Vårdgarantin inom hälso- och sjukvården

Folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård ändrades vid ingången av mars 2005. Lagändringarna föreskriver hur hälsocentralerna ska se till att klienterna omedelbart får kontakt med dem, hur de ska utföra bedömningen av vårdbehovet och inom vilken tid en patient ska få icke akut vård vid en hälsocentral eller ett sjukhus. Också statsrådets förordning om förverkligande av rätten att få vård och om regionalt samarbete trädde i kraft den 1 mars 2005. Samtidigt infördes enhetliga grunder för icke brådskande vård som utarbetats under social- och hälsovårdsministeriets ledning. Ett formellt kriterium för att få icke akut vård är att patienten är invånare i en kommun i Finland. Hälso- och sjukvård kan även ges på grundval av EU-bestämmelser eller socialskyddsavtal.

​Att garantera tillgången till vård ingår i det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet enligt statsrådets principbeslut (11.4.2002). Målet med reformen är större rättvisa, likställdhet och genom¬skådlighet i tillgången till vård. I lagarna preciseras också skyldigheten att tillhandahålla offentliga tjänster, och betydelsen av planering och avtal på regional nivå betonas. Strävandena att garantera tillgången till vård får också stöd i många av de andra målen och åtgärderna i det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet: att utveckla arbetsfördelningen mellan olika yrkeskategorier, att trygga tillgången på personal och att organisera stödtjänsterna utgående från större regionala helheter.

Närmare upplysningar:
Synnöve Amberla, tfn (09) 771 26 73, 050 600 27
Rolf Eriksson, tfn (09) 771 22 72, 050 625 26
Hannele Häkkinen, tfn (09) 771 24 29, 050 375 21 64
Liisa-Maria Voipio-Pulkki, tfn (09) 771 27 74, 050 331 03 14

Källor
Lag om ändring av folkhälsolagen (855/2004)
Lag om ändring av lagen om specialiserad sjukvård 856/2004
Lag om ändring av lagen om patientens ställning och rättigheter 857/2004
Lag om ändring av 9 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården 858/2004 
Regeringens proposition 77/2004 rd
Grundlagsutskottets utlåtande 20/2004 rd
Social- och hälsovårdsutskottets betänkande 13/2004 rd
Statsrådets förordning om förverkligande av rätten att få vård och om regionalt samarbete 1019/2004
Statsrådets principbeslut om tryggande av hälso- och sjukvården i framtiden 11.4.2002
Terveyskeskus toimivaksi. Kansallisen terveydenhuollon hankkeen kenttäkierroksen raportti 2004 Sosiaali- ja terveysministeriö. Selvityksiä 2004:13. Uppdateringar görs på Internet (www.terveyshanke.fi)
Hoidon saatavuus ja jonojen hallinta. Sosiaali- ja terveysministeriö. Työryhmämuistioita 2003:33
Yhtenäiset kiireettömän hoidon perusteet. Sosiaali- ja terveysministeriö. Oppaita 2005:5
Stakes: Hoidon saatavuuden seurannan manuaali, versio 2.0 (www.stakes.info/hoitoonpaasy)
Finlands grundlag 731/1999

1 Allmänt om att garantera tillgången till vård

1.1 Reformens bakgrund och betydelse

Bakgrunden till reformen, som ofta kallas vårdgaranti, står att finna i läkarbristen vid hälsocentraler och de obefogade regionala skillnaderna när det gäller volymerna för många av behandlingarna inom den specialiserade sjukvården. I reformen understryks att resursfördelningen, för att vara ändamålsenlig, ska bygga på vårdens verkningar. Genom enhetliga grunder för vård uppfylls det allmännas skyldighet att främja verklig jämställdhet i samhället. För att detta ska lyckas är det viktigt med tillräckliga resurser och riktig fördelning, tillgång till kompetent personal, ändamålsenlig arbetsfördelning och effektiv information.

Finlands Kommunförbund anser att utfästelsen att garantera tillgången till vård på det föreslagna sättet utgör en betydelsefull reform, som främjar och stärker de grundläggande rättigheterna inom hälso- och sjukvården i praktiken. Den förutsätter att servicen förbättras, verksamheten effektiveras och hälso- och sjukvården blir mer verkningsfull. Än så länge är det för tidigt att uppskatta kostnadseffekterna av vårdgarantin, men enligt Kommunförbundets uppfattning kan de vara avsevärda och variera från region till region. Därför är det av yttersta vikt att kommunerna och verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården sätter sig in frågan om hur vårdgarantin ska genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Det är också viktigt att planen för ordnande av hälso- och sjukvårdstjänster tar lika hänsyn till primärvården och den specialiserade sjukvården och, i tillämpliga delar, det sociala arbetet. Likaså är det viktigt att genomförandet och effekterna av reformen följs upp lokalt, regionalt och nationellt.

Riksdagen har som särskild förutsättning (ShUB 13/2004) uppställt att man tryggar primärvårdens och den förebyggande hälsovårdens resurser och att man vid genomförandet av reformen, som i huvudsak tillkommit på grund av vårdköerna, ser till att bedömningen av vårdbehovet och vården av patienterna genomförs också inom psykiatrin, missbrukarvården och de konservativa specialområdena.

1.2 Patientens rättigheter

Patientens rättigheter bygger bl.a. på grundlagen och lagen om patientens ställning och rättigheter. Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen skall det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. I 3 § i lagen om patientens ställning och rättigheter föreskrivs rätten till god och hälso- och sjukvård samt till gott bemötande.

I samband med reformen av de grundläggande rättigheterna 1995 betonades att det allmänna ska främja faktiskt jämlikhet i samhället. Vårdtjänster ska tillhandahållas så att människorna inte utan medicinskt motiverade skäl särbehandlas på grund av bl.a. ålder, hälsotillstånd eller handikapp. Också den regionala jämlikheten ansågs viktig. Grundlagens bestämmelse om jämlikhet begränsar också skillnaderna i kommunernas serviceutbud och sätt att tillhandahålla service.

Frågan om huruvida vårdgarantin ger patienten en subjektiv rätt till vård har diskuterats en hel del. Rätten till omedelbar kontakt med hälsocentralen och till bedömning av vårdbehovet inom primärvården (inklusive mun- och tandvård) är inskriven i lagen och bosättningsbaserad. De enhetliga grunderna för vården har karaktären av rekommendationer som är avsedda att utgöra ett stöd för beslut i de enskilda fallen. De lagstadgade tidsfristerna för nödvändig vård innehar en särskild ställning, för de bygger på läkares eller tandläkares diagnos och beslut om behandling. Patienten kan inte själv kräva att få en viss behandling inom en viss tid eller på ett visst ställe. Det är meningen att tidsfristerna ska hållas, och varje verksamhetsenhet bör sätta upp klara mål för ändamålet. Observera att väntetiderna fr.o.m. den 1 mars 2005 är offentliga inom både primärvården och den specialiserade sjukvården. Detta innebär ändå inte att uppgifter om enskilda patienter skulle lämnas ut i detalj, utan att väntetiderna redovisas i form av statistik.

Med tanke på patientens rättigheter är det viktigt att behovet av vård bedöms på samma grunder inom både den privata och offentliga sektorn. Lagstiftningen som garanterar tillgången till vård gäller endast den offentliga hälso- och sjukvården. Vid tillämpningen av lagen bedöms en remiss från en privatläkare på samma grunder som en remiss från en läkare inom den offentliga hälso- och sjukvården. Folkpensionsanstalten har i sitt brev till läkare, tandläkare och serviceproducenter inom hälso- och sjukvården (1.3.2005; dnr 3/322/2005) tagit ställning till hur de enhetliga grunderna för intagning för vård förhåller sig till de sjukvårdsersättningar som betalas ut av FPA. I brevet konstateras att behandlingsindikationerna i de publicerade grunderna för icke akut vård överensstämmer med nödvändig vård baserad på forskningsevidens och att de därför kan användas som hjälp vid bedömningen av huruvida en behandling är ersättningsgill. Folkpensionsanstalten uppmärksammar serviceproducenterna, läkarna och tandläkarna inom den privata hälso- och sjukvården på att även de ska beakta social- och hälsovårdsministeriets rekommendationer när de fattar beslut om vård och behandling. De åtgärder som utförs inom olika specialiteter enligt ministeriets rekommendationer anses i allmänhet utgöra nödvändig vård enligt sjukförsäkringslagen och därmed har patienten rätt att få ersättning från sjukförsäkringen.

En tredje central fråga med tanke på patientens rättigheter är hur det blir med de långtidssjukas ställning när lagändringarna, som betonar tillgången till vård i samband med nya vårdepisoder, träder i kraft. För detta ändamål tog man i lagen om patientens ställning och rättigheter in en bestämmelse om utarbetande av en plan för undersökning och vård. Syftet med denna bestämmelse är att stärka ställningen framför allt för patienter med kroniska sjukdomar och patienter som behöver rehabilitering. Av planen ska framgå hur och enligt vilken tidtabell vården av patienten ordnas. Journalhandlingarna ska innehålla uppgifter som behövs för att vården och behandlingen av en patient ska kunna ordnas, planeras, genomföras och följas upp (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2004/20040857).

1.3 Rättigheter och skyldigheter som lagändringarna innebär för kommunen

För kommunen och sjukvårdsdistriktet innebär lagarna om vårdgarantin skyldigheter som de tidigare inte haft enligt lag. Skyldigheterna kan fullgöras i egen regi, i samband med en annan offentlig sektor eller så att tjänsterna köps utifrån av en privat eller annan serviceproducent. Tjänster som köps utifrån ska konkurrensutsättas i enlighet med lagen om offentlig upphandling.

Enligt den nya lagstiftningen övergår ansvaret för patienten från hälsocentralen till sjukvårdsdistriktet när remissen inkommit till sjukvårdsdistriktet. Därefter ska sjukvårdsdistriktet ta hand om patienten. Patientgrupper med vissa sjukdomar kan inte uteslutas från sjukvårdsdistriktets ansvar. Därmed måste alla patienter som konstaterats ha behov av specialiserad sjukvård få vård och behandling inom den offentliga sektorn, om de så önskar.

2 Primärvård

Enligt 15 b § i folkhälsolagen (855/2004) ska en patient vardagar under tjänstetid omedelbart få kontakt med hälsocentralen. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska göra en bedömning av vårdbehovet senast den tredje vardagen från det att patienten tog kontakt med hälsovårdscentralen, om inte bedömningen har kunnat göras första gången patienten tog kontakt. Vid specialiserad sjukvård som ges i samband med primärvård ska bedömningen av vårdbehovet inledas inom tre veckor från det att en remiss har kommit in till verksamhetsenheten.

Vård som i samband med bedömningen av vårdbehovet har konstaterats vara medicinskt eller odontologiskt nödvändig ska med beaktande av patientens hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp ordnas inom skälig tid, dock inom tre månade från det att vårdbehovet bedömdes. Denna maximala väntetid på tre månader kan överskridas med högst tre månader inom mun- och tandvård eller i specialiserad sjukvård som ges i samband med primärvård, om vården av medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande motiverade skäl kan skjutas upp utan att patientens hälsotillstånd äventyras. Vid specialiserad sjukvård som ges i samband med primärvård ska sådan vård som konstateras vara nödvändig på grundval av en bedömning av vårdbehovet som gjorts inom mentalvårdsarbetet bland barn och unga, med beaktande av hur brådskande vården är, ordnas inom tre månader, om inte medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande omständigheter kräver något annat.

Om hälsovårdscentralen inte själv kan ge vården inom de maximala väntetider som anges ovan, ska den ordna vården genom att anskaffa den från någon annan serviceproducent i enlighet med 4 § i lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/1992).

Verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården ska offentliggöra uppgifter om ovan avsedda väntetider. (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2004/20040855)

2.1 Omedelbar kontakt med hälsocentralen per telefon eller personligt besök

Hälsocentralen ska ordna sin verksamhet så att en patient vardagar under tjänstetid omedelbart kan få kontakt med hälsocentralen. Denna bestämmelse gäller inte jour under kvällar, nätter och veckoslut. Patienten kan välja mellan att ta kontakt per telefon eller besöka hälsocentralen personligen. Utanför tjänstetid ska det finnas jour.

Fråga: Vad betyder vardagar under tjänstetid?
Svar: Med hälsocentralens öppettider under tjänstetid avses de öppettider som hälsocentralen uppgett sig ha mellan måndag och fredag. Tjänstetid är ofta vardagar kl. 8–16, men den kan också vara t.ex. kl. 8–14, och den kan variera beroende på dag. Befolkningen bör informeras om ändringar i hälsocentralens öppettider, t.ex. om öppettiderna begränsas under semestertiderna på sommaren. Också då bör det finnas en telefonservice med hjälp av vilken invånarna kan kontakta primärvården som betjänar området. Telefonservicen ska vara tillgänglig såväl under den angivna tjänstetiden som under jourtid.

Fråga: Vad avses med omedelbar kontakt? 
Svar: Begreppet omedelbar kontakt definieras inte i lagstiftningen. I praktiken har erfarenheterna visat att man med telefonoperatören måste komma överens om kvalitetskraven på telefonservicen med tanke på de lokala behoven och, framför allt, efterfrågetopparna. Det lönar sig att publicera kvalitetsmål och följa upp dem regelbundet.

Fråga: Ska man inom tandvården kunna få kontakt med tidsbeställningen under alla vardagar, trots att den närmaste mottagningen håller öppet endast tre dagar i veckan?
Svar: Ja. För att lagens krav ska uppfyllas räcker det ändå med att hälsocentralens allmänna telefonservice berättar när tandkliniken har öppet och vid behov hänvisar patienten till en jourmottagning för bedömning av behovet av akut tandvård.

Kommunen eller samkommunen kan fritt bestämma i vilken utsträckning den ordnar telefonservice. Servicen kan tillhandahållas så att en del av tjänsterna köps utifrån och en del tillhandahålls i egen regi. Telefonservicen kan bestå av allmän telefonrådgivning, personlig hälso- och sjukvårdsupplysning, personlig hänvisning till vård (tidsbeställning) eller personlig bedömning av vårdbehov. Lagens krav uppfylls i och med att någon svarar i telefon i hälsocentralens namn. Den som ger telefonservice behöver inte vara en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, om servicen till sin natur är allmän servicerådgivning. Allmän servicerådgivning (t.ex. om öppettider, jourhavande hälsostation) behöver inte antecknas i journalhandlingar. För all personlig telefonservice och för bedömning av vårdbehov svarar yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, och anteckningar om sådan service ska införas i journalhandlingar (se punkt 2.2). Med andra ord kan ett hälsocentralsbiträde eller en avdelningssekreterare svara i telefonen, och därmed uppfylls kravet på omedelbar kontakt. Så fort det är fråga om personlig rådgivning, bör den som tar emot samtalet koppla det vidare, om han eller hon inte har yrkesutbildning för hälso- och sjukvård.

Vad som räknas som omedelbar kontakt i samband med personliga besök, det föreskriver inte lagstiftningen i detalj. Det finns dock skäl att se till att klara instruktioner om hur personalen kan nås finns i alla mottagningslokaler. När man bereder patienterna möjlighet till omedelbar kontakt bör man tillgodose säkerheten i personalens arbete.

2.2 Bedömning av vårdbehovet

En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska göra en bedömning av vårdbehovet senast den tredje vardagen från det att patienten tog kontakt med hälsovårdscentralen, om inte bedömningen har kunnat göras vid den första kontakten (vilket är att rekommendera i första hand). Bedömningen av vårdbehovet handlar inte om att ställa diagnos utifrån en medicinsk eller odontologisk undersökning och ge vård och behandling i anknytning till diagnosen. Därför beskriver statsrådets förordning 1019/2004 ganska detaljerat vad som avses med bedömning av vårdbehovet inom primärvården och hur den genomförs och dokumenteras korrekt. Ofta är det fråga om en ny arbetsfördelning mellan läkare och annan vårdpersonal.

Vid bedömning av vårdbehovet utreds orsaken till att patienten tagit kontakt, sjukdomssymtomen och deras svårighets- och angelägenhetsgrad utgående från anamnesuppgifterna eller remissen. Bedömningen av vårdbehovet förutsätter att den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården har adekvat utbildning och arbetserfarenhet, står i kontakt med den vårdgivande enheten och har tillgång till journalhandlingarna.

I samband med besök på mottagningen kan en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården beroende på utbildning och arbetserfarenhet och den överenskomna arbetsfördelningen göra en bedömning av vårdbehovet utgående från anamnesuppgifterna och tillräckliga utredningar om patienten. Beslut om delegering ska helst vara skriftliga.

Fråga: Vem kan bedöma vårdbehovet? 
Svar: Bedömningen av vårdbehovet kan göras av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården (legitimerad eller med skyddad yrkesbeteckning). Det är viktigt att denna person förutom tillräcklig utbildning och tillräckligt kunnande har en fungerande kontakt (konsultationsmöjlighet) med den vårdgivande verksamhetsenheten och tillgång till journalhandlingarna. Dessutom ska uppgifterna om kontakten antecknas i journalhandlingarna. Det är inte alltid nödvändigt att öppna patientjournalen; den tidpunkt för bokningen som lagras i bokningsprogrammet och den bokade tiden i listan är dokumentering nog. Däremot finns det alltid skäl att i patientjournalen anteckna sådana uppgifter som patienten lämnar och som är av betydelse för utredningen av problemet.

Bedömningen av vårdbehovet kan också göras per telefon. Det är bra att ha strukturerade och lokalt överenskomna anvisningar om bedömningen av symtom och problem per telefon, eftersom det ännu inte finns någon etablerad professionell standard för detta ändamål. Praktiska erfarenheter har visat att en professionellt skött telefontjänst kan minska jourbesöken med upp till 40 %. I osäkra fall är det alltid bäst att be patienten komma till den jourhavande sjukskötarens eller läkarens mottagning.

Vid telefonservice bör den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården sträva efter att identifiera patienten eller den som kontaktar vårdenheten för patientens räkning.

Fråga: Hur kan man per telefon med tillräcklig tillförlitlighet identifiera en person som behöver personlig hänvisning till service eller bedömning av vårdbehovet?
Svar: Man måste med hjälp av journalhandlingarna försöka försäkra sig om att de omständigheter som framkommer i samtalet stämmer överens med sanningen. Därför måste man vid behov ha tillgång till journalhandlingarna i sin helhet. I handlingarna ska man anteckna vem som ringer och för vems räkning, om man anser att det är fråga om personlig hänvisning till service eller bedömning av vårdbehov.

Fråga: Hur räknas tre vardagar från kontakten? 
Svar: Kontaktdagen är dag nummer ett. Om patienten tar kontakt på en fredag innebär detta att patientens behov av vård ska bedömas senast på tisdag nästa vecka.

Vid specialiserad sjukvård som ges i samband med primärvård (till exempel vuxenpsykiatri, konsultationspolikliniker) ska bedömningen av vårdbehovet inledas inom tre veckor från det att en remiss har kommit in till verksamhetsenheten. Den som behöver akut vård ska dock få vård omedelbart.

2.3 Anteckningar i journalhandlingar

Bedömningen av vårdbehovet och de instruktioner om vård och behandling eller det förslag till behandling som en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården gett ska antecknas i journalhandlingarna. Också när personlig bedömning av vårdbehov, hälso- och sjukvårdsrådgivning och hänvisning till service ges per telefon ska uppgifter om dessa införas i journalhandlingarna. För att de anställda ska kunna göra sådana anteckningar bör de få inskolning och stöd i tillräcklig omfattning.

Den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården ska försöka identifiera patienten eller den som kontaktar vårdenheten för patientens räkning. Även det sätt på vilket patienten eller kontaktpersonen har identifierats (vem ringde, för vem) ska antecknas i journalhandlingarna.

Den tidigare lagstiftningen om anteckningar i journalhandlingar fortsätter att gälla som sådan [lag om patientens ställning och rättigheter 785/1992 (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1992/19920785); social- och hälsovårdsministeriets förordning 99/2001 (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2001/20010099)

2.4 När kan man avvika från regeln om tre vardagar?

Om besöket inte görs för bedömning av vårdbehovet (t.ex. besök för hälsokontroll, för att få friskintyg eller läkarintyg, för årskontroll vid kronisk sjukdom), kan man flexibelt komma överens om tidpunkten för besöket i samförstånd med patienten. Då behöver man inte hålla fast vid regeln om tre arbetsdagar. Så kan man också förfara om patienten självmant begär det eller går med på att bedömningen av vårdbehovet görs senare. De regler som säger när man får avvika från tidsfristen på tre dagar finns utförligt beskrivna (tillsvidare endast på finska) i Stakes manual för uppföljning av tillgången till vård (punkt 3.2) (http://www.stakes.info/hoitoonpaasy Hoidon saatavuuden seurannan manuaali v. 2.0). Version 3 kommer att ges ut också på svenska.

Vid bedömning av vårdbehovet utreds orsaken till att patienten tagit kontakt, sjukdomssymtomen och deras svårighets- och angelägenhetsgrad utgående från anamnesuppgifterna, remissen (om sådan finns) och journalhandlingarna. Den som behöver akut vård ska få vård omedelbart.

Fråga: Vad avses med akut ("brådskande") vård?
Svar: Folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård ger ingen särskild definition på akut (”brådskande”) vård. I den praktiska sjukvården indelar man dock vården i sådan akut vård som behövs omedelbart (inom ett dygn från kontakten) och i annan akut vård, dvs. fall där sjukdomen eller skadan är av sådan art att den obehandlad snart förvärras väsentligt eller leder till bestående förändringar.

Fråga: Hur ska regeln om tre vardagar tolkas, om patienten uteblir från ett avtalat besök? 
Svar: Om en patient som beställt tid för bedömning av vårdbehovet lämnar återbud eller uteblir utan att lämna återbud, men vill ha en ny tid, börjar man på nytt räkna tiden om tre vardagar från den tidpunkt då patienten har beställt ny tid. Lagstiftningen anger ingen övre gräns för hur många gånger patienten får lämna återbud.

2.5 Genomförande av vård

Vård som vid bedömningen av vårdbehovet har konstaterats vara medicinskt eller odontologisk nödvändig ska med beaktande av patientens hälsotillstånd, funktionsförmåga och sjukdomens sannolika förlopp ordnas inom skälig tid, dock inom tre månade från det att vårdbehovet bedömdes. Denna maximala väntetid på tre månader kan överskridas med högst tre månader inom mun- och tandvård eller i specialiserad sjukvård som ges i samband med primärvård, om vården av medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande motiverade skäl kan skjutas upp utan att patientens hälsotillstånd äventyras.

Vid specialiserad sjukvård som ges i samband med primärvård ska sådan vård som konstateras vara nödvändig på grundval av en bedömning av vårdbehovet som gjorts inom mentalvårdsarbetet bland barn och unga, med beaktande av hur brådskande vården är, ordnas inom tre månader, om inte medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande omständigheter kräver något annat.

Om hälsovårdscentralen inte själv kan ge vården inom de maximala väntetider som anges ovan, ska den utan dröjsmål och inom de angivna maximala väntetiderna bereda patienten tillfälle att få vård hos en annan serviceproducent i enlighet med 4 § i lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/1992) (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1992/19920733).

2.6 Offentliggörande av väntetiderna

En verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården ska offentliggöra uppgifter om väntetider minst var sjätte månad. Detta kan ske på Internet, genom ett meddelande eller på något annat motsvarande sätt. När man bestämmer hur uppgifterna ska offentliggöras gäller det att beakta att informationen ska nå en så stor del av invånarna i området som möjligt. Däremot finns det inga anvisningar om vilka nyckeltal eller indikatorer som ska användas för att beskriva väntetiderna. Tills vidare kan varje verksamhetsenhet inom primärvården själv avgöra vilka väntetider som offentliggörs. Stakes arbetsgrupp för kömätning väntas ta ställning till frågan senare under 2005.

Fråga: Vilket är det bästa sättet att informera patienterna om väntetiderna?
Svar: Man har kommit fram till att lokaltidningarna är synnerligen bra för ändamålet, t.ex. under rubriken Hälsocentralen informerar. Meddelanden om väntetider borde finnas uppsatta i väntrummen på hälsocentralerna och personalen borde kunna besvara frågor om väntetider. Det vore bra att uppdatera uppgifterna med tätare mellanrum än 6 månader, dvs. oftare än vad lagen kräver. Vad gäller information till allmänheten finns det skäl att understryka att uppgifter om vården av enskilda patienter inte är offentliga. I samband med beslutet om intagning bör patienten själv informeras om hur länge han eller hon sannolikt blir tvungen att vänta.

I fråga om privata vårdgivare finns inga särskilda bestämmelser om uppföljningen av tillgången till vård eller om offentliggörande av väntetider. Det vore ändå ändamålsenligt att den verksamhetsenhet som köper tjänsterna följer upp vården också till denna del. Det lönar sig att separat komma överens om tillvägagångssätt och offentliggörande av uppgifter när man ingår avtal om köp av tjänster.

2.7 Offentliggörande av uppföljningsuppgifter

Forsknings och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes) offentliggör uppgifter om hur rätten att få vård har realiserats. Angående uppgifter som Stakes registrerar gäller bestämmelserna i lagen (556/1989) och förordningen (774/1989) om riksomfattande personregister för hälsovården. (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1989/19890556 och http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1989/19890774).

I detta skede kommer man för primärvårdens del inte att genomföra någon heltäckande insamling av uppgifter på individnivå. I stället kommer indikatorer för uppföljning att utvecklas inom de närmaste åren i nära anslutning till statistikreformen inom öppenvården. Under 2005 samlas strukturerade uppgifter för uppföljningen in genom sampling på utvalda pilothälsocentraler. Också pilotförsök med elektronisk insamling av uppgifter genomförs i samarbete med tillverkare av informationssystem. Instruktionerna i manualen för uppföljning av tillgången till vård kan dock användas som hjälp redan nu när manuella eller andra tillfälliga system för uppföljning av vårdgarantin planeras vid hälsocentralerna. Informationsinnehållet i uppföljningen av köerna i primärvården kan studeras på Stakes webbsidor (http://www.stakes.info/hoitoonpaasy Hoidon saatavuuden seurannan manuaali v. 2.0).

3 Specialiserad sjukvård

Enligt 10 § i lagen om specialiserad sjukvård (856/2004) ansvarar samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt inom sitt område för att specialiserad sjukvård ordnas på enhetliga medicinska och odontologiska grunder. Samkommunen för sjukvårdsdistriktet ska inom sitt område samordna de specialiserade sjukvårdstjänsterna samt i samarbete med hälsovårdscentralerna planera och utveckla den specialiserade sjukvården så att folkhälsoarbetet och den specialiserade sjukvården bildar en funktionell helhet. När samkommunen utför de uppgifter som ankommer på den ska den dessutom samarbeta med kommunernas socialväsende så att uppgifterna kan skötas på ett ändamålsenligt sätt.

Enligt 31 § i lagen om specialiserad sjukvård ska bedömningen av vårdbehovet inledas inom tre veckor från det att remissen anlände till ett sjukhus eller till någon annan verksamhetsenhet inom sjukvårdsdistriktet. Vård som på basis av bedömningen av vårdbehovet har konstaterats vara medicinskt eller odontologisk nödvändig ska med beaktande av hur brådskande vården är ordnas och inledas inom skälig tid, dock inom sex månader från det att vårdbehovet bedömdes. Vård som konstateras vara nödvändig på basis av en bedömning av vårdbehovet som gjorts inom mentalvårdsarbetet bland barn och unga ska, med beaktande av hur brådskande vårdbehovet är, ordnas inom tre månader, om inte medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande omständigheter kräver något annat.

Om samkommunen inte själv kan ge vården inom de maximala väntetider som anges ovan, ska den anskaffa vården från någon annan serviceproducent i enlighet med 4 § i lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/1992). Om det är ändamålsenligt att behandlingen av en konstaterad sjukdom eller ett konstaterat symtom ges på en hälsocentral, ska patienten hänvisas till hälsocentralen i fråga för fortsatt behandling och hälsocentralen ska ges de instruktioner som behandlingen kräver.

Verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården ska offentliggöra uppgifter om ovan avsedda väntetider.

Enligt 43 a § i lagen om specialiserad sjukvård är patientens hemkommun skyldig att betala ersättning till sjukvårdsdistriktet för kostnaderna för vård som samkommunen köpt av någon annan serviceproducent. Ersättningen sker enligt en fastställd debiteringstaxa, om inte alla medlemskommuner i sjukvårdsdistriktet har kommit överens om något annat.

(http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2004/20040856)

3.1 Allmänt om den specialiserade sjukvården och planen för ordnande av hälso- och sjukvårdstjänster

Kommunerna ska se till att invånarna får den specialiserade sjukvård som avses i lagen. Samkommunen ska tillhandahålla hälsocentralerna inom sitt område sådana specialiserade sjukvårdstjänster som det inte är ändamålsenligt att hälsocentralerna producerar. Kommunerna kan komma överens om att köpa tjänster också från ett sådant sjukvårdsdistrikt till vilket de inte hör. Samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar ändå inom sitt område för att specialiserad sjukvård ordnas på enhetliga medicinska och odontologiska grunder.

Samkommunen för sjukvårdsdistriktet ska inom sitt område samordna de specialiserade sjukvårdstjänsterna och i samarbete med hälsovårdscentralerna planera och utveckla den specialiserade sjukvården så att folkhälsoarbetet och den specialiserade sjukvården bildar en funktionell helhet. Enligt statsrådets förordning 1019/2004 (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2004/20041019)

sker detta med hjälp av en plan för ordnande av hälso- och sjukvårdstjänster som samkommunen tillsammans med kommunerna i området gör upp för varje fullmäktigeperiod. Det är samkommunen som svarar för att planen görs upp. Utfallet av planen bedöms årligen i samarbete med kommunerna i området.

3.2 Bedömning av vårdbehovet inom den specialiserade sjukvården

Inom den specialiserade sjukvården bedöms vårdbehovet genom handläggning av skriftliga remisser, som eventuellt skickats elektroniskt eller per fax. Muntliga remisser borde överhuvudtaget inte godkännas. Skriftliga anvisningar om handläggningen av remisser borde ges på varje enhet som tar emot remisser för icke akut vård antingen från andra verksamhetsenheter eller från andra kliniker, jourpolikliniken eller andra enheter inom samma organisation.

Bedömningen av vårdbehovet ska inledas inom tre veckor från det att remissen anlände till sjukhuset eller verksamhetsenheten inom sjukvårdsdistriktet. I praktiken innebär detta att remissen ska handläggas och beslutet utgående från handläggningen delges patienten inom tre veckor (se närmare punkt 3.3).

Den nya lagstiftningen föreskriver ingen tidsfrist för bedömning av vårdbehovet. Därför har Stakes arbetsgrupp för kömätning definierat begreppet behandlingsbeslut och beskrivit vårdprocessen (i vilken bedömningen av vårdbehovet ingår) inom den specialiserade sjukvården. Principerna för uppföljning beskrivs i punkt 3.3.

Fråga: Vad avses med akut ("brådskande") vård?
Svar: Folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård ger ingen särskild definition på akut (”brådskande”) vård. I praktiken indelas ändå vården i sådan akut vård som behövs omedelbart (inom ett dygn från kontakten) och i annan akut vård, dvs. fall där sjukdomen eller skadan är av sådan art att den obehandlad snart förvärras väsentligt eller leder till bestående förändringar. Inom den specialiserade sjukvården omfattar gruppen icke akuta patienter inte sådana patienter som måste få vård och behandling inom tre veckor (definition som man kommit fram till då man utarbetat enhetliga vårdkriterier).

3.3 Genomförande av vård inom den specialiserade sjukvården

Vård som på basis av bedömningen av vårdbehovet har konstaterats vara medicinskt eller odontologiskt nödvändig ska med beaktande av hur brådskande vården är ordnas och inledas inom skälig tid, dock inom sex månader från det att vårdbehovet bedömdes. Vård som konstaterats vara nödvändig på basis av en bedömning av vårdbehovet som gjorts inom mentalvårdsarbetet bland barn och unga ska, med beaktande av hur brådskande vårdbehovet är, ordnas inom tre månader, om inte medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande omständigheter kräver något annat.

Stakes arbetsgrupp för kömätning klargjorde begreppet behandlingsbeslut som anknyter till genomförandet av den specialiserade sjukvården (http://www.stakes.info/hoitoonpaasy Hoidon saatavuuden seurannan manuaali v. 2.0). Med behandlingsbeslut avses i detta sammanhang beslut om invasiva åtgärder, om hjälpmedel eller om konservativ behandling som kräver intagning på sjukhus eller flera besök inom den specialiserade sjukvården. Behandlingsbeslutet förutsätter inte att patienten själv är närvarande. Behandlingsbeslutet kan bygga enbart på en remiss, men ofta kräver beslutet olika typer av specialiserade undersökningar. I detta sammanhang finns det skäl att påpeka att uppföljningen av väntetider inte gäller bilddiagnostik. Kriterierna för bilddiagnostik är avsedda att förhindra att bedömningen av vårdbehovet drar längre ut på tiden än vad som är medicinskt motiverat. Uppföljningen av tiderna för bedömning av vårdbehovet kommer att ske på nedan beskrivet sätt.

För uppföljning av vårdprocessen och tillgången till vård inom den specialiserade sjukvården används följande händelseschema med datum:

1. Remissen registreras i det patientadministrativa datasystemet.

2. Remissen handläggs

3. Patienten informeras om planen för den specialiserade sjukvården

4. Patientens första besök

5. Återbesök

6. Undersökningsperiod

7. Bedömning av vårdbehovet = behandlingsbeslut

8. Patienten informeras om behandlingsbeslutet

9. Planerad tidpunkt för intagning

10. Vården/behandlingen genomförs

11. Den specialiserade sjukvården avbryts (se punkt 3.5)

12. Beslut om köp av tjänster (se punkt 3.6)

Enligt manualen för uppföljning av tillgången till vård får det inte gå mer än tre veckor mellan punkterna 1 och 2 eller punkterna 1 och 3. Mellan punkterna 2 och 4 och punkterna 7 och 10 får det inte gå mer än sex månader. Denna tolkning har etablerats i de diskussioner som förts med sjukvårdsdistrikten och upptagningsområdena för högspecialiserad vård om gemensamma grunder för vården och deras tillämpning särskilt inom konservativa specialområden. Observera att alla tidsuppgifter med undantag för punkt 10 är nya uppgifter som hittills inte ingått i den vårdanmälan (Hilmo) som gjorts till Stakes. Närmare anvisningar om lagring och överföring av uppgifter finns i manualen.

Om samkommunen inte själv kan erbjuda vård inom de maximala lagstadgade tiderna, ska den utan dröjsmål och inom de angivna tidsfristerna bereda patienten möjlighet att få vård hos en annan serviceproducent. Detta kan ske i samarbete med en annan kommun eller samkommun eller genom att samkommunen genom avtal anskaffar vården från en annan serviceproducent. När tjänsterna köps ska lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/1992) beaktas (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1992/19920733).

I enlighet med andan i förordning 1019/2004 ska den som ansvarar för den specialiserade sjukvården förutse svårigheter med att hålla tidsfristerna och omedelbart vidta åtgärder för att kunna bereda patienten möjlighet att få vård på annat håll. Patienten ska informeras om ändringar i tidpunkten för beslutad vård och behandling. Erfarenheterna visar att en betydande del av de patienter som köar till icke akut vård är villiga att vänta längre än de angivna tiderna, om vården och behandlingen kan ges på det egna sjukhuset. Det gäller ändå att beakta att de i lagen inskrivna tidsfristerna för ordnande av nödvändig vård är bakre gränser. När man bestämmer den slutliga tidpunkten för genomförande av vården bör man beakta hur akut behovet är, vad som är skäligt, medicinska faktorer och andra faktorer som påverkar utfallet av behandlingen.

3.4 Enhetliga grunder för medicinsk eller odontologisk vård

Arbetet med att bereda enhetliga grunder för icke akut vård inleddes 26.2.2004 under en ledningsgrupp som tillsatts av social- och hälsovårdsministeriet. I arbetet har omkring 300 experter från hela landet deltagit. Största delen av kriterierna publicerades 31.1.2005 och återstoden gavs ut innan lagändringarna om tillgången till vård trädde i kraft 1.3.2005. De enhetliga grunderna för icke akut medicinsk och odontologisk vård kan studeras på http://www.stm.fi/Resource.phx/vastt/tervh/thpal/hoitoonpaasy/index.htx.i242.pdf.

Grunderna för vård revideras och utvecklas fortgående utifrån de erfarenheter man fått. De enhetliga grunderna för icke akut vård har getts ut i bokform (Yhtenäiset kiireettömän hoidon perusteet , STM Oppaita 2005:5). Den svenska översättningen är under arbete, liksom också strukturerade kriterier i blankettformat.

De nu publicerade enhetliga grunderna för vård är avsedda att täcka cirka 80 % av all icke akut vård inom varje specialitet. Kriterierna är avsedda för dem som fattar behandlingsbeslut och i tillämpliga delar också för läkare och tandläkare som skriver remisser. En enskild läkare eller tandläkare kan av motiverade skäl avvika från dessa kriterier.

Samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt ska tillsammans med kommunerna och hälsocentralerna inom sitt område följa upp och se till att den specialiserade sjukvården som helhet (både akut vård och vård som baserar sig på remiss) ordnas på enhetliga medicinska och odontologiska grunder (31 § i lagen om specialiserad sjukvård). Inom en verksamhetsenhet inom den specialiserade sjukvården avgörs inledande och avslutande av en patients sjukvård av överläkaren enligt allmänna anvisningar av chefläkaren, eller någon annan läkare i samkommunen enligt överläkarens anvisningar (33 § i lagen om specialiserad sjukvård) (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2004/20040856).

Användningen av enhetliga grunder för icke akut vård behandlas mer utförligt i Kommunförbundets nästa cirkulär om vårdgarantin (II/IV).

3.5 När kan man avvika från tidsfristerna för vård inom den specialiserade sjukvården?

Den maximala väntetiden för specialiserad sjukvård inom mentalvårdstjänster för barn och unga är tre månader också efter lagändringarna 1.3.2005.

Tidsfristerna tillämpas inte när det till exempel är fråga om jourvård och annan akut vård, när patienten själv på grund av sin livssituation eller av något annat skäl vill skjuta upp behandlingen, när medicinska skäl kräver att behandlingen skjuts upp eller ges med avvikande intervall, eller när det är fråga om remiss till specialiserad sjukvård av andra än terapeutiska skäl (t.ex. bedömning av arbetsförmågan)

(http://www.stakes.info/hoitoonpaasy Hoidon saatavuuden seurannan manuaali v. 2.0).

En behandlingshelhet inom den specialiserade sjukvården, vilken omfattas av tidsfristerna, kan också avbrytas av orsaker som medför att patientens tillgång till vård inte längre följs upp. Sådana orsaker är bl.a. att patienten dör, att försäkringsbolaget beslutar att behandlingen ska flyttas någon annanstans eller att undersöknings- eller behandlingsprocessen inhiberas av patienten själv eller patientens företrädare.

När orsakerna till avvikelser antecknas bör anvisningarna i manualen för uppföljning av tillgången till vård följas med största noggrannhet.

3.6 Offentliggörande av väntetiderna inom den specialiserade sjukvården

Även verksamhetsenheter inom den specialiserade sjukvården ska offentliggöra uppgifter om väntetiderna inom respektive specialitet minst var sjätte månad. Detta kan ske på Internet, genom ett meddelande eller på något annat motsvarande sätt. När man bestämmer hur uppgifterna ska offentliggöras gäller det att beakta att informationen ska nå en så stor del av invånarna i området som möjligt. Däremot finns det inga anvisningar om vilka nyckeltal eller indikatorer som ska användas för att beskriva väntetiderna, så varje verksamhetsenhet inom den specialiserade sjukvården kan själv besluta vilka väntetider som offentliggörs. Stakes arbetsgrupp för kömätning väntas ta ställning till frågan senare under 2005.

För privata vårdproducenter finns inga särskilda bestämmelser om uppföljning av vårdens tillgänglighet eller om offentliggörande av väntetider. Det vore ändå ändamålsenligt att den verksamhetsenhet som köper tjänsterna följer upp vården också till denna del. Det lönar sig att separat komma överens om tillvägagångssätt och offentliggörande av uppgifter när man ingår avtal om köp av tjänster.

3.7 Offentliggörande av uppföljningsuppgifter inom den specialiserade sjukvården

Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes) offentliggör uppgifter om hur rätten att få vård har realiserats. Angående uppgifter som Stakes registrerar gäller lagen (556/1989) och förordningen (774/1989) om riksomfattande personregister för hälsovården (http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1989/19890556 och http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1989/19890774)

Stakes har i egenskap av registermyndighet följt upp verksamheten inom den specialiserade sjukvården genom sjukhusens årliga vårdanmälningar. För uppföljningen av den nya lagen behövs ändå uppgifter som samlas in oftare och som är något utförligare än tidigare.

Inom den specialiserade sjukvården utgör uppgifterna i systemet med vårdanmälan grunden för uppföljningen av tillgången till vård. Innehållet beskrivs närmare i Stakes manual för uppföljning av tillgången till vård (http://www.stakes.info/hoitoonpaasy Hoidon saatavuuden seurannan manuaali v. 2.0). Version 3 kommer att ges ut också på svenska. Kontaktpersoner har utsetts vid verksamhetsenheterna för den specialiserade sjukvården. Deras uppgift är att förmedla information från kömätningsgruppen till verksamhetsenheterna. På senhösten 2005 kommer Stakes att publicera de första uppgifterna om tillgången till vård på basis av individuella vårdanmälningar. Hur ofta uppföljningsuppgifterna ska publiceras i fortsättningen avgörs utifrån erfarenheterna från den första rapporteringen.

Uppföljningen av tillgången till vård gäller också specialläkarledd sjukhusverksamhet inom primärvården. Användningen av enhetliga grunder inom den icke akuta vården följs till en början upp utgående från diagnoser, åtgärder och specialiteter. Tidsfristerna inom mentalvårdstjänsterna för barn och unga följs upp separat.

4 Mun- och tandvård

4.1 Allmänt om tillhandahållande av mun- och tandvård

Utgångspunkten för reformerna inom mun- och tandvården är att man ska tillämpa samma enhetliga grundläggande principer för tillgången till vård som inom den övriga hälso- och sjukvården.  Inom tandvården ändras tillvägagångssätten i syfte att trygga omedelbar kontakt, enhetlig bedömning av det första skedet i vården och tillgång till vård inom skälig tid. Målet är att väntetiden för nödvändig behandling (inom förebyggande mun- och tandvård) ska vara högst sex månader efter att behovet bedömts.

Det är fråga om en omfattande modell för tillhandahållande av mun- och tandvård, där tillgången till undersökning och behandling bestäms på basis av patientens individuella behov. Patientens ålder eller grupptillhörighet är inte i sig avgörande för tillgången till vård. Framför allt när det gäller barn och unga kan grunden för vården vara förebyggande vård.

I den nya lagstiftningen finns inga andra särskilda bestämmelser om mun- och tandvården än tidsfristerna för nödvändig vård. Inom mun- och tandvården och inom specialiserad sjukvård som ges i samband med primärvård kan tidsfristen (3 mån.) överskridas med högst 3 månader om vården av motiverade skäl kan skjutas upp utan att patientens hälsotillstånd äventyras.

De enhetliga grunderna för mun- och tandvård är annorlunda i det avseendet att de också tar ställning till tillhandhållandet av akut vård. Vården tillhandahålls med beaktande av sjukdomen och dess väntade förlopp. Akut vård har företräde också inom mun- och tandvården.

4.2 Omedelbar kontakt med hälsocentralen och bedömning av vårdbehovet inom mun- och tandvården

I fråga om omedelbar kontakt med tandvårdsenheten vid en hälsocentral gäller samma bestämmelser som inom den övriga primärvården. Det är fråga om en betydande förändring inom mun- och tandvården.

Målet är att en tandskötare eller tandhygienist redan vid den första direktkontakten bedömer behovet av vård, men inte ställer diagnos. Som stöd för bedömningen har ett beslutsschema utarbetats. Den yrkesutbildade person som bedömer vårdbehovet bör ha möjlighet att konsultera en tandläkare.

Inom mun- och tandvården är huvudregeln för bedömningen av vårdbehovet att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården redan vid den första kontakten med tidsbeställningen bedömer vårdbehovet utifrån diskussionen med patienten. Patienten kan få hjälp eller svar på sin fråga genom telefonrådgivningen eller kallas till mottagningen inom 1–3 dygn (klara symtom), inom tre veckor (symtom och besvär), inom 3–6 månader (misstanke om sjukdom, inga tidigare uppgifter om vård, flera år sedan tidigare vårdtillfälle) eller senast inom 6 månader (avtalat besök, nya symptomfria patienter). Tiden kan beställas antingen hos tandläkare eller tandhygienist. Senare besök överenskoms i samförstånd med patienten.

4.3 Enhetliga grunder för vård: mun- och tandvård inom primärvården

Grunden för vård är patientens symtom och besvär samt odontologiska grunder och hur akut vården är. Olika behandlingar har inte i egentlig mening poängsatts, med undantag av tandreglering. Anvisningarna utgår från en gradering som bygger på tid och arbetsfördelning. Utförligare beskrivningar av enhetliga grunder för primärvård finns för förebyggande mun- och tandvård, bedömning av behovet av och grunderna för icke akut vård, icke akut behandling av sjukdomar i stödjevävnad, ersättande av tänder och annan vävnad och annan protetisk behandling, icke akut behandling av funktionsstörningar i tuggorgan och käkleder samt icke akut tandreglering (http://http://www.stm.fi/Resource.phx/vastt/tervh/thpal/hoitoonpaasy/hammassuu.htx).

4.4 Enhetliga grunder för vård: mun- och tandvård inom den specialiserade sjukvården

I beskrivningen av grunderna för specialiserad sjukvård ingår de vanligaste behandlingarna inom den specialiserade sjukvården. I grunderna för tillgången till vård beskrivs i samband med varje diagnos kriterierna (poängsättningen), som anger hur allvarlig sjukdomen är, förhållandet till patientens allmänna munhälsa och allmäntillstånd samt eventuella risker som vården kan innebära.

Allmänna grunder beskrivs för icke akut behandling av avvikelser i ansikte och käke, icke akut behandling av funktionsstörningar i tuggorgan och käkleder, icke akut behandling av sjukdomar i stödjevävnad, ersättning av tänder och annan vävnad och annan protetisk behandling, icke akut uttagning av icke erupterad eller delvis erupterad visdomstand och icke akut borttagning av infektionshärd hos allmänt sjuka patienter. I fråga om det sistnämnda bör man observera att det vid interna konsultationer inom den specialiserade sjukvården ofta är fråga om akut vårdbehov, och då ska vården ordnas omedelbart. Allmänna sjukdomar eller medicinering kan alltså kräva att patienten får akut vård, eftersom en obehandlad munsjukdom kan inverka på terapisvaret och/eller förvärra de andra sjukdomarna.

En egentlig 10-poängsskala för val av patienter används bara för tandreglering, där de regionala skillnaderna i tillgången till och tillhandahållandet av vård varit mångdubbla. I fråga om tanduppsättningar som ännu utvecklas ges malocklusion av klass 8–10 företräde. Bland avvikelserna av klass 7 behandlas de som förutspås förvärras på lång sikt. I fråga om fullt utvecklade tanduppsättningar ges företräde åt klass 9–10, malocklusion av klass 8, om den medför stora men för hälsan, och ocklusion där tandreglering behövs för att annan tandvård ska kunna ges (http://www.stm.fi/Resource.phx/vastt/tervh/thpal/hoitoonpaasy/hammassuu.htx).

4.5 Offentliggörande av väntetider och uppföljningsuppgifter inom mun- och tandvården

Inom mun- och tandvården tillämpas samma förfarande som inom den övriga primärvården (se punkt 2.6 och 2.7) och den specialiserade sjukvården, med kompletteringar som är specifika för mun- och tandvård. Mer utförliga definitioner och klassificeringar för mun- och tandvården kommer enligt planerna att ingå i version 3.0 av Stakes manual för uppföljning av tillgången till vård.

5 Information

5.1 Allmänt om information som gäller tillgången till vård

Verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården har olika servicestrukturer beroende på de lokala förhållandena och sättet att tillhandhålla service. De har också olika service- och öppettider beroende på befolkningens behov. Om informationen om öppettiderna uppdateras och sprids på ett bra och tydligt sätt är det lättare för invånarna att kontakta hälsocentralen under dess öppettider.

Det är att rekommendera att sjukvårdsdistriktet och kommunerna inom området utarbetar enhetlig och klar information till invånarna om vårdgarantin. Information om reformen kan med fördel spridas genom alla medier: broschyrer till alla hushåll, dagstidningar, radio, tv, Internet och officiella anslagstavlor. Det lönar sig att upprepa informationen och regelbundet uppdatera uppgifter om väntetiderna, minst två gånger om året.

5.2 Offentliggörande av väntetider

En verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården ska offentliggöra uppgifter om väntetiderna inom respektive specialitet minst var sjätte månad. Detta kan ske på Internet, genom ett meddelande eller på något annat motsvarande sätt. Informationen ska nå en så stor del av invånarna i området som möjligt. Däremot finns det inga anvisningar om vilka nyckeltal eller indikatorer som ska användas för att beskriva väntetiderna. Stakes arbetsgrupp för kömätning väntas ta ställning till frågan senare under 2005. Varje verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården kan själv avgöra vilka väntetider som ges ut och vilka nyckeltal som används.

Rekommenderade mått är t.ex. den genomsnittliga väntetiden (medianen) räknat från den dag då beslut om behandling fattades (ej den dag då patienten sattes i kö) till behandlingsdagen eller räknat från handläggningen av remissen till den tredje lediga polikliniktiden. Det är motiverat att offentliggöra väntetiderna för alla kvantitativt betydande diagnoser och åtgärder samt sådana ovanligare företeelser som ger upphov till köbildning. De uppgifter som offentliggörs får gärna vara kumulativa, dvs. att det framgår i vilken mån köerna blivit kortare eller längre från en uppföljningsperiod till en annan.

Eftersom köbildningen inte beror enbart på serviceproduktionens volym, borde man försöka ta upp sannolika skäl till förändringar i väntetiderna både i informationen till den stora allmänheten och i utbildningen för personalen vid olika enheter. Personalen borde kunna svara på frågor om genomsnittliga väntetider till enhetens mottagning och till de vanligaste åtgärderna.

5.3 SHM:s pressmeddelanden och broschyrer om vårdgarantin

Social- och hälsovårdsministeriets Kommuninfo (10/2004) Tryggande av tillgång till vård finns på SHM:s webbplats  (http://www.stm.fi/Resource.phx/publishing/documents/2741/index.htx)

Social- och hälsovårdsministeriet har också gett ut en broschyr för allmänheten om rätten till vård inom föreskriven tid:

Servicen inom hälso- och sjukvården blir bättre. Patienten skall få vård inom utsatt tid. Social- och hälsovårdsministeriet Broschyrer 2004:13 (http://www.stm.fi/Resource.phx/publishing/documents/2925/index.htx).

5.4 Spalt med frågor och svar på Internet

Frågorna och svaren i detta cirkulär finns på www.kommunerna.net/halsoprojekt. Till webbspalten kan vem som helst skicka allmänna frågor kring tryggandet av tillgången till vård. Frågorna besvaras på samma spalt inom två veckor.

Också social- och hälsovårdsministeriet har en spalt med frågor och svar. Den finns på adressen www.stm.fi > Hankkeet > Kansallinen terveydenhuoltoprojekti

(http://www.stm.fi/Resource.phx/hankk/hankt/terveyshanke/kysymyksia.htx).

6 Kommunförbundets cirkulär

Kommunförbundet kommer att behandla vårdgarantin i fyra cirkulär. Det centrala innehållet i cirkulären är följande: 

1. De maximala väntetiderna och bedömningen av behovet av vård inom primärvården, den specialiserade sjukvården och mun- och tandvården, telefonservice och information om vårdgarantin

2. Enhetliga grunder för icke akut vård

3. Utveckling av arbetsfördelningen och kompletterande utbildning

4. Statistik, uppföljning, tillsyn och besvär; ställningstagande till den sannolika situationen hösten 2005, uppskattning av kostnaderna inklusive kommunernas ekonomiska situation år 2006

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Kari-Pekka Mäki-Lohiluoma, vice verkställande direktör

Rolf Eriksson, direktör, social- och hälsovård