Ändringar i miljöskyddslagen och miljöförordningen
Riksdagen antog 14.6.2002 en lag om ändring av miljöskyddslagen. Ändringen trädde i kraft 1.7.2002.
Kommissionen för Europeiska gemenskaperna har gett en anmärkning till Finland om vissa brister som uppdagats i verkställigheten av IPPC-direktivet (96/61/EG). Därför har det till miljöskyddslagen fogats en definition av begreppet utsläppsgränsvärde samt bestämmelser om användningen av värdet i tillståndsbeslut. Dessutom har användningen av bästa tillgängliga teknik, kontrollvillkoren och bestämmelserna om tillståndets giltighetstid preciserats närmare i lagen.
Av samma orsak gav statsrådet 18.7.2002 en förordning om ändring av miljöskyddsförordningen. Ändringen trädde i kraft 1.8.2002.
Genom ändringen i miljöskyddsförordningen preciserades vissa anläggningar som kräver miljötillstånd och storleksgränserna för anläggningarna samt bestämmelsen om innehållet i tillståndsansökningar.
Närmare upplysningar:
Vesa Valpasvuo, tfn (09) 771 25 58
Bilagor:
Lag om ändring av miljöskyddslagen (506/2002)
Statsrådets förordning om ändring av miljöskyddsförordningen (621/2002)
Kopia till:
Kommunens miljövårdsmyndighet
Miljöministeriet
De regionala miljöcentralerna
1. Allmänt
Kommissionen för Europeiska gemenskaperna har gett en anmärkning till Finland (brev 2001/2192) om vissa brister som uppdagats i verkställigheten av rådets direktiv 96/61/EG (IPPC-direktivet) om samordnande åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar i miljön. Regeringen gav sitt svar till kommissionen 5.12.2001, där den konstaterade att även om finsk lagstiftning motsvarar direktivet kan lagens ordalydelse göras exaktare och att regeringen lämnar en proposition till riksdagen med förslag till ändring av lagen och att statsrådet dessutom kommer att ändra miljöskyddsförordningen där det behövs.
2. Ändringar i miljöskyddslagen
Lagen om ändring av miljöskyddslagen (506/2002) trädde i kraft 1.7.2002.
I ändringen fogades till 3 § en sådan definition av begreppet utsläppsgränsvärde, som motsvarar artikel 2.6 i IPPC-direktivet. I definitionen framhävs att då värdet fastställs får utsläppet inte spädas ut i efterhand. Dessutom vill man genom definitionen säkerställa att villkoren om utsläpp anges i form av gränsvärden i miljötillstånd. Definitionen överensstämmer med definitionen av begreppet förorening och kan inte anses avvika från den tolkning som redan tillämpas i miljötillståndsförfarandet.
Till 43 § 1 mom. i lagen fogades termen utsläppsgränsvärde, med vilket man vill poängtera att villkoret om utsläpp i allmänhet skall bestämmas som utsläppsgränsvärde. För att förebygga utsläpp kan emellertid även andra slag av villkor ställas.
Till 43 § 3 mom. som gäller användningen av bästa tillgängliga teknik fogades ett omnämnande om utsläppsgränsvärdet. Dessutom preciserades bestämmelsen så att tillståndsvillkoren skall vara baserade på bästa tillgängliga teknik utan att användningen av en specifik teknik eller kommersiell produkt föreskrivs. Detta hindrar dock inte att vissa tekniska lösningar för att förebygga utsläpp eller olyckor vid behov förutsätts, om samtidigt också andra åtgärder för att uppnå en motsvarande miljöskyddsnivå godkänns. Likaså kan användning av nödvändig teknisk apparatur, såsom oljesepareringsbrunnar eller säkerhetsbrytare förutsättas. Bestämmelsen motsvarar artikel 9.4 i IPPC-direktivet samt den allmänt vedertagna tolkningen av lagen i miljötillståndsprövningen.
Till 46 § 1 mom., som gäller kontrollvillkor, har fogats en bestämmelse enligt vilken kontrollen även kräver angivande av mätmetod, mätfrekvens, utvärderingsmetod samt rapportering av resultaten. Bestämmelsen motsvarar artikel 9.5 i IPPC-direktivet. Tillståndsförfarandet i Finland är även till denna del helt vedertagen och motsvarar bestämmelsen.
Ordalydelsen i 46 § 3 mom. preciserades närmare. Enligt bestämmelsen kan miljötillstånd innehålla krav på en kontrollplan av verksamhetsutövaren för en sådan kontroll som avses i 1 mom. Tillståndsbeslutet skall dock i enlighet med 1 mom. innehålla behövliga villkor om den allmänna organiseringen av kontrollen. Hur detaljerade de föreskrifter om kontrollen som anges i tillståndet skall vara beror på sakens natur. Villkoren om kontrollen av användning och kontrollen av utsläppsgränsvärden skall vara angivna så noggrant som möjligt i tillståndet, medan de villkor som gäller om kontrollen av miljöns tillstånd kan vara översiktliga. Om inte detaljerade villkor om kontrollen kunnat ställas i tillståndet, bestämmer en myndighet, som tillståndsmyndigheten har förordnat, särskilt om den närmare organiseringen av kontrollen. Denna bestämmelse avser att skapa klarhet i det nuvarande förfaringssättet.
Till 55 § 2 mom., som gäller tillståndets giltighet, fogas en bestämmelse, enligt vilken tillståndet skall justeras regelbundet om det gäller enligt IPPC-direktivet tillståndspliktig verksamhet. Detta har även varit syftet med den gällande bestämmelsen. Den föreslagna ändringen behövs för att precisera genomförandet av artikel 13.1 i IPPC-direktivet. Således behövs inte nödvändigtvis någon regelbunden justering av tillstånden för flera mindre verksamheter, om inte kravet på tillstånd grundar sig på gemenskapslagstiftningen eller om inte justering av tillstånd förutsätts i sistnämnda lagstiftning.
3. Ändringar i miljöskyddsförordningen
Statsrådets förordning om ändring av miljöskyddsförordningen (621/2002) trädde i kraft 1.8.2002.
I ändringen av förordningen har fogats en ny underpunkt i) till förordningens 1 § 1 mom. 8 punkt (tillverkning av mineralprodukter) som kompletterar de övriga underpunkterna och utgår från en minutiös verkställighet av IPPC-direktivets bilaga 1, klass 3.4.
I förordningens 1 § 1 mom. 10 punkt (tillverkning av livsmedel eller foder) har underpunkt b och c preciserats närmare så att man inte längre direkt hänvisar till lagstiftningen om livsmedelshygien. Begreppen för de anläggningar som fastställs i bestämmelserna, dvs. köttförädlingsfabriker och anläggningar som behandlar fiskeriprodukter, motsvarar emellertid grundbegreppen i hygienlagstiftningen utan att begränsningarna i tillämpningsområdet för nämnda lagstiftning skulle vara ovillkorliga för miljöskyddslagstiftningen del. Tillståndsskyldigheten för anläggningarna begränsas av årskapaciteten, som för köttförädlingsfabrikerna är minst 200 ton och för anläggningar som behandlar fiskeriprodukter minst 50 ton. Sådana anläggningar är tydligt industribetonade, vilket gör att t.ex. ett fiskrenseri med ett fåtal anställda inte är tillståndspliktigt utgående enbart från denna bestämmelse. En anläggning med en årskapacitet på 50 ton motsvarar ungefär samma belastning på sjöar och vattendrag som 100 personers avloppsvatten i bosättningsområden.
Till förordningens 1 § 1 mom. 10 punkt har också fogats en ny underpunkt n), som kompletterar de övriga underpunkterna och grundar sig på en minutiös verkställighet av IPPC-direktivets bilaga 1, klass 6.4.b.
I förordningens 6 och 7 § gjordes ändringar motsvarande dem i 1 §. Den behandling av tillståndsärenden för verksamheter som avses i IPPC-direktivet hör således till den regionala miljöcentralens kompetensområde.
Till förordningens 9 § 1 mom. 3 punkt fogades en skyldighet att ge ett för allmänheten avsett sammandrag av de uppgifter som ingår i tillståndsansökningen. Ytterligare fogades till 3 mom. en bestämmelse enligt vilken de uppgifter som anges i 2 mom. alltid skall ingå i tillståndsansökan, om ansökan gäller verksamhet som är tillståndspliktig enligt IPPC-direktivet. Bestämmelserna är behövliga för att en korrekt verkställighet enligt artikel 6.1 i IPPC-direktivet skall kunna garanteras.
Förordningens 42 § har utvidgats till att omfatta även andra verksamheter än de som anges i den nya underpunkten i) i 1 § 1 mom. 8 punkten. I övriga delar är det inte nödvändigt att närmare granska 42 § med anledning av ändringarna i 1 §. De verksamheter som nämns i i) underpunkten i förordningens 1 § 1 mom. 8 punkt och i n) underpunkten i 10 punkten finns veterligen inte i Finland, men om det trots allt finns någon sådan verksamhet i vårt land kan man med stöd av 114 § miljöskyddslagen förplikta den att ansöka om tillstånd, dock tidigast ett år efter att tillståndsskyldigheten trätt i kraft.
4. Avslutningsvis
Ändringarna i miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen kan inte betraktas ha någon större betydelse för tillämpningen av miljöskyddslagstiftningen i praktiken. De kan snarast anses i viss mån klargöra tillståndsförfarandet samt arbetsfördelningen mellan tillståndsmyndigheterna.
Att göra ett för allmänheten avsett sammandrag kan innebära extra arbete när tillståndsansökningar görs upp, och för pågående ansökningars del kan det eventuellt bli fråga om kompletteringar. Tillståndsmyndigheterna bör därför också se till att tillståndsansökningarna innehåller ett för allmänheten avsett sammandrag om uppgifterna i ansökningen och vid behov förutsätta att den sökande kompletterar sin ansökan i det avseendet.
FINLANDS KOMMUNFÖRBUND
Leena Karessuo
chef för enheten,
samhälle, teknik och miljö
Vesa Valpasvuo
miljösakkunnig