Frågor som gäller genomförandet av utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet och sammanjämkning av systemet med andra ersättningssystem

Det utjämningssystem för stora kostnader inom barnskyddet som trädde i kraft 1.3.1999 har under sin giltighetstid hunnit väcka många frågor i anslutning till avgränsning och tolkning i praktiken. Kommunförbundet gav rekommendationer om utjämningssystemet i cirkulär 8/80/1999 (23.2.1999). Dessa rekommendationer kompletteras nu med detta cirkulär.

​Utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet har gemensamma drag med utjämningssystemet för speciellt stora kostnader inom specialsjukvården och systemet för ersättning från statens medel för mottagande av flyktingar och invandrare. För sammanjämkning av dessa system ges nu rekommendationer som borde eliminera dubbla ersättningar och klargöra verksamhetsformerna. Också arbetsministeriet och social- och hälsovårdsministeriet informerar kommunerna och arbetskrafts- och näringscentralerna om sammanjämkningen.

I cirkuläret tas också upp frågor som ställts till Kommunförbundet i anslutning till genomförande, avgränsning och tolkning av utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet. Dessa frågor är av betydelse för ett så enhetligt genomförande av systemet som möjligt.

Närmare upplysningar:
Heli Sahala, tfn (09) 771 23 03 
Sisko Myöhänen, tfn (09) 771 22 46 (ekonomiförvaltning) 
Antero Jaakkola, tfn (09) 771 26 71 (invandrarfrågor)

Frågor i anslutning till genomförande av utjämningssystemet för barnskydd

Allmänt Utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet som gäller alla kommuner trädde i kraft 1.3.1999. Grunden för utjämningen är barnskyddskostnaderna per familj till den del de överstiger 150 000 mark per år (en period på 12 månader). Kommunen är skyldig att stå för 30 % av de kostnader som överstiger detta belopp och får resterande 70 % från utjämningssystemet. De årliga kostnaderna per familj räknas från den dag den första vårdplanen görs upp och för åtgärder som inletts innan lagen börjat gälla räknas de från den dag lagen trädde i kraft (1.3.1999).

Alla de barnskyddsåtgärder som ingår i en vårdplan enligt 11 § barnskyddslagen berättigar till utjämning av kostnaderna. Detta betyder att kostnaderna för både öppen vård och vård utom hemmet berättigar till utjämning.

Systemet finansieras så att staten av de kalkylerade statsandelarna för social- och hälsovård till kommunerna anvisar en andel som utgör hälften av uppskattade utjämningskostnader. Resten finansierar kommunerna. Statens finansieringsandel för år 2000 uppgår till 165 miljoner mark eller 32 mark/invånare. Kostnaderna för utjämningssystemet 1999 uppskattades till 120 miljoner mark, men uppgick sammanlagt till 208 miljoner mark.

Statens ersättning för kostnader vid mottagande av flyktingar och invandrare och utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet

I 5 § i statsrådets beslut 21.4.1999 om ersättning för kostnader för flyktingar och vissa andra invandrare samt för arrangemang vid mottagande av asylsökande (512/1999) bestäms om ersättning till kommunerna för särskilda kostnader vid mottagande av flyktingar. Kommunerna fakturerar arbetskrafts- och näringscentralen för kostnaderna per kalenderår i fyra rater.

Såsom särskilda kostnader kan ersättas kostnader för tolkservice, kostnader som åsamkas kommunen av placering och vård av minderårig som anlänt till Finland utan vårdnadshavare tills den minderåriga fyller 18 år, samt betydande kostnader som åsamkas kommunen av ordnandet av sådan långvarig social- och hälsovård som en flyktings handikapp eller en sjukdom förutsätter.

Staten ersätter kostnader för översättning och tolkning endast för den som är flykting eller är familjemedlem till en flykting, förutsatt att familjebandet har funnits redan innan denne kom till Finland (i praktiken alltså status A.3 och för familjemedlem status A.5). Asylsökande kan också vara barnskyddsklienter, men kommunen är inte kostnadsansvarig för dem och utgifterna berättigar inte till utjämningsersättningar för barnskydd.

Ingermanländska återflyttare

kan också behöva översättnings- och tolktjänster, men kommunerna får ingen extra ersättning för dem. Kommunen kan enligt eget gottfinnande ersätta den som saken gäller för kostnader för översättnings- och tolktjänster i form av utkomststöd. Till en kommun betalar staten för ett halvt år ersättning för utkomststöd till återflyttare räknat från ankomsten till landet, den del av utkomststödet som kompenserar pension ersätts för fem år. Har kommunen inkluderat kostnaderna för tolkservice för återflyttare i utkomststödet och fått ersättning för dem av staten kan dessa kostnader inte ingå som utgifter i utjämningssystemet.

Utöver detta kan av särskilda skäl ersättas andra kostnader som kommunen haft för högst tio år (5 § 4 punkten). De kostnader som avses i 1 mom. 2?4 punkten kan ersättas endast till den del de inte betalas som kalkylerad ersättning, och arbetskrafts- och näringscentralen och kommunen har avtalat separat om ersättningen.

Såsom kostnader för barnskydd har kommunerna med stöd av 5 § 1 mom. 4 punkten fått ersättning för de kostnader som uppkommit när omhändertagna flyktingbarn placerats på anstalt eller i familjevård. Utöver detta har ersättning kunnat betalas för boendekostnader som uppkommit vid eftervård av omhändertagna barn. En förutsättning för ersättningen är att kostnaderna är betydande och med avseende på kommunens ekonomiska situation oskäliga.

Utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet inverkar inte på de ersättningar som kommunen med stöd av statsrådets beslut kan få via arbetskrafts- och näringscentralen. Eftersom ersättning för flyktingar och vissa andra invandrare betalas av statens medel, och utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet finansieras med kommunala medel samt en statlig finansiering som avskiljts från de kalkylerade statsandelarna för social- och hälsovården, inverkar lagändringen inte på kostnadsfördelningen mellan staten och kommuner.

Med stöd av statsrådets beslut om ersättning för kostnader för flyktingar och vissa andra invandrare samt för arrangemang vid mottagande av asylsökande fakturerar kommunen alltså i första hand arbetskrafts- och näringscentralen för kostnader inom barnskyddet för flykting- och invandrarfamiljer. Dessa kostnader kan inte samtidigt uppges som utgifter som berättigar till utjämningsersättningar för stora kostnader inom barnskyddet.

Eftersom arbetskrafts- och näringscentralens ersättning i regel enbart omfattar kostnaderna för placering av omhändertagna barn, kan samma familj åsamka kommunen andra kostnader inom barnskyddet, vilka däremot faller inom ramen för utjämningssystemet för stora kostnader inom barnskyddet.

Sammanjämkning av utjämningssystemet för speciellt stora kostnader inom specialsjukvården och stora kostnader inom barnskyddet (psykiatriska enheter för barn och unga)

Med stöd av barnskyddslagen har barn och unga också placerats på psykiatriska enheter för barn och unga. Inom specialsjukvården finns redan ett system för utjämning av stora kostnader, vilket till innehåll och omfattning varierar från sjukvårdsdistrikt till sjukvårdsdistrikt. Kommunens "självrisk" per patient är 100 000 ? 500 000 mark per kalenderår. Vilka kostnader per patient som berättigar till ersättningar enligt utjämningssystemet varierar också i de olika distrikten. Kostnaderna för psykiatrisk vård hör nödvändigtvis inte till systemet. Varje kommun måste reda ut denna gränsdragning för sitt eget sjukvårdsdistrikt.

Till den del utjämningssystemet för kostnader inom specialsjukvården också ersätter kostnader för psykiatrisk vård av barn och unga, uppstår inte sådana kostnader som en kommun kan uppge som utgifter som berättigar till utjämningsersättningar för barnskydd. I fråga om självriskandelen inom utjämningssystemet för specialsjukvård uppstår faktiska kostnader för kommunen som faktureras som barnskyddskostnader.

I en del sjukvårdsdistrikt fungerar utjämningen av specialsjukvårdskostnaderna per patient enligt fondprincipen. Av medlemskommunernas betalningsandelar uppstår en fond från vilken de vårdavgifter som överskrider kommunens självrisk direkt kan tas ut. Kommunen faktureras inte för kostnader som överstiger gränsen för självrisk, och de kostnader inom barnskyddet som berättigar till utjämning är tydliga. Vissa sjukvårdsdistrikt följer i slutet av året upp i vilken mån gränsen för utjämning av kostnader per patient i distriktet har överskridits, hur stor den behövliga kommunvisa medlemsandelen är och den utjämningsersättning som skall betalas till kommunen (trots att utjämningssystemets betalningsandelar tas ut i samband med den månatliga avgiften). Slutresultatet blir att kommunerna faktureras enbart för nettoandelen. I detta fall får kommunen alltså fakturor också när gränsen för självrisk per patient inom specialsjukvården har överskridits, medan endast de slutliga utgifter som ankommer på kommunen beaktas som kostnader för barnskyddet. Det krävs noggrannhet när de årliga kostnaderna räknas ihop.

Dessutom måste man beakta att stora kostnader inom specialsjukvården följs upp enligt patient och kalenderår, medan uppföljningsperioden inom barnskyddet är ett år från den dag då den första vårdplanen görs upp. Beroende på vilken dag vårdplanen gjorts upp kan kommunen således få stå för en dubbel självrisk för kostnaderna för psykiatrisk vård (och kostnaderna hänförs till utjämningssystemet för barnskydd) om till exempel en lång vårdperiod inleds i slutet av året och fortsätter under följande kalenderår. Då kan självriskkostnaderna för specialsjukvård för de bägge åren ingå i samma utjämningsfaktura för stora kostnader inom barnskyddet.

Fakturering av specialomsorgsdistrikt

Avsikten är att kommunen senast vid utgången av den familjevisa faktureringsperioden på 12 månader skriver ut en faktura och snarast möjligt skickar den till specialomsorgsdistriktet. Fakturan skall likväl omfatta alla kostnader under perioden eftersom uppföljningen i annat fall blir besvärlig.

Specialomsorgsdistriktet kan också ge kommunerna anvisningar om den tidpunkt fakturorna skall tillställas distriktet och när de betalas.

Samkommunen skall avtala med medlemskommunerna om när samkommunen senast skall faktureras för räkenskapsperioden för att motsvarande transaktioner skall komma med i såväl medlemskommunens som samkommunens bokslut. Utgifter och inkomster skall hänföras till den räkenskapsperiod under vilken de har uppstått. Bokföringsmässigt är det sannolikt enklast att samkommunen faktureras för kostnaderna för barnskydd årligen per 31.12, med andra ord att faktureringsperioden avbryts vid årsskiftet. Allokering till rätt räkenskapsperiod kan också göras på annat sätt till exempel med hjälp av ett memorialverifikat om man av någon orsak inte vill avbryta faktureringen vid årsskiftet (exempelvis om 12-månadersperioden går ut genast i början av kalenderåret eller självrisken överskrids i slutet av året, varför den summa som skall faktureras är obetydlig). Kostnader och intäkter skall likväl hänföras till räkenskapsperioden ifråga så rätt som möjligt enligt prestationsprincipen.

Frågor i anslutning till hemkommun och kostnadsansvar

Ersättningar kommunerna emellan måste utredas till exempel i situationer där man genom förvaltningstvistemål avgjort vilken kommun som skall stå för barnskyddskostnaderna. Behandlingen av ett förvaltningstvistemål kan pågå så länge att den kommun som i början stått för kostnaderna också hinner fakturera utjämningssystemet för dem. Situationen kan dessutom länge fortgå så att boningsorten i sin helhet ser till att barnskyddsåtgärder vidtas och den tidigare hemkommunen ersätter boningsorten för dessa kostnader, för att sedan i sin tur ha rätt att få ersättning från utjämningssystemet.

Exempel 1:

Behovet av barnskyddsåtgärder uppkom redan för flera år sedan medan familjen bodde i kommun A. Familjen flyttade dock till kommun B, och först där fattades beslut om omhändertagande. Enligt HFD:s beslut är kommun A skyldig att stå för barnsskyddskostnaderna. Familjens vårdplaner har gjorts upp i kommun B som årligen fakturerar kommun A för kostnaderna. Kommun A ersätter kommun B för barnskyddskostnaderna enligt kommun B:s faktura och har därför rätt att få uppgifter om den vårdplan som ligger till grund för fakturan. Kommun B skall således varje år begära en kopia av gällande vårdplaner. Av fakturorna skall framgå de uppgifter som också behövs för utjämningssystemet alltså tjänsten, antalet gånger tjänsten anlitats, pris per enhet och totalkostnader. På dessa grunder gör kommun A upp en faktura som skickas till specialomsorgsdistriktet. Samtidigt kan man kontrollera att kommun B inte av misstag fakturerar distriktet för samma kostnader, som likväl inte blir kommunens egna utgifter.

Exempel 2:

Kommun X har omhändertagit 4 barn i en familj och placerat barnen i vård utom hemmet, men hos förvaltningsdomstolen (och HFD) sökt om beslut enligt vilket kommun Y med stöd av 45 § barnskyddslagen åläggs att stå för barnskyddskostnaderna, eftersom grunderna för omhändertagandet redan existerade medan familjen var bosatt i kommun Y. Under handläggningen av ärendet har kommun X fakturerat sitt specialomsorgsdistrikt för utjämning av stora kostnader inom barnskyddet och fått sammanlagt 49 000 mark i ersättning för ett år. Kommunen har ytterligare kostnader för 171 000 mark (150 000 mark + 21 000 mark). Utöver detta uppgår kostnaderna under innevarande år till 130 000 mark.

Kommun Y är skyldig att ersätta kommun X för kostnaderna. Kommun X kan därför fakturera kommun Y direkt för de utgifter på 130 000 mark som uppkommit under året. Kommun Y åter tar med kostnaderna i sin utjämningsfaktura om självrisken överskrids. I fortsättningen handlar kommunerna som i exempel 1. Kostnaderna för föregående år har redan ersatts från utjämningssystemet, och därför kan kommun X fakturera endast den kostnadsandel på 171 000 mark som ankommer på kommunen. Denna summa skall kommun Y ersätta. För specialomsorgsdistriktets del föranleder situationen inte längre några åtgärder emedan bokslut och uppföljningsuppgifter för föregående år redan har förts vidare, och ändringen med avseende på den regionala helheten inte är väsentlig.

Att kommunerna X och Y hör till olika specialomsorgsdistrikt förändrar inte situationen eftersom kostnaderna för ett år inte påverkar kostnadssituationen mellan områdena väsentligt, varför registrering och överföring av medel i efterhand inte är ändamålsenligt.

Frågor i anslutning till information och samordning av uppgifter

När kommunen gör upp en vårdplan för barnskyddet i vilken ingår åtgärder som hör till missbrukarvården vore det bra om en representant för missbrukarvården är med när vårdplanen görs upp tillsammans med klienten/klienterna. Då är det möjligt att klart komma överens om vilka uppgifter serviceproducenten skall uppge för kommunen och klienten vet också om detta. Om ett sådant förfarande inte är möjligt och uppgifter inte kan fås på annat sätt, kan kommunen med stöd av 56 § socialvårdslagen (och senare lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården) framföra en specificerad begäran om de nödvändiga uppgifterna genom att uppge personens namn, personbeteckning, period och be om faktureringsuppgifter alltså antal besök, kostnad och sammanlagda kostnader.

Begäran om kostnadsuppgifter för vård av barn och unga hos centralsjukhus för att få med kostnaderna i kostnadsberäkningen: Det är skäl att i begäran om uppgifter uppge den lagparagraf som ligger till grund för begäran. Den sjukhusvård inom barnskyddet som skall beaktas vid utjämning av kostnader inom barnskyddet kan vara psykiatrisk vård. Detta måste klart framgå av begäran eftersom till exempel byrån för klientavgifter, som kanske ger ut uppgifterna, inte kan känna till att alla vårdformer inte räknas till de uppgifter som begärs. I begäran om uppgifter nämns för vilket ändamål uppgifterna behövs, för vilken tid samt klienternas (barns/ungas) namn och personbeteckning. Uppgifter kan endast begäras för den tid som vården har registrerats som en åtgärd i vårdplan för barnskyddets klienter.

Statistik över verksamhet och ekonomi

I kommunernas och samkommunernas statistik över verksamhet och ekonomi införs utgifter i anslutning till utjämning av stora utgifter och inkomster inom barnskyddet i uppgiftsklass 290 Övrig social- och hälsovård enligt följande:

Samkommun:
   Ersättning av staten för utjämningssystemet
   Utjämningsersättning till medlemskommun

Medlemskommun:
   Finansieringsandel för utjämningssystemet till samkommunen
   Utjämningsersättning som erhållits/skall erhållas från samkommunen

Frågor i anslutning till kostnader för den egna verksamheten

På vilka grunder gör kommunen upp en räkning över och fakturerar för kostnader för prestationer i egen regi: Föregående års bokslut, budgeten för innevarande år?

Enligt anvisningarna skall kostnaderna för det senast fastställda bokslutet utgöra grunden ifall tjänsterna inte klart har produktifierats och prissatts, och verksamhetskostnaderna efter bokslutet avsevärt förändrats. Inga ändringar och rättelser skall göras i efterskott, om det inte gäller ändringar som är betydande och inverkar på slutsumman. Eftersom de ursprungliga fakturorna utgör grund för statistiken per kalenderår skall rättelser inte göras i fakturan emedan rättelser gör det svårt att få korrekta uppföljningsuppgifter. Om det är nödvändigt att rätta en tidigare faktura skall korrigeringen göras med hjälp av en separat redogörelse, som samkommunen i samband med följande betalningsrat har som grund för sin rättelse.

Det är skäl att kommunerna och specialomsorgsdistrikten kommer överens om förfaringssättet och samtidigt dryftar hurdana och hur stora fel som skall rättas. Om kommunen har fakturerat felaktigt antalet prestationer, men med korrekt pris per enhet, korrigeras felet i följande faktura eller på en separat rättelsefaktura, beroende på vad som överenskommits inom området.

På vilka grunder gör kommunen upp en räkning till exempel över kostnaderna för arbete som kommunens socialarbetare eller hemtjänsten utfört?

Faktureringen av kostnader förutsätter att kommunen reder ut kostnaderna för verksamheten. Beräkningssättet har behandlats i Kommunförbundets cirkulär 8/80/99. kKommunerna beräknar kostnaderna för socialarbete och hemtjänst både per besök och timme. Den kostnad som kommunen räknat ut för prestation eller produkt används som faktureringsunderlag.

Mervärdesskatt

Den mervärdesskatt som ingår i anskaffningar till kommunernas och samkommunernas skattefria verksamhet får kommunerna och samkommunerna som återbäring av staten. Den skatt som återbärs måste kommunerna via återkravssystemet betala till staten i förhållande till sitt invånarantal. Den mervärdesskatt som återkrävs av kommunerna blir därför en slutlig kostnad, och bör därför beaktas i kommunernas kostnadsberäkning och prissättning av produkter.

Mervärdesskatt som ingår i inköp och återbärs (också för överföringar och interna inköp) ingår till exempel i statsandelsgrunden för grundläggande utbildning och gymnasieutbildning, varför den på motsvarande sätt skall inkluderas i barnskyddskostnader.

Klientavgifter inom barnskyddet

Kommunen kan ibland erhålla betydande ersättningar för kostnader för anstaltsvård inom barnskyddet till exempel familjepension för barn som vårdas utom hemmet. Oftast består inkomsterna från barnskydd ändå av barnbidrag och motsvarande, som utgör en rätt liten del i relation till kostnaderna. Bestämmelserna talar enbart om kostnader för barnskydd. Vid statsandelar och olika slag av uppföljning tillämpas vanligen bruttoprincipen. Det är skäl att tillämpa samma princip också för utjämningsersättningar. Antalet fall där klientavgifterna är betydande är sannolikt allt som allt få och saknar betydelse för systemet som helhet.

Speciella frågor om gränsdragningar vid beräkning av kostnader för barnskydd

För nämndens del kan utgifter endast i undantagsfall räknas som kostnader som orsakas av barnskyddsåtgärder. Sådana kostnader kan kanske uppkomma i en situation där nämnden måste hålla ett extra möte i något speciellt barnskyddsärende, till exempel för att behandla ett brådskande omhändertagande. Vanligen räknas nämndens utgifter till förvaltningens kostnader som är skattefinansierade utgifter.

Kostnader för tolkning och översättning för utlänningar som är part i behandling av barnskyddsärende

räknas som kostnader för barnskydd då tolkning och översättning är nödvändig för behandling av ett ärende, där till exempel den ena föräldern eller hela familjen behöver tjänsten och uppgifterna på sitt eget modersmål. Föreskrifter finns bl.a. i 22 § lagen om förvaltningsförfarande.

Om det är frågan om invandrare för vilka staten ersätter kostnader för översättning och tolkning i sin helhet med stöd av statsrådets beslut om "ersättning för kostnader för flyktingar och vissa andra invandrare samt för arrangemang vid mottagande av asylsökande" tillämpas i första hand detta ersättningsförfarande.

Om socialväsendet anlitar en utomstående advokat i familjens barnskyddsärende kan kostnaderna inkluderas i familjens barnskyddsutgifter som s.k. sakkunnigtjänst. Hjälp av utomstående blir sannolikt främst aktuellt vid processer som gäller omhändertagande och ändringssökande. Kostnad kan räknas som utgift för barnskydd också om den inte ingår som en åtgärd i vårdplanen utan uppkommit då man behövt sakkunnig hjälp för att verkställa eller ändra vårdplanen. Jämför med den situation där kommunens egna socialarbetare sköter ärendet och deras arbetsinsats räknas som kostnader som berättigar till utjämningsersättning.

När en intressebevakare har förordnats att föra talan för en minderårig i barnskyddsärende och process (då barnets föräldrar av någon orsak inte kan föra talan) eller det annars gäller intressebevakning av person, är detta kostnader som hör till barnskyddet. Är intressebevakare däremot förordnad att bevaka en minderårigs ekonomiska angelägenheter är det inte fråga om verksamhet eller kostnader som hör till barnskyddet.

Adoption av barn som omhändertagits och placerats i vård utom hemmet.

Kommunen betalar kostnaderna för fastställande av adoption. När det är fråga om en situation där behovet av barnskydd är en utgångssituation som leder till adoption kan också kostnaderna för verkställande av adoption räknas som kostnader för barnskydd. I något skede har då en anteckning gjorts i vårdplanen om att målet är adoption av barnet.

Situationen kan tolkas på samma sätt för de kostnader som uppkommer vid överföring av vårdnaden av omhändertagna barn.

Sammanjämkning av kostnaderna för handikappvård och barnskydd: Familjens ensamstående mor är gravt handikappad och hon har en personlig assistent som deltar i skötseln av barnens ärenden. Familjen har också regelbundet hemservicehjälp, men den personliga assistentens hjälp är mer permanent och omfattar t.ex. hjälp till modern och tolkning i ärenden som gäller barnen samt hjälp med läxläsning m.m. Assistentens medverkan i dessa uppgifter har antecknats i barnens vårdplan. Situationen kan lösas så att kommunen tillsammans med klienterna gör upp en klar plan, där det framgår vilken del av assistentens arbetsinsats som är service med stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp, och vilken del av arbetstiden som är ägnad speciellt för skötsel av barnens ärenden och för att hjälpa barnen i olika uppgifter (på sätt och vis ersättning för familjearbetarna). Denna uppdelning gör det sedan lätt att skilja åt kostnaderna för handikappservice och barnskydd.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Pekka Alanen
vice verkställande direktör

Tuula Taskula
chef för social- och hälsovården