Kommunerna bör förbereda sig på att genomföra den nya vägtrafiklagen

Vägtrafiklagen (729/2018) ersätter den tidigare lagen med samma namn från 1982. Den nya vägtrafiklagen träder i kraft 1.6.2020. Syftet med den nya lagen har varit att minska byråkratin, att främja smidigheten och säkerheten i trafiken samt att beakta miljöaspekter. Avsikten har varit att skapa förutsättningar för digitalisering och säker automatisering i trafiken och samtidigt avveckla bestämmelser.

Vägtrafiklagen har efter att den antogs ändrats och kompletterats.  Alla ändringar har ännu inte godkänts i riksdagen. I fråga om åtgärdspaketet för lagen har riksdagen 9.4.2020 endast godkänt sådana ändringar som enligt kommunikationsutskottet bör träda i kraft samtidigt som den nya vägtrafiklagen träder i kraft.

I samband med kompletteringarna har bestämmelserna om HCT-fordonskombinationer i användningsförordningen och bestämmelserna om tunga snöskotrar i den tidigare vägtrafiklagen och användningsförordningen flyttats till vägtrafiklagen. Bestämmelserna om tunga snöskotrar har ännu inte godkänts i riksdagen. Också bestämmelserna om specialtransporter har preciserats särskilt i fråga om när transporten betraktas som specialtransport. Till följd av riksdagens uttalande har särskilda parkeringsbestämmelser för hemvården också tagits in i lagen. Parkeringsbestämmelserna för hemvården behandlas mer i detalj i ett separat cirkulär.

I detta cirkulär behandlas de viktigaste verkningarna av den nya vägtrafiklagen med tanke på kommunernas verksamhet och vad kommunerna behöver förbereda sig på. I cirkuläret beaktas i enlighet med kommunikationsutskottets betänkande de kompletteringar och ändringar av vägtrafiklagen som godkänts i riksdagen och en del av de ändringar som ännu inte godkänts. I cirkuläret beaktas också några av de kompletteringar i statsrådets förordning som har godkänts 20.5.2020.

Närmare bestämmelser om användningen av trafikanordningar utfärdas genom en förordning av statsrådet. Statsrådets förordning om användning av trafikanordningar ersätter till behövliga delar trafikministeriets beslut om trafikanordningar (förordning 203/1982) och kommunikationsministeriets förordning om trafikljus (1012/2001). Förordningen träder i kraft 1.6.2020, dvs. samtidigt som den nya vägtrafiklagen. Bestämmelserna om trafikanordningarnas mått, färger och konstruktioner har överförts från de förordningar som upphävs till Transport - och kommunikationsverket Traficoms föreskrifter.

Vi ber er vidarebefordra cirkuläret åtminstone till följande i kommunen: ledningen för tekniska sektorn och de ansvariga för kommunens trafikplanering.

Som bilaga till cirkuläret finns en diaserie som preciserar och åskådliggör lagändringarna.

Tillämpning av vägtrafiklagen

Vägtrafiklagen tillämpas på vägar. Med en väg avses en landsväg, gata, enskild väg, snöskoterled eller något annat område som är avsett för allmän trafik eller allmänt används för trafik.

Ett område som är avsett för allmän trafik eller som allmänt används för trafik kan vara antingen ett allmänt eller ett privat område. När det gäller att definiera ett område som är avsett för allmän trafik är områdets ursprungliga användningsändamål avgörande, dvs. huruvida området, då det bildades, har varit avsett för färdsel för en allmän oavgränsad personkrets. När det gäller att definiera ett område som allmänt används för trafik bedöms huruvida trafiken på området kan karaktäriseras som allmän trafik. Det väsentliga när man ska definiera ett område som är avsett för allmän trafik och ett område som allmänt används för trafik, är huruvida området är öppet för allmän trafik, dvs. om den personkrets som har tillträde till området har begränsats med konkreta medel. Begreppen område som är avsett för allmän trafik och område som allmänt används för trafik har preciserats i rättspraxis.

Om ett område ursprungligen har bildats med tanke på en viss person eller en avgränsad personkrets eller för ett visst syfte, tillämpas inte vägtrafiklagen på området, om området används i enlighet med sitt syfte. Ett område kan emellertid, till följd av att dess användning förändras, bli ett område som allmänt används för trafik. I detta fall blir både områdets ursprungliga användningsändamål och dess faktiska användning föremål för bedömning samtidigt. Det anses inte vara fråga om ett område som allmänt används för trafik då dess användarkrets har begränsats till en viss grupp.

Högsta domstolen har i sitt avgörande HD:1990:6 konstaterat att en väg som används bara av en avgränsad personkrets och som inte heller är avsedd för annan trafik inte ska betraktas som ett område avsett för allmän trafik eller som ett område som allmänt används för trafik. Avgörandet berörde ett fall där en väg började från gårdsplanen till en sommarstuga och ledde till gårdsplanen till en lantgård belägen på 200 meters avstånd. Också avstängda fabriksområden har i rättspraxis av hävd ansetts falla utanför vägtrafiklagens tillämpningsområde. I Högsta domstolens avgörandepraxis har inte heller ett garnisonsområde till vilket tillträde är tillåtet bara med passertillstånd eller i ett noggrant angivet syfte betraktats som väg. I rättspraxis har dessutom gårdsområden både kring egnahemshus och kring flervåningshus betraktats som andra områden än vägar.

Högsta domstolen har ansett att bl.a. en servicestations gårdsplan är ett område som är avsett för allmän trafik, även då det är fråga om ett privat område. Vid bedömningen av liknande områden som är avsedda för allmänheten eller kunder har det ansetts att den kundbetjäning som tillhandahålls t.ex. vid en servicestation, i ett varuhus eller av ett ämbetsverk påverkar områdets karaktär så att det anses vara fråga om ett område som är avsett för allmän trafik och som är tillgängligt för allmänheten.

Uppsättande av trafikanordningar och anhållan om kommunens samtycke

Bestämmelserna i 71 § i vägtrafiklagen motsvarar i huvudsak nuläget. Enligt paragrafens 1 mom. uppsätts en trafikanordning på landsvägar av den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen enligt Trafikledsverkets styrning och på gator och andra av kommunen förvaltade vägar, av kommunen. På andra än ovan nämnda vägområden uppsätts trafikanordningar av väghållaren, men först efter att denne fått kommunens samtycke till det. Väghållaren är i dessa fall en vägdelägare eller ägare eller innehavare av en fastighet till vilken vägen hör. Med uppsättning avses både förvaltningsbeslutet och den fysiska uppsättningen av trafikanordningar.

Uppsättandet av trafikanordningar innebär sådan utövning av offentlig makt som avses i 124 § i grundlagen. En trafikanordning förpliktar, ålägger eller anvisar vägtrafikanterna att göra något på vägen. En enskild väghållare ska fortsättningsvis inhämta samtycke av kommunen för uppsättande av en trafikanordning.

Om en enskild väghållare (för fastighet eller enskild väg) vill sätta upp en trafikanordning enligt vägtrafiklagen i ett vägområde bör väghållaren ansöka om kommunens samtycke till detta. Ärenden som gäller samtycke inleds i kommunen på ansökan och på givandet av samtycke tillämpas förvaltningslagen. Kommunen bör fatta ett förvaltningsbeslut om samtycke. Till beslutet fogas en anvisning om omprövningsbegäran (193 § i vägtrafiklagen). Den enskilda väghållaren ansvarar för att ett ärende om samtycke anhängiggörs. Kommunen har inte någon allmän tillsynsskyldighet när det gäller iakttagandet av vägtrafiklagen.

Då kommunen ger sitt samtycke bör den beakta att trafikanordningen är korrekt och att den är ändamålsenlig med tanke på en säker användning av vägen.

Enligt paragrafens 2 mom. behöver en enskild väghållare inte skaffa samtycke av kommunen för uppsättande av tillfälliga trafikanordningar som behövs på grund av arbete som utförs på eller invid vägen. Det är i dessa fall fråga om situationer som är så exceptionella eller brådskande att det inte är möjligt att skaffa ett samtycke. Ifall situationen blir mer varaktig, ska den enskilda väghållaren skaffa samtycke.

I lagens 2 mom. föreskrivs det dessutom att kommunen får ta ut en avgift för de kostnader som behandlingen av det samtycke till en trafikanordning som avses i 1 mom. 3 punkten medför. Det finns skäl för kommunen att fatta beslut om en taxa i enlighet med kommunallagen, på samma sätt som kommunen har beslutat om taxa till exempel för behandling av bygglov och övriga åtgärder inom byggnadstillsynen. Grunderna och fastställandet bör framställas i beslutet om taxa. Det lönar sig att fastställa avgifterna eller avgiftsklasserna i proportion till den arbetsmängd som samtyckesförfarandet medför, till exempel klara fall eller fall som kräver besök i terrängen och/eller förhandlingar. Det kan också löna sig att inkludera faktureringskostnader och andra administrativa kostnader samt kostnader för informationssystem i avgiften. Fullmäktige kan i förvaltningsstadgan delegera sin beslutanderätt om kommunens beslut om samtycke och fastställandet av avgift till tjänsteinnehavare, om detta inte redan har gjorts (91 § i kommunallagen).

Enligt paragrafens 1 mom. ska en trafikanordning uppsättas av väghållaren. Kommunen kan utarbeta en kundanvisning för dem som ansöker om samtycke. I kundanvisningen anges de ärenden som den sökande bör sköta. Det är på den sökandes ansvar att sätta trafikanordningen på plats och sköta underhållet av den. Den sökande ansvarar också för att trafikanordningen är uppdaterad och korrekt, även om förhållandena eller situationen skulle förändras. I kundanvisningen är det också bra att ange om det är den sökande eller kommunen som lämnar in uppgifter om trafikanordningen till Trafikledsverket. Dessutom är det bra att i kundanvisningen ge information om hur behandlingsavgiften bestäms och ange de handlingar och planer som den sökande bör foga till ansökan. Här bör noteras att myndigheten har rådgivningsskyldighet, men det är inte den beslutsfattande myndighetens uppgift att agera planeringskonsult. Enskilda aktörer kan anlita sakkunnigtjänster i planeringen av regleringen av trafiken, vilket också kommunerna gör.

Enligt paragrafens 3 mom. ska uppgifter om uppsättning av trafikanordningar som avses i 1 mom. 1–3 punkten tillställas Trafikledsverket så att uppgifter om trafikanordningen kan registreras i informationssystemet. I systemet är det möjligt att registrera uppgifter förutom om trafikanordningen även t.ex. om dess geografiska information. Enligt lagen får Trafikledsverket meddela närmare föreskrifter om innehållet i uppgifterna och förmedlingssättet. Trafikledsverket har redan berett sådana föreskrifter.  Kravet att lämna uppgifter gäller beslut som fattats efter att lagen trätt i kraft och skyldigheten träder alltså inte i kraft retroaktivt.

Någon övergångstid för inlämnandet av uppgifter om trafikanordningar har inte angetts i lagen.

I den nya vägtrafiklagen har kommunens skyldighet att begära utlåtande av polisen för uppsättande av en trafikanordning slopats. Även om skyldigheten inte längre finns, kan kommunen om den så önskar bereda polisen tillfälle att ge ett utlåtande i ärendet.

Polisen eller den som har rätt att sätta upp en trafikordning får avlägsna en trafikanordning som uppsatts i strid med vägtrafiklagen.

Undantag som gäller uppsättande av trafikanordningar

Den som enligt 71 § 1 mom. 1 punkten har rätt att sätta upp vägmärken sätter upp vägmärken som anger väjningsplikt vid anslutningar mellan vägar och landsvägar. Vägmärken som anger väjningsplikt vid anslutningar i områden som avses i 1 mom. 3 punkten uppsätts av kommunen.

Kommunen sätter också upp vägmärket som anger tätort. Vägmärket placeras på landsvägar ut av den som enligt 71 § 1 mom. 1 punkten har rätt att sätta upp vägmärken. På övriga vägar placeras vägmärket ut av kommunen.

Vägmärken som anger transportbegränsning för farliga ämnen sätts upp av Transport- och kommunikationsverket. Vägmärkena placeras på landsvägar ut av den som enligt 71 § 1 mom. 1 punkten har rätt att sätta upp vägmärken. På övriga vägar placeras vägmärket ut av kommunen.

Bestämmelser om uppsättande och underhåll av samt kostnadsansvar för trafikanordningar vid en plankorsning med en järnväg finns i 89 § i banlagen (110/2007).

Den som enligt 71 § 1 mom. har rätt att sätta upp vägmärken kan besluta att en sökande på egen bekostnad får placera ut ett informationsmärke som avses i bilagorna 3.6 och 3.7 till lagen.

Förbud i fråga om stannande och parkering

Enligt 37 § 4 mom. i vägtrafiklagen får även ett annat fordon än en cykel eller moped, med iakttagande av särskild försiktighet, kortvarigt stannas på gångbanan eller cykelbanan för på- eller avstigning eller för på- eller avlastning, om det inte i närheten finns någon annan för stannande lämpad plats och stannandet motiveras av tvingande skäl. Utskottet har i sina motiveringar ansett att nämnda bestämmelse är nödvändig i dagsläget, bland annat för att möjliggöra på- eller avlastning av gods. I den fortsatta planeringen av gatuinfrastrukturen bör man beakta dessa behov så att parkering på gångbanor krävs så sällan som möjligt. Utskottet uppmuntrar kommunerna att planera fungerande arrangemang för lastning m.m., i synnerhet när det gäller nya bostadsområden.

Den nya vägtrafiklagens 38 § innehåller inte det förbud att parkera på ett privat område utan tillstånd av fastighetens ägare eller innehavare som ingick i den tidigare lagen. Vägtrafiklagen tillämpas på vägar och i rättspraxis har bland annat gårdar både kring egnahemshus och kring flervåningshus betraktats som andra områden än vägar. På privata områden avsedda för allmän trafik (t.ex. servicestation, varuhus eller ämbetsverks gårdar) kan fastighetsägarna efter att de fått kommunens samtycke märka ut de områden med trafikmärken, där man inte vill tillåta parkering.

Parkeringstidens början

Bestämmelser om parkeringstidens början ingår i 40 §. Om den maximala parkeringstiden har begränsats med vägmärket H19 enligt vägtrafiklagens bilaga 3.8, ska den som parkerar ange parkeringstidens början på ett tydligt och väl synligt sätt. Varken i lagen eller i lagmotiveringen anges dock närmare vad som avses med ett tydligt och väl synligt sätt. Parkeringstidens början kan också ha angetts på papper med penna, vilket kan medföra tolkningsproblem.

Som parkeringstidens början ska anges den tid då fordonet parkeras. Som parkeringstidens början får även anges den närmast följande hel- eller halvtimmen från det att fordonet parkerades, beroende på vilken tidpunkt som är tidigare. Parkeringstidens början anges på det sätt som föreskrivs i paragrafens 3 mom. trots att begränsningen för den maximala parkeringstiden gäller endast en del av parkeringstiden. Detta innebär också att när den maximala parkeringstiden börjar gälla på nytt, till exempel under följande dygn, minskar parkeringstiden inte med den tid som använts under den föregående tidsbegränsningen. Skyldigheten att ange parkeringstidens början gäller andra motordrivna fordon än mopeder och motorcyklar. Tidsbegränsning för parkering som gäller alla fordon anges med en tilläggsskylt.

Tiden för parkeringstidens början har kompletterats med preciserade motiveringar som ingår i åtgärdspaketet.

Förvaring av fordon på väg

I vägtrafiklagens 42 § föreskrivs att fordon som inte faktiskt används i trafiken får inte lämnas, förvaras eller läggas upp i lager på en väg. Paragrafen motsvarar 28 § i den tidigare vägtrafiklagen, som togs in i lagen i samband med skrotfordonslagstiftningen år 2008. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande (HFD:2015:119) ansett att ”som inte faktiskt används i trafiken” avser en situation där man uppenbarligen inte längre har för avsikt att använda fordonet i trafik i det ursprungliga avseendet. Att ett fordon är uppenbart permanent ur trafik eller verkligen inte kan användas framgår bl.a. av hur lång tid fordonet stått på platsen, hur olämpligt det är för trafik, eventuell annan användning (t.ex. som förråd), att fordonet är oregistrerat, obesiktigat eller oförsäkrat, att skatt inte har betalats samt delarnas skick eller att delar saknas.

Markering av dubbelriktade cykelbanor

En nyhet som den nya vägtrafiklagen medför i samband med märket som anger cykelbana D5 är att dubbelriktade cykelbanor ska anges med tilläggsskylt H23.2 eller H9.1. Samma krav gäller för märkena D6 Kombinerad cykel- och gångbana samt D7 Cykelbana och gångbana som löper parallellt.

Med tilläggsskylt H23.1 i kombination med märke B5 uppmärksammas bilförare på att en dubbelriktad cykelbana korsar vägen och i kombination med märke B6 att det är obligatoriskt att stanna. Som tilläggsskylt lämpar sig också tilläggsskylten enligt den tidigare lagen (863) med beaktande av att användningstiden enligt den nya lagen går ut 2030.

En dubbelriktad cykelbana ska anges på det sätt som anges i förklaringen till märkena B5 och D5 i bilaga 3.2 och 3.4 till lagen inom sju år från lagens ikraftträdande.

Markering av en enkelriktad cykelbana då en cykel- och gångbana löper parallellt

Med tanke på tydligheten skulle det behövas gemensamma riktlinjer och enhetlig praxis på riksnivå när det gäller markering av en enkelriktad cykelbana vid en cykel- och gångbana som löper parallellt. Det här blir allt viktigare då kommunerna börjar förverkliga enkelriktade cykelvägnät. Om gång och cykling avskiljs i konstruktionshänseende blir läget klarare, men ofta är utrymmet så litet att man måste måla en markering mellan banorna. Då är det viktigt att gångbanan och cykelbanan anges åtminstone med vägmarkeringar (med symboler för gångbana och cykelbana) och cykelbanan kan dessutom markeras med en pil som gör den rätta färdriktningen tydligare för cyklisterna. Utöver dessa kan man använda märken i mindre format för förbjuden körriktning, vilket gör det tydligt också vintertid i vilken riktning man får köra på cykelbanan. Det finns skäl att markera en gångbana så att märket kan läsas från bägge hållen. Det uttrycker att gångbanan bredvid en cykelbana är dubbelriktad. Om det är möjligt att i konstruktionshänseende avskilja banorna bör cykelbanan märkas ut enbart som cykelbana (vägmärke D5) och inte som cykelbana och gångbana som löper parallellt (vägmärke D7).

Märken för förkörsrätt och väjningsplikt

Med märket B7 Väjningsplikt vid en plats där cyklister korsar vägen, anges att ett fordon och en spårvagn bör väja för en cyklist som korsar en körbana där en cykelbana fortsätter. Med märket anges fortsättning på en cykelbana som märkts ut i konstruktionshänseende. Vid en trafikljusstyrd plats där cyklister korsar vägen kan man ändå ange en fortsättning på cykelbana som inte har märkts ut i konstruktionshänseende.  Med vägmärket används alltid markeringen L4 Fortsättning på cykelbana. Vägmärket används inte tillsammans med vägmärkena B5 (Väjningsplikt i korsning) eller B6 (Obligatoriskt att stanna). I fråga om märke B7 har ändringarna i åtgärdspaketet för vägtrafiklagen och kompletteringarna i statsrådets förordningsutkast beaktats. Ändringen i åtgärdspaketet har ännu inte godkänts i riksdagen.

Tvärgående vägmarkeringar och fortsättning på cykelbana

Bestämmelser om tvärgående vägmarkeringar finns i 86 §. Bilder på tvärgående markeringar och dess syfte och placering anges i bilaga 4.2 till lagen.

Fortsättning på cykelbana (vägmarkering L4) används endast om väjningsplikten mot dem som korsar körbanan har angetts med vägmärkena B5, B6 eller B7. Vägmarkeringen Fortsättning på cykelbana ska inom två år från ikraftträdandet av lagen markeras på det sätt som föreskrivs (se diaserie). Tidigare föreskrev lagen att fortsättning på cykelbana ska markeras också vid en sådan plats för korsning av körbanan som styrs med trafikljus. I åtgärdspaketet (som ännu ska godkännas) har denna mening slopats. Fortsättning på cykelbana anges då inte vid platser för korsning av körbana som styrs med trafikljus, om inte väjningsplikt anvisats med vägmärkena B5, B6 eller B7.

Principen för användning av väjningspliktsmärke i korsning på gågator och gårdsgator

Enligt den gällande vägtrafiklagen kan en gata som korsar en gågata och gårdsgata anges ha väjningsplikt med ett märke för väjningsplikt. I den nya lagen är det tänkt att praxisen ska gälla endast på cykelgator. Däremot, när det gäller gågator och gårdsgator, har väjningsplikten inkluderats i märken som anger att gatan upphör.

Bestämmelser om HCT-fordonskombinationer

I sitt betänkande fäste kommunikationsutskottet uppmärksamhet vid att användningen av HCT-fordonskombinationer har betydande konsekvenser i fråga om kostnader och reparationsbehov inom väghållningen och att det framöver behövs fungerande lösningar för detta. Utskottet konstaterade också att en gemensam praxis behövs för att reglera och begränsa HCT-fordonskombinationer i kommunernas gatunät och för att bedöma också dessa transporters inverkan på trafiksäkerheten.

Snöskoterled

I den nya vägtrafiklagen föreskrivs för vägmärke D8, Snöskoterled, att andra motordrivna fordon än snöskotrar inte får föras på en snöskoterled. I den nuvarande förordningen, som fortfarande är i kraft, är det förbjudet att framföra andra fordon än snöskotrar på snöskoterleder.  Ändringen innebär att det blir tillåtet att röra sig på en snöskoterled med t.ex. hundspann och rensläde samt cykel om inte något annat anges med en tilläggsskylt.

I åtgärdspaketet till vägtrafiklagen i anslutning till vägmärkena C7 (Körning med snöskoter förbjuden) och D8 (Snöskoterled) togs också in bestämmelser som gäller tunga snöskotrar. Dessa bestämmelser har dock ännu inte godkänts i riksdagen.

Vägtrafiklagens och förordningens övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelser ingår i lagens 195 §.

En spärrlinje, ett spärrområde och en varningslinje ska inom tre år från lagens ikraftträdande markeras på det sätt som anges i bilaga 4.1.

Vägmarkeringen för fortsättning på cykelbana ska inom två år från ikraftträdandet av vägtrafiklagen markeras på det sätt som anges i bilaga 4.2.

En dubbelriktad cykelbana ska inom sju år från ikraftträdandet av denna lag anges på det sätt som anges i punkt B5 i bilaga 3.2 och punkt D5 i bilaga 3.4.

Vägmärken enligt vägtrafikförordningen (182/1982) får användas i tio år efter ikraftträdandet av denna lag, dock så att vägmärkena i bilaga 3.3, C12 Cykelåkning och körning med moped förbjudna och C15 Gångtrafik, cykelåkning och körning med moped förbjudna ska tas i bruk när denna lag träder i kraft.

Vägmarkeringarna enligt vägtrafikförordningen får användas i sju år efter ikraftträdandet av denna lag.

Trafikregleringsarrangemang som är i bruk ska före utgången av år 2030 ändras så att de överensstämmer med förordningen.

Närmare upplysningar: Hanna Kemppainen, sakkunnig i samhällsteknik, tfn 050 336 5084 och Johanna Vilkuna, sakkunnig i trafikfrågor, tfn 040 869 7836. E-postadresser: fornamn.efternamn@kommunforbundet.fi.

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND