanering av mark och grundvatten.

I 75 § 1 mom. miljöskyddslagen har bestämts om den primära skyldig-heten för den som genom sin verksamhet har orsakat förorening att sane-ra marken och grundvattnet. I fråga om marken svarar bestämmelsen mot den i avfallslagen ingående saneringsskyldigheten. Den uttryckligen nämnda skyldigheten att sanera grundvattnet har inte tidigare reglerats på detta sätt, även om den har kunnat anses höra till skyldigheten att sa-nera marken.

Den som innehar området har det sekundära ansvaret för sanering av förorenad mark, om förutsättningarna i 75 § 2 momentet är uppfyllda (se 75 §.2 mom.). Områdets innehavare är ansvarig också för saneringen av förorenat grundvatten, om föroreningen är en följd av att marken har förorenats.

Den kommun där området är beläget bär i sista hand ansvar för att utreda saneringsbehovet och sanera marken, om den primära eller sekundära saneringsskyldigheten inte kan verkställas så som det avsetts i 75 §. Ju-ridiskt kan detta ansvar hänföra sig endast till sanering av förorenad mark, inte till sanering av grundvatten. Det är skäl att särskilt beakta att ett sådant yttersta ansvar för kommunen kan komma i fråga först om den primärt ansvariga förorenaren inte kan klarläggas eller anträffas eller kan förmås att uppfylla sin saneringsskyldighet, och endast till den del an-svaret inte kan överföras på den sekundärt ansvariga innehavaren av om-rådet. Vidare bör beaktas att det är en tolkningsfråga huruvida det före-ligger ett yttersta ansvar för kommunen i fråga om s.k. gamla förore-ningar.

Ordalydelsen i bestämmelsen är något avvikande från ordalydelsen i motsvarande bestämmelse i avfallslagen, varför områdets innehavare kan bli tvungen att betala en del av saneringskostnaderna ända upp till ett belopp som kan anses vara skäligt.

Saneringen skall genomföras så att marken är i ett sådant tillstånd, att föroreningen inte kan orsaka olägenhet eller fara. Saneringsansvarets omfattning bedöms i förhållande till hur marken skall användas fram-över. Med stöd av 14 § miljöskyddslagen kan statsrådet med förordning utfärda bestämmelser om de med tanke på olika markanvändningsända-mål högsta tillåtna halterna av skadliga ämnen i mark eller de halter som läggs till grund för bedömningen av föroreningsgraden och saneringsbe-hovet, om saneringsmetoderna samt om kontroll och övervakning.

8.3 Till saneringen anknutna förvaltningsförfaranden

Till miljöskyddslagen har från avfallslagen överförts även bestämmel-serna om de förfaranden som anknyter till sanering av förorenad mark. Förfarandena har dessutom till vissa delar lindrats i riktning mot anmäl-ningsförfarande och det är möjligt att delegera befogenheter också till de kommunala myndigheterna.

Med stöd av 77 § miljöskyddslagen kan den regionala miljöcentralen ålägga den som svarar för saneringen att utreda det förorenade områdets storlek samt saneringsbehovet.

Enligt 78 § 1 mom. miljöskyddslagen förutsätts miljötillstånd för be-handling av förorenade marksubstanser. Saneringen kan emellertid inle-das utan tillstånd efter anmälan till den regionala miljöcentralen i fall som avses i 78 § 2 mom. och under i momentet bestämda förutsättningar (se 78 §). Om anmälans innehåll, behandling och med anledning av den-na utfärdat beslut ingår närmare bestämmelser i 25, 26 och 27 § miljö-skyddsförordningen.

Om den som är ansvarig för saneringen inte på eget initiativ påbörjar sa-neringen av mark eller grundvatten, skall den regionala miljöcentralen meddela åläggande om saneringen (se § 79).

Miljöministeriet kan på ansökan av kommunen med stöd av 80 § miljö-skyddslagen besluta att den kommunala miljövårdsmyndigheten skall vara behörig myndighet i sådana ärenden som gäller förorenad mark som avses i kapitel 12 (se 80 §). Behörigheten kan emellertid inte delegeras i ärenden som avses i 75 § 3 mom., dvs. ärenden som avser kommunens yttersta ansvar för saneringen.

Föreskriftsproceduren gällande sanering följer bestämmelserna i miljö-skyddslagens 13 kapitel om tillsynsmedel och förvaltningstvång.

8.4. Gammal förorenad mark

Enligt 22 § lagen om införande av miljöskyddslagstiftningen tillämpas på förorening av marken som ägt rum före år 1994 tidigare gällande be-stämmelser med beaktande av vad som bestämts i 77 § avfallslagen. Detta innebär att skyldigheten att sanera gammal förorenad mark inte bestäms enligt bestämmelserna i miljöskyddslagen eller avfallslagen. Avvikande från detta skall dock de nya bestämmelserna om ärendens behandling och förfarande samt med stöd av föreskrifterna i 14 § miljö-skyddslagen iakttas också i fråga om gammal förorening (se 22 §).

Angående tillämpningen av bestämmelserna i den lag om avfallshanter-ing som varit i kraft 1979?1993 på förorening av mark föreligger vissa rättsfall, där med stöd av bestämmelserna om skyldighet att anordna av-fallshantering såsom saneringsskyldig har betraktats den som vid den aktuella tidpunkten innehaft området. Om saneringsskyldighet med stöd av bestämmelserna om nedskräpning för den som orsakat gammal för-orening finns inte rättsfall. Saneringsskyldighet som eventuellt upp-kommer med stöd av andra bestämmelser beror på den vid respektive tidpunkt gällande lagstiftningen och allmänt taget av det, huruvida för-orenaren har iakttagit vid denna tid gällande bestämmelser och före-skrifter.

Sakkunniga vid Finlands Kommunförbunds byrå är av den uppfattningen att det är en tolkningsfråga huruvida den kommun där ifrågavarande område är beläget kan åläggas ett yttersta ansvar för att sanera marken i fall som ägt rum före år 1994. Kommunen kan givetvis vara saneringsansvarig såsom innehavare av det gamla förorenade området. Dessutom har kommunerna i praktiken frivilligt deltagit i saneringen av gamla förorenade områden, i synnerhet när även staten har deltagit i sa-neringskostnaderna. Att frivilligt delta i saneringen och t.ex. förvärva förorenade områden i kommunens besittning kan vara i enlighet med kommunens allmänna intresse.

Avsikten är att under år 2000 hos Finlands Kommunförbund utreda den juridik som anknyter till sanering av förorenade områden samt praktiska handlingsmodeller bl.a. för planeringen av områdenas användning och för frivilliga åtgärder för sanering av områdena.

9. TAXOR OCH AVGIFTER

För behandlingen av tillstånd, anmälan eller annat ärende enligt miljö-skyddslagen och vattenlagen hos den kommunala miljövårdsmyndighe-ten kan uppbäras en avgift, vars grunder fastställs i den av kommunen godkända taxan. Grunden för den avgift som uppbärs till kommunen bör i tillämpliga delar motsvara lagen om grunderna för avgifter till staten, enligt vilken storleken av den avgift som uppbärs bör motsvara beloppet av de totala kostnader som prestationen inneburit (självkostnadsvärdet). Avgiften för behandling av anhängiggjorda miljötillstånd uppbärs enligt den gamla taxan, ifall tillståndsansökan har kungjorts eller på annat sätt delgivits en part före miljöskyddslagen trädde i kraft. Finlands Kom-munförbund har utsänt ett separat cirkulär nr 10/80/2000 i saken.

10. KOMMUNALA ALLMÄNNA MILJÖSKYDDSFÖRESKRIFTER

Kommunerna har med stöd av 19 § miljöskyddslagen rätt att för verk-ställigheten av miljöskyddslagen utfärda av de lokala förhållandena på-kallade allmänna föreskrifter om annat än sådan verksamhet som är till-stånds- eller anmälningspliktig (se 19 §). Att utfärda allmänna miljö-skyddsföreskrifter är inte obligatoriskt. Att godkänna miljöskyddsföre-skrifterna ankommer enligt lag på fullmäktige och kan inte delegeras till övriga kommunala organ.

De allmänna miljöskyddsföreskrifterna är till sin juridiska natur av samma slag som t.ex. byggnadsordningen, avfallshanteringsbestämmel-serna eller ordningsstadgan.

Vid Finlands Kommunförbunds byrå är under beredning ett cirkulär om en mall för miljöskyddsbestämmelser.

11. INVERKNINGAR AV LAGEN OM INFÖRANDE

I lagen om införande av miljöskyddslagstiftningen har bestämts bl.a. om hur tidigare utfärdade bestämmelser och beslut skall iakttas, om existe-rande funktioner och om ärenden vilka anhängiggjorts när lagen trädde i kraft. De med tanke på den kommunala miljövårdsmyndighetens verksamhet viktigaste omständigheterna är:

Gamla statsrådsbeslut, gamla tillstånd och tillsyn:

• Statsrådsbeslut vilka utfärdats med stöd av upphävd lagstiftning såsom lagen om luftvård och bullerbekämpning samt vattenlagen förblir gäl-lande till dess annat beslutes med stöd av miljöskyddslagen (3 §).

• Gamla tillstånd och med dem jämförbara beslut iakttas som regel allt-jämt (4 §).

• På tillsynen av gamla beslut och tillstånd tillämpas den nya miljö-skyddslagen.

• Tillståndsplikt för existerande verksamheter

• De större anläggningar som avses i 5 § 1 mom. införandelagen och 41, 42 och 43 § miljöskyddsförordningen ansöker om ett nytt enhetligt mil-jötillstånd inom den tidsfrist som fastställts i nämnda paragrafer (se 41, 42 och 43 § MSF).

• 5 § 2 mom. i lagen innebär att en väsentlig ändring av en verksamhet som är tillståndspliktig enligt den nya lagen omedelbart utlöser skyldig-heten att ansöka om ett nytt enhetligt miljötillstånd.

• Anmälningsskyldighet för existerande verksamheter

Övriga tillståndspliktiga verksamheter som avses i 6 § införandelagen och 38 § miljöskyddsförordningen gör en anmälan till den regionala miljöcentralen i och för registrering i datasystemet för miljövårdsinfor-mation. För anmälan finns två tidsfrister: senast 28.2.2001 de verksam-heter, vilka inte har miljötillstånd enligt lagen om miljötillståndsförfa-rande eller tillstånd enligt 10 § 3 mom. eller 10 § 24 mom. vattenlagen. Senast 28.2.2002 övriga tillståndspliktiga verksamheter, försvarsmaktens verksamheter och flygstationer. Anmälan behöver emellertid inte göras, om tillstånd för verksamheten bör sökas (se 38 § 2 mom. MSF).

I lagen eller förordningen ingår inte bestämmelser om det, hur de verk-samheter klargörs som bör göra ovannämnda anmälan. I praktiken är det skäl för den kommunala miljövårdsmyndigheten att ta kontakt med den regionala miljöcentralen och vid behov samarbeta med den regionala miljöcentralen för att få alla behövliga anmälningar. Att få anmälningar-na förutsätter också information om saken till eventuella anmälnings-pliktiga, i synnerhet till den del det är fråga om sådana verksamheter som inte har med stöd av den tidigare lagstiftningen beviljade miljö- el. dyl. tillstånd. Också till denna del är det skäl att hålla kontakt med den lokala miljöcentralen, så att onödigt överlappande utrednings- och in-formationsarbete undviks.

Den regionala miljöcentralen sänder till den kommunala miljövårds-myndigheten anmälningarna från de anläggningar som faller inom den kommunala miljövårdsmyndighetens behörighet (40 § MSF). Hos kom-munen granskas anmälningarna, men med anledning av dem inleds inte förvaltningsförfarande eller fattas separata beslut, ifall det inte är av nö-den att ålägga verksamheten tillståndsplikt. Anmälningar som inte leder till att tillståndsförfarande inleds är det ändå skäl att anteckna till kännedom vid ett möte för det organ som fungerar som kommunal mil-jövårdsmyndighet, och därefter sända ett utdrag av beslutet till den regi-onala miljöcentralen och verksamhetsutövaren.

Ifall den anmälda verksamheten och föreskrifterna gällande den som helhet betraktat inte till väsentliga delar uppfyller miljöskyddslagens krav, bör verksamhetsutövaren åläggas att ansöka om miljötillstånd inom utsatt tid. Den kommunala miljövårdsmyndigheten besluter om detta i fråga om verksamheter som faller inom dess egen behörighet. Det att verksamheten inte har tidigare tillstånd, leder inte nödvändigtvis di-rekt till ett behov av att ålägga tillståndsplikt, om verksamheten är i ord-ning från miljöskyddslagens synpunkt. De i anmälan givna och i datasy-stemet för miljövårdsinformation registrerade antecknade uppgifterna utgör grund för tillsynen.

Beslut om åläggande av tillståndsplikt får inte överklagas genom sär-skilda besvär. Om ett sådant beslut är det skäl att informera också den regionala miljöcentralen.

Ärenden vilka anhängiggjorts när miljöskyddslagen trädde i kraft

På anhängiggjorda ärenden tillämpas den nya lagstiftningen med un-dantag för vad som stadgats i 4 § lagen om miljölagstiftningens införan-de.

På i kommunen anhängiggjorda ärenden gällande miljötillstånd eller avledning av avloppsvatten tillämpas tidigare gällande bestämmelser, ifall ärendet har kungjorts eller på annat sätt delgivits en part före miljö-skyddslagens ikraftträdande (14 § 1 mom.). Motsvarande bestämmelser ingår med avseende på de statliga tillståndsmyndigheterna i 12 och 13 § införandelagen. Om överföring av ärenden som anhängiggjorts i vatten-domstolen har bestämts i 10 § införandelagen.

Ifall någon ansökning som hör till samma verksamhet med stöd av 11, 12 eller 13 § bör behandlas enligt de nya bestämmelserna, bör även öv-riga anhängiggjorda ansökningar behandlas på samma sätt, även om de redan hade hunnit kungöras. Ärendet bör härvid överföras till den behö-riga myndigheten och saken förfaller hos den myndighet som inte är be-hörig enligt miljöskyddslagen (15 §).

På anhängiggjorda förvaltningstvångsärenden enligt tidigare gällande la-gar tillämpas till övriga delar de tidigare bestämmelserna, men ifråga om procedurbestämmelser miljöskyddslagen (14 § 2 mom.).

Hos övriga myndigheter anhängiggjorda ärenden och besvär

Hos hälsovårdsmyndigheten anhängiggjort förvaltningstvångsärende, som gäller tillståndspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen, överförs till miljövårdsmyndigheten och på ärendet tillämpas bestämmelserna om förvaltningstvång enligt miljöskyddslagen (16 § 1 mom.).

Anhängiggjort tillståndsärende enligt lagen om grannelagsförhållanden, som inte behandlas enligt lagen om miljötillståndsförfarande, avgörs med stöd av den gamla lagstiftningen dvs. med förfarande enligt bygg-nadslagen (16 § 2 mom.).

Ändring i beslut, som har fattats med stöd av tidigare gällande bestäm-melser, söks hos Vasa förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har fattats efter miljöskyddslagens ikraftträdande. Ifall åter beslutet har fattats före miljöskyddslagens ikraftträdande, söks ändring enligt tidigare bestämmelser (19 §).

Av fullföljdsdomstol efter 1.3.2000 upphävt och i sin helhet för förnyad behandling återsänt ärende som avgjorts enligt de tidigare bestämmel-serna behandlas och avgörs enligt de nya bestämmelserna.

TILLÄMPNINGSDIREKTIV VID BEHOV

Vid miljöministeriet och Finlands miljöcentral utarbetas anvisningar och handledningar bl.a. om ansökan om miljötillstånd och tillståndsförfaran-de samt nya blanketter för ansökan om miljötillstånd. Sakkunniga från Finlands Kommunförbunds byrå deltar i detta beredningsarbete och av-sikten är att anvisningarna skall ställas också till kommunernas förfo-gande. Vid behov utarbetar Kommunförbundets byrå kompletterande anvisningar med anknytning till reformen.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Timo Kietäväinen

vice verkställande direktör

Maija Hakanen

miljöchef