Valbarhet till välfärdsområdesfullmäktige

Välfärdsområdena har inlett verksamheten 1.7.2021. Det finns 21 välfärdsområden som huvudsakligen inrättats utifrån den nuvarande landskapsindelningen. I landskapet Nyland ordnas dock tjänsterna av fyra välfärdsområden och Helsingfors stad. Dessutom verkar i Nyland HUS-sammanslutningen som svarar för vissa uppgifter som föreskrivs i lag och som överenskommits i organiseringsavtalet för HUS. HUS-sammanslutningen inrättas genom ett grundavtal som kommer att ingås av välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad år 2022.

Organiseringsansvaret för social- och hälsovården samt räddningsväsendet övergår från kommunerna och samkommunerna till välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen 1.1.2023.

Den högsta beslutanderätten i ett välfärdsområde utövas från och med 1.3.2022 av välfärdsområdesfullmäktige, vars ledamöter och ersättare väljs genom välfärdsområdesval. Fram till dess utövas beslutanderätten inom välfärdsområdet av välfärdsområdets temporära beredningsorgan.

Bestämmelser om välfärdsområdets uppgifter finns i 22 § i lagen om välfärdsområden (611/2021). Välfärdsområdesfullmäktige ansvarar för välfärdsområdets verksamhet och ekonomi samt utövar välfärdsområdets beslutanderätt, om inte något annat särskilt föreskrivs eller fullmäktige själv har delegerat beslutanderätt till andra myndigheter i välfärdsområdet.

Tilläggsuppgifter

E-postservice: forvaltningsjuristerna(at)kommunforbundet.fi

Kai Ketelimäki
Katriina Martikainen
Riitta Myllymäki
Ida Sulin
Arto Sulonen

Innehåll

Allmänt om välfärdsområdesval

Bestämmelser om valbarhet och principer för tolkning

Särskilda frågor i anslutning till det första välfärdsområdesvalet

Allmän valbarhet

Valbarhet till välfärdsområdesfullmäktige

Statstjänstemän

Anställda i ledande uppgifter hos välfärdsområdet

Personer som är anställda hos en välfärdssammanslutning och som till sin ställning kan jämföras med anställda i ledande uppgifter hos välfärdsområdet

Valbarhetshinder upphör

Förlust av valbarhet

Dessutom behandlas i flera kapitel ifrågavarande rättspraxis.

Allmänt om välfärdsområdesval

Enligt 23 § i lagen om välfärdsområden utses välfärdsområdesfullmäktige genom välfärdsområdesval som är direkta, hemliga och proportionella samt baserar sig på lika rösträtt. Det första välfärdsområdesvalet förrättas enligt 16 § i lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen (616/2021), nedan ”införandelagen”, söndag 23.1.2022. Välfärdsområdesfullmäktiges mandattid börjar 1.3.2022 och pågår till 31.5.2025. I fortsättningen förrättas välfärdsområdesvalet i samband med kommunalvalet vart fjärde år och välfärdsområdesfullmäktiges mandattid inleds i början av juni.

Vid välfärdsområdesvalet är välfärdsområdet valkrets. Välfärdsområdena räknas upp i 7 § i införandelagen. Helsingfors stad är inte ett välfärdsområde och hör inte till något välfärdsområde, så välfärdsområdesval förrättas inte i Helsingfors. De som är röstberättigade i välfärdsområdesvalet i någon annan kommun kan dock rösta på allmänna förhandsröstningsställen och röstningsställen på anstalter inom Helsingfors stads område. Vid det första välfärdsområdesvalet är det enligt 9 § 1 mom. 1 punkten i vallagen (714/1998) Helsingfors stadsstyrelse som ska bestämma dessa röstningsställens antal och placering.

Det finns särskilda bestämmelser om landskapet Ålands självstyrande ställning. Välfärdsområdesval förrättas inte på Åland.

Kandidaterna ställs upp för hela välfärdsområdet, väljarna kan endast rösta på kandidater från det egna välfärdsområdet och resultatet räknas ut välfärdsområdesvis. Bestämmelser om kandidatuppställningen, frånsett valbarheten, finns i vallagen. Bestämmelser om valbarhet till välfärdsområdesfullmäktige finns i lagen om välfärdsområden.

Enligt 24 § 1 mom. i lagen om välfärdsområden beslutar välfärdsområdesfullmäktige om antalet fullmäktigeledamöter. Om fullmäktige för ett välfärdsområde inte fattar beslut om antalet fullmäktigeledamöter, väljs inom varje välfärdsområde det i lagen angivna minimiantalet ledamöter, som bestäms enligt välfärdsområdets invånarantal (59, 69, 79 eller 89 ledamöter). Enligt 16 § i införandelagen är tidpunkten för bestämmande av invånarantalet 31.8.2021 och i valet ska väljas minst det antal ledamöter som anges i lagen. I följande välfärdsområdesval bestäms invånarantalet enligt uppgifterna vid utgången av den 30 november året före valåret.

I det första välfärdsområdesvalet, där valdagen är 23.1.2022, ska kandidatansökningarna lämnas till välfärdsområdesvalnämnden senast 14.12.2021 före kl.16. En kandidat ska enligt 75 § i lagen om välfärdsområden ha gett ett skriftligt samtycke till att ställa upp som kandidat och ta emot ett uppdrag som fullmäktigeledamot. Välfärdsområdesvalnämnden granskar kandidatansökningarna, bland annat de uppställda kandidaternas valbarhet. Kandidatuppställningen fastställs 23.12.2021.

Bestämmelser om valbarhet och principer för tolkning

I detta cirkulär behandlas valbarhet till välfärdsområdesfullmäktige i enlighet med lagen om välfärdsområden. De särskilda frågor som hänför sig till det första välfärdsområdesvalet behandlas i ett separat avsnitt. Se avsnittet ”Särskilda frågor i anslutning till det första välfärdsområdesvalet”.

Cirkuläret innehåller sådan rättspraxis om förvaltningen av kommuner och samkommuner som också har relevans för bedömningen av valbarhet till välfärdsområdesfullmäktige. Som motivering till bestämmelserna hänvisas i synnerhet till regeringens proposition RP 241/2020.

Bestämmelser om allmän valbarhet till ett välfärdsområdes förtroendeuppdrag ingår i 76 § i lagen om välfärdsområden. Med allmän valbarhet avses de villkor som en person ska uppfylla för att kunna väljas till ett förtroendeuppdrag i ett välfärdsområde. Bestämmelser om begränsningarna i valbarheten till välfärdsområdesfullmäktige finns i 77 §. De begränsningar som refereras i paragrafen hindrar en person att ställa upp som kandidat till fullmäktige för ett välfärdsområde.

Kandidaternas valbarhet ska granskas i enlighet med vallagen. En person är dock valbar om det hinder för valbarheten som anges i 77 § i lagen om välfärdsområden upphör innan fullmäktiges mandattid börjar. En utredning i frågan ska presenteras senast när välfärdsområdets valnämnd granskar kandidaternas valbarhet.

Det primära ansvaret för att systemet ska vara trovärdigt bärs av partierna och av de övriga grupperingar som ställer upp kandidater till förtroendeuppdrag. Partiets och valmansföreningens valombud ska i kandidatansökan försäkra att kandidaterna är valbara (143 h och 143 j § i vallagen).

Välfärdsområdesvalnämnden avgör de uppställda kandidaternas valbarhet vid behandlingen av kandidatansökningarna. I oklara fall gäller som regel att personen inte ska strykas från kandidatlistan. Om en person grundlöst strukits från kandidatlistan, är det möjligt att valet upphävs med anledning av anförda besvär och måste förrättas på nytt. Om en person kvarstår på kandidatlistan och det senare till följd av besvär konstateras att han eller hon inte varit valbar, räknas hans eller hennes röster valförbundet, partiet eller den gemensamma listan till godo och valets resultat rättas (88 och 103 § i vallagen).

Bland ett välfärdsområdes förtroendevalda är det främst fullmäktigeledamöterna som utsetts genom val som representerar invånarna i välfärdsområdet. Utgångspunkten är att invånarna i välfärdsområdena ska ha så omfattande rättigheter som möjligt att delta i skötseln av frågor inom välfärdsområdet och att de ska kunna välja de representanter de önskar till fullmäktige. Valbarheten till välfärdsområdesfullmäktige är därför mindre begränsad än till exempel valbarheten till välfärdsområdesstyrelsen. Begränsningarna i valbarheten utgör undantag från välfärdsområdets invånares rätt att delta i välfärdsområdets förvaltning. Denna typ av bestämmelser ska i allmänhet tolkas snävt. I gränsfall anses personen vara valbar.

Uppgifter som välfärdsområdet ansvarar för sköts ofta av sammanslutningar och stiftelser som inte hör till välfärdsområdets organisation. Det sätt som uppgifterna är organiserade på får inte inverka på tillämpningen av bestämmelserna om valbarhet. För att förvaltningen av ett välfärdsområde ska vara trovärdig och fungera väl förutsätts ändå att ledamöterna i välfärdsområdets fullmäktige inte har ett alltför starkt eget intresse att bevaka för egen del eller för någon närstående sammanslutnings del. Jävsbestämmelserna anses inte i tillräcklig grad trygga ett opartiskt beslutsfattande.

Lagen om välfärdsområden begränsar inte valbarheten till välfärdsområdesfullmäktige för förtroendevalda eller personalen i en kommun, en samkommun eller ett sjukvårdsdistrikt som ligger inom välfärdsområdet. Samma person kan alltså vara politisk beslutsfattare i både riksdagen, välfärdsområdet och kommunen.

Särskilda frågor i anslutning till det första välfärdsområdesvalet

Enligt 1 § i införandelagen tillämpas 76–77 § i lagen om välfärdsområden första gången vid välfärdsområdesvalet 2022.

Begränsningarna av valbarheten enligt 77 § 1 mom. 2 punkten i lagen om välfärdsområden kan därmed tillämpas redan vid det första valet i fråga om personer som beredningsorganet i enlighet med 10 § i införandelagen har anställt för viss tid i tjänste- eller arbetsavtalsförhållanden med välfärdsområdet. Den övriga personalen övergår i regel i välfärdsområdets tjänst först efter det att organiseringsansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna samt räddningsväsendet överförs från kommunerna och samkommunerna till välfärdsområdena och välfärdssammanslutningarna. Före det kan var och en i praktiken själv bäst bedöma sin framtida ställning och sina uppgifter i välfärdsområdets organisation samt om det lönar sig att ställa upp i det första välfärdsområdesvalet. Valbarheten vid välfärdsområdesval är inte begränsad för dem som innehar ledande uppgifter inom sjukvårdsdistrikt, samkommuner eller kommuner.

Valbarhetsbegränsningarna i 77 § 1 mom. 3–4 punkten i lagen om välfärdsområden kan inte tillämpas vid det första välfärdsområdesvalet, eftersom ifrågavarande sammanslutningar ännu inte har bildats i detta skede. Under valperioden kan begränsningarna däremot bli tillämpliga, om ställningen för den som valts till fullmäktige förändras.

Om det visar sig att en person efter valet har anställts i ett sådant anställningsförhållande som avses i 77 § i lagen om välfärdsområden, förlorar han eller hon sin valbarhet och mandattiden upphör. Se avsnittet ”Förlust av valbarhet”.

Allmän valbarhet (76 §)I paragrafen föreskrivs det om de villkor en person ska uppfylla för att kunna väljas till ett förtroendeuppdrag i ett välfärdsområde. De allmänna förutsättningar för valbarhet som nämns i paragrafen ska gälla när en person väljs till ett förtroendeuppdrag.

Valbar till förtroendeuppdrag i ett välfärdsområde är enligt 76 § i lagen om välfärdsområden den som

1) är invånare i det välfärdsområdet (vars hemkommun hör till välfärdsområdet i fråga),

2) har rösträtt i välfärdsområdesval i något välfärdsområde och

3) inte har förklarats omyndig.

Invånare i välfärdsområdet är de vars hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994) hör till välfärdsområdet.

Bestämmelser om rösträtt vid välfärdsområdesval finns i 28 § i lagen om välfärdsområden, enligt vilken förutsättningarna för rösträtt är att

• personen i fråga fyller 18 år senast på valdagen och att
• personens hemkommun hör till välfärdsområdet i fråga enligt uppgifterna i befolkningsdatasystemet vid utgången av den 51 dagen före valdagen. I det första välfärdsområdesvalet är denna dag 3.12.2021.

De ovan nämnda förutsättningarna för rösträtt gäller finska medborgare och medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen samt isländska och norska medborgare. I 28 § i lagen om välfärdsområden föreskrivs också om förutsättningarna för rösträtt för andra utländska medborgare bosatta i Finland än dem som nämns ovan.

Omyndig är den som fyllt 18 år men som genom domstolsbeslut förklarats omyndig (2 § i lagen om förmyndarverksamhet).

I Helsingfors stad förrättas inte välfärdsområdesval, vilket innebär att invånarna i Helsingfors inte är röstberättigade i välfärdsområdesval och inte heller valbara inom något välfärdsområde.

Valbarhet till välfärdsområdesfullmäktige (77 §)

Bestämmelser om begränsningarna av valbarheten till välfärdsområdesfullmäktige ingår i 77 § i lagen om välfärdsområden. Valbar till välfärdsområdesfullmäktige är inte

1. en statstjänsteman som sköter tillsynsuppgifter som direkt gäller välfärdsområdesförvaltningen,
2. den som är anställd hos välfärdsområdet i en ledande uppgift inom välfärdsområdesstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller inom något av välfärdsområdets affärsverk eller i en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift,
3. den som är anställd hos en sammanslutning eller stiftelse där välfärdsområdet har bestämmande inflytande och som vad ställningen beträffar kan jämföras med en sådan hos välfärdsområdet anställd person som avses i 2 punkten,
4. den som är anställd hos en välfärdssammanslutning där välfärdsområdet är medlem och som vad ställningen beträffar kan jämföras med en sådan hos välfärdsområdet anställd person som avses i 2 punkten.

Den som är anställd i en uppgift som avses ovan är dock valbar till fullmäktigeledamot, om anställningsförhållandet upphör innan ledamöternas mandattid börjar (77 § 2 mom.). Se avsnittet ”Valbarhetshinder upphör”.

En person som är arbets- eller tjänstledig är alltjämt anställd, och därför innebär arbets- eller tjänstledighet i ett anställningsförhållande som avses i 77 § 1 mom. inte att personen är valbar.

HFD 2009:57: A hade varit verkställande direktör för ett rörelseidkande bolag, som i sin helhet ägdes av kommunen och där kommunen hade bestämmanderätten, men bolagets styrelse hade befriat A från detta uppdrag under hans fyra år långa period som riksdagsman. När det gällde valbarheten till kommunfullmäktige hade A:s anställningsförhållande i bolaget dock inte genom hans egna eller bolagets åtgärder upphört på ett sådant sätt att hans ställning inte längre skulle ha varit sammankopplad med bolaget. A hade fortfarande en ställning som kunde jämställas med en persons i en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde och var inte valbar till kommunfullmäktige.                  

Om förlust av valbarhet bestäms i 83 § i lagen om välfärdsområden. Se avsnittet ”Förlust av valbarhet”.

Statstjänstemän (77 § 1 mom. 1 punkten)

En statstjänsteman som skötertillsynsuppgifter som direkt gäller välfärdsområdesförvaltningen är inte valbar till välfärdsområdesfullmäktige.

I motiveringen till bestämmelsen konstateras att personer som i tjänsten sköter tillsynsuppgifter som gäller välfärdsområden ofta befinner sig i situationer där välfärdsområdet och staten har motsatta intressen, varför det inte kan anses befogat att de ska kunna verka som förtroendevalda i välfärdsområdet. Bestämmelsen ska tillämpas när sådana tillsynsuppgifter hör till tjänstemannens ordinarie uppgifter och ansvarsområde. Den tillsyn som avses i bestämmelsen omfattar också traditionella styrningsuppgifter, såsom utfärdandet av direktiv och bestämmelser, inspektion av välfärdsområdets verksamhet, och beslutsfattande i anslutning till dem. Om en tjänsteman endast sporadiskt sköter sådana tillsynsuppgifter, är han eller hon dock valbar. Bestämmelsen gäller inte personal i stödfunktioner eller personer som står i arbetsförhållande till staten, lagstiftningsuppgifter eller domare vid förvaltningsdomstolarna. Som fullmäktigeledamöter är domare dock jäviga att behandla sitt eget välfärdsområdes ärenden vid förvaltningsdomstolen.

Till de tillsynsuppgifter som avses i bestämmelsen hör åtminstone:

• granskning av kommunens verksamhet och ekonomi
• behandling av klagomålsärenden och
• beslut om tvångsmedel.

För att tillsynsuppgiften ska gälla välfärdsområdena ”direkt”, ska den myndighet som genomför tillsynen ha rätt att rikta övervakningsåtgärderna direkt mot ett välfärdsområde. För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs det dock inte att den tillsyn som tjänstemannen genomför uttryckligen gäller det välfärdsområde vars fullmäktige det är fråga om. För att denna bestämmelse ska kunna tillämpas krävs det att statstjänstemannen verkar som beslutsfattare eller föredragande i fråga om tillsynsuppgifterna och har juridiskt ansvar för det beslut som fattats på föredragning av honom eller henne.

Tjänstemän som berörs av bestämmelsen finns både inom den statliga centralförvaltningen och i regionalförvaltningen.

Enligt 11 § 1 mom. i lagen om välfärdsområden följer Finansministeriet allmänt välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi och ser till att välfärdsområdenas självstyrelse beaktas vid beredningen av lagstiftning som gäller välfärdsområdena. Regionförvaltningsverket kan enligt 2 mom. med anledning av klagomål undersöka om välfärdsområdet har iakttagit gällande lag.

Enligt 21 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021), som träder i kraft 1.1.2023, ankommer den allmänna styrningen, planeringen, utvecklingen och övervakningen av social- och hälsovården på Social- och hälsovårdsministeriet. I 2 § i lagen konstateras att de tillsynsmyndigheter som avses i lagen är regionförvaltningsverket samt Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira).

Enligt 17 § 1 mom. i lagen om ordnande räddningsväsendet (613/2021), som träder i kraft 1.1.2023, svarar Inrikesministeriet för den allmänna tillsynen över räddningsväsendet och för styrningen i anknytning till tillsynen. Regionförvaltningsverket övervakar enligt 2 mom. räddningsväsendet samt tillgången till och nivån på räddningsväsendets tjänster inom sitt verksamhetsområde.

Enligt 128 § i lagen om välfärdsområden har Statens revisionsverk rätt att i fråga om den statliga finansieringen granska lagligheten, ändamålsenligheten och effektiviteten i verksamheten och ekonomin i välfärdsområdena och sammanslutningar som kontrolleras av ett välfärdsområde eller av flera välfärdsområden tillsammans. Enligt 18 § i lagen om välfärdsområden svarar Statskontoret för administrationen av och tillsynen över statsborgen.

Ministerierna och regionförvaltningsverket kan dessutom ha ett på speciallagstiftning baserat tillsynsansvar inom välfärdsområdets olika förvaltningsområden. Inom ramen för sin behörighet kan även andra myndigheter övervaka välfärdsområdenas verksamhet och i anslutning till sin tillsynsuppgift undersöka förvaltningsklagomål som anförts över välfärdsområdenas verksamhet.

Inom den statliga centralförvaltningen är till exempel de tjänstemän vid ministerierna som ansvarar för tillsynen över välfärdsområdena inte valbara till välfärdsområdesfullmäktige. De tjänsteinnehavare vid justitiekanslersämbetet och vid riksdagens justitieombudsmans kansli till vars uppgifter hör att som beslutsfattare eller föredragande behandla klagomål som gäller välfärdsområdenas verksamhet är inte valbara till välfärdsområdesfullmäktige.

Vid regionförvaltningsverket bestäms tjänstemännens uppgifter i stor utsträckning i verkets egen arbetsordning. Begränsningen av valbarhet kan utöver direktören vid myndigheten anses gälla de tjänstemän som enligt myndighetens interna arbetsfördelning har ansvar inom behandlingen av klagomål enligt 11 § i lagen om välfärdsområden eller inom tillsynen med stöd av speciallagar.

Bestämmelserna i 77 § 1 mom. 1 punkten i lagen om välfärdsområden motsvarar till sitt materiella innehåll kommunallagens bestämmelser om laglighetsövervakningen och uppföljningen av kommunerna, så rättspraxis om kommunalval kan användas för att tolka fall där det är fråga om uppgiftsområden som överförs från kommunerna till välfärdsområdena.

Rättspraxis om valbarhet till kommunfullmäktige

Enligt rättspraxis var länsläkaren och länssocialinspektören vid en tidigare länsstyrelse inte valbara till fullmäktige. En jurist, överinspektör vid den regionala miljöcentralen var inte heller valbar till fullmäktige.

HFD 31.10.1997:115: En länsläkare hörde till verksamhetsenheten för social- och hälsovårdstjänster vid länsstyrelsens kommunavdelning. Enhetens uppgifter var lagstadgade och grundade sig på resultatavtal med centralförvaltningen. I egenskap av en enhet vid länsstyrelsen styrde och övervakade den hur kommunerna jämsides med övriga uppgifter skötte de uppgifter som enligt folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård, lagen om smittsamma sjukdomar, lagen om företagshälsovård och lagen om nykterhetsarbete hör till kommunerna. Enligt den arbetsordning för länsstyrelsen som gällde när kandidatlistorna sammanställdes avgjorde länsläkaren bland annat tillsynsärenden som avsågs i dessa lagar samt beredde och föredrog klagomål som gällde kommunernas hälsovård. Eftersom länsläkaren skötte uppgifter som direkt berörde kommunalförvaltningen, var läkaren inte valbar till fullmäktige.

HFD 14.9.2005 liggare 2359: X hade en tjänst som länssocialinspektör vid länsstyrelsens social- och hälsovårdsavdelning, där uppgifterna var lagstadgade och baserar sig på de resultatavtal som ingåtts med kommunerna. I egenskap av resultatenhet vid länsstyrelsen styrde och övervakade avdelningen kommunernas verksamhet, bland annat hur de uppgifter sköttes som enligt socialvårdslagen, barnskyddslagen och lagen om utkomststöd hör till kommunen.          X styrde och övervakade tillhandahållandet av socialservice och föredrog de ärenden, bland annat klagomål som gäller socialvården, som hörde till verksamhetsområdet. Således måste X anses vara en statstjänsteman som sköter tillsynsuppgifter som direkt berör kommunalförvaltningen såsom avses i 34 § 1 mom. 1 punkten i kommunallagen. Länssocialinspektören var inte valbar till fullmäktige.

HFD 1997:98:En jurist, överinspektör vid den regionala miljöcentralen, var chef för den resultatansvariga juridiska gruppen. Gruppen ansvarade bland annat för allmänna juridiska frågor i ärenden som ingick i miljöcentralens befogenheter. I egenskap av chef för den juridiska gruppen hade överinspektören bland annat det övergripande ansvaret för styrningen av kommunernas miljöförvaltning samt beslutanderätt i vissa besvärsärenden som gällde planläggning, undantagslov och marktäkt. Dessutom var överinspektören sakkunnig i en grupp för områdesanvändning som bland annat fattade beslut om underställande av planer. Eftersom överinspektören skötte tillsyns- och styrningsuppgifter som direkt berörde kommunalförvaltningen var överinspektören inte valbar till fullmäktige.

Anställda i ledande uppgifter hos välfärdsområdet (77 § 1 mom. 2 punkten)

Valbara till välfärdsområdesfullmäktige är inte personer som är anställda hos välfärdsområdet i en ledande uppgift inom välfärdsområdesstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller inom något av välfärdsområdets affärsverk eller i en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift.

Bestämmelsen begränsar valbarheten till välfärdsområdesfullmäktige endast för personer på centrala ansvarsposter. Även om ett affärsverk endast ansvarar för produktionen av tjänster begränsas valbarheten till fullmäktige också för ansvariga personer i central ställning inom affärsverket.

Ett organs uppgiftsområde består av dess uppgifter enligt lag och välfärdsområdets förvaltningsstadga. Uppgiftsområdet för ett organ och ett affärsverk kan, beroende på organisationsmodellen, omfatta ett flertal uppgiftshelheter.

I bestämmelserna om valbarhet i lagen om välfärdsområden görs ingen skillnad mellan välfärdsområdets tjänsteinnehavare och arbetstagare, utan begränsningarna gäller ”den som är anställd hos välfärdsområdet”. I praktiken gäller begränsningarna oftast tjänsteinnehavare. Eftersom bestämmelserna tolkas snävt, gäller begränsningarna endast den som sköter uppgiften i fråga som ordinarie och inte till exempel den som sköter en tjänsteinnehavares uppgifter när denne är förhindrad.

Bestämmelsen som begränsar valbarheten till välfärdsområdesfullmäktige för den som är anställd inom välfärdsområdesstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller inom välfärdsområdets affärsverk gäller den som är anställd

• i en ledande uppgift eller
• i en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift.

Det är i allmänhet lättare att definiera de ledande uppgifterna än de ansvarsfulla uppgifter som är jämförbara med ledande uppgifter. Generellt kan man säga att begränsningarna av valbarheten gäller också den lägre ledningen, dvs. cheferna för ansvarsområdena.

Förvaltningsstrukturerna och uppgiftsområdena bestäms i de enskilda välfärdsområdena. Valbarheten avgörs utgående från personens faktiska uppgifter och ställning, inte utgående från tjänstebeteckningen. Vid tolkningen av bestämmelsen ska betydelse enligt motiveringen tillmätas den ekonomiska och den övriga betydelse som ett uppgiftsområde har för välfärdsområdets verksamhet samt vilka uppgifter och vilken ställning i välfärdsområdets organisation personen i fråga har.

Ledande uppgift

Det är klart att den som är högsta tjänsteinnehavare för välfärdsområdesstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller direktör för något av välfärdsområdets affärsverk har en sådan ledande uppgift som avses i bestämmelsen.

Den som leder en uppgiftshelhet inom en nämnds uppgiftsområde ska enligt motiveringen anses vara anställd i en ledande uppgift inom nämndens uppgiftsområde. Om en nämnds uppgiftsområde är smalt och till exempel endast omfattar ett uppgiftsområde, är det möjligt att begränsningen endast gäller en person, till exempel den ansvarige tjänstemannen inom uppgiftsområdet. Om organet däremot ansvarar för flera uppgiftshelheter, gäller begränsningen de tjänsteinnehavare som leder respektive uppgiftshelhet även om uppgifterna sköts av samma verk, avdelning eller motsvarande. Utöver chefer för verk eller avdelningar gäller begränsningen i valbarheten också andra ledande tjänsteinnehavare.

Även en person som direkt inför ett organ är ansvarig för en uppgiftshelhet inom välfärdsområdesstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller inom ett affärsverk utan att vara underställd en annan tjänsteinnehavare, kan anses vara anställd i en ledande uppgift. Om det i välfärdsområdesstyrelsen eller en nämnd eller inom direktionen för ett affärsverk finns flera föredragande, har de alla en sådan ledande uppgift som avses i bestämmelsen.

En ansvarsfull uppgift som är jämförbar med en ledande uppgift

Bestämmelsen begränsar också valbarheten för dem som inte har en ledande uppgift men som sköter en jämförbar ansvarsfull uppgift. Begränsningen av valbarheten kan då gälla en tjänsteinnehavare med självständiga sakkunniguppgifter eller en tjänsteinnehavare som är underställd en annan tjänsteinnehavare men som ansvarar för en specifik uppgiftshelhet. Enligt motiveringen till bestämmelsen är till exempel kommunikationschefer, planeringschefer, välfärdsområdets jurister, välfärdsområdeskamrerer och personalchefer inte valbara till välfärdsområdesfullmäktige.

Enligt motiveringen varierar förvaltningsstrukturerna och avgränsningen av ansvarsområdena från välfärdsområde till välfärdsområde och begränsningarna behöver inte nödvändigtvis schematiskt gälla alla personer med samma tjänstebeteckning. Valbarheten avgörs i varje enskilt fall utgående från personens faktiska uppgifter och ställning, inte utgående från tjänstebeteckningen.

Den som ansvarar för en uppgiftshelhet vars betydelse ekonomiskt eller annars i välfärdsområdets organisation är liten är inte jämförbar med en ledande tjänsteinnehavare och är alltså valbar till fullmäktige. Valbarheten ska då bedömas enligt hur välfärdsområdet organiserat skötseln av sina uppgifter. Vid tolkningen av bestämmelsen ska betydelse tillmätas den ekonomiska och den övriga betydelse som ett uppgiftsområde har för välfärdsområdets verksamhet samt vilka uppgifter och vilken ställning i välfärdsområdets organisation personen i fråga har.

Rättspraxis om valbarhet till kommunfullmäktige

I den rättspraxis som gäller kommunalval har valbarhet till fullmäktige bedömts för bland annat tjänsteinnehavare med ansvar för landsbygdsfrågor samt brandchefer och direktörer för äldreomsorgen.

Vid bedömningen av valbarheten för lantbrukssekreterare och motsvarande samt en brandchef fästes vikt också vid att deras uppgifter omfattade utövande av offentlig makt. Även om en landsbygdsombudsmans (HFD 1997:118) och en brandchefs (HFD 31.10.1997 liggare 2752) organisatoriska ställning hade ändrats före valet (de hade befriats från föredragningsuppgifterna), ansåg HFD att deras faktiska uppgifter var sådana att personerna inte var valbara.

HFD 1997:118: Näringsnämndens uppgiftsområde, näringsväsendet, utgjorde ett av kommunens fem huvudansvarsområden. Nämnden biträddes av en landsbygdsdirektion, vars ansvarsområde var uppdelat i avbytarverksamhetens ansvarsområde, där semestersekreteraren var chef, samt ansvarsområdet för lantbrukstjänster, där landsbygdsombudsmannen var chef. Båda var föredragande i landsbygdsdirektionen. Ansvarsområdena slogs samman och semestersekreteraren utsågs till föredragande i direktionen och chef för landsbygdsombudsmannen. Deras befattningsbeskrivningar ändrades på motsvarande sätt. Enligt befattningsbeskrivningarna var båda ändå kommunens myndigheter för landsbygdsnäringarna. Deras uppgifter omfattade bland annat beslut om stödansökningar, ersättningar och bidrag inom landsbygdsnäringarna, inklusive de tillsynsuppgifter som hör ihop med dessa, och båda hade också självständig beslutanderätt. År 1996 beviljades 551 miljoner mark i EU-stöd till 881 lantbruk i kommunen och år 1995 uppgick kommunens beskattningsbara inkomst till 690 miljoner mark, varav lantbrukets andel uppgick till ca 64 miljoner mark. De uppgifter i samband med stöden som inte hörde till kommunens egna uppgifter bildade en helhet som med hänsyn till kommunens ekonomi och verksamhet inte kunde anses obetydlig. Även om indelningen i ansvarsområden och landsbygdsombudsmannens uppgifter hade ändrats, ansågs landsbygdsombudsmannen i verkligheten också vara kommunens myndighet för landsbygdsnäringarna som utövade offentlig makt i en ansvarsfull uppgift jämförbar med en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Landsbygdsombudsmannen var inte valbar till fullmäktige. Detsamma gällde HFD 30.10.1997 liggare 2752 (lantbrukssekreteraren), HFD 30.10.1997 liggare 2753 (landsbygdssekreteraren), HFD 30.10.1997 liggare 2754 (lantbrukssekreteraren) och HFD 30.10.1997 liggare 2755 (landsbygdschefen), där tjänsteinnehavaren i samtliga fall föredrog ärenden som gällde det egna verksamhetsområdet i nämnden.

I HFD 15.5.2001 liggare 1138 blev utgången dock en annan: Under Torneå stadsstyrelse lydde nio serviceområden av vilka ett var centralförvaltningens tjänster. Serviceområdet var indelat i resultatområdena förvaltnings- och utvecklingstjänster och ekonomitjänster. Lantbruksbyrån, där lantbrukssekreteraren var chef, var en resultatenhet under resultatområdet förvaltnings- och utvecklingstjänster. Chef för lantbrukssekreteraren var planeringschefen. Lantbrukssekreteraren var inte föredragande. Till uppgifterna hörde bland annat att bevilja lantbruksföretagare EU-stöd enligt anvisningar och under tillsyn av ministeriet samt att sköta rådgivningen och fatta beslut om avbytarservicen. EU-stöden finns inte i kommunens budget, utan beviljas ur statens medel. Ur de årliga anslagen i stadens budget för utveckling av lantbruket beviljade lantbrukssekreteraren stöd enligt anvisningarna. Driftsutgifterna för lantbrukstjänster utgjorde cirka 1,3 procent av stadens budget. Med hänsyn till lantbrukssekreterarens uppgifter och ställning i stadens organisation och till att uppgifterna vid resultatenheten för lantbruksbyrån kunde anses vara anspråkslösa med tanke på Torneå stads ekonomi och verksamhet, hade lantbrukssekreteraren inte ett sådant självständigt ansvar för sitt uppgiftsområde att han eller hon kunde anses ha en sådan ledande uppgift inom kommunstyrelsen eller en nämnds uppgiftsområde eller en jämförbar ansvarsfull uppgift enligt i 34 § 1 mom. 2 punkten i kommunallagen. Lantbrukssekreteraren var valbar till Torneå stadsfullmäktige.

HFD 1997:116: Enligt förvaltningsstadgan var kommunens verksamheter indelade i sex ansvarsområden. Miljönämnden svarade för miljöväsendets ansvarsområde, där brand- och räddningsväsendet ingick som en serviceenhet. Brandchefen ansvarade för denna serviceenhet. Miljönämnden hade på brandchefens begäran överfört brandchefens föredragningsuppgifter för brand- och räddningsväsendet, befolkningsskyddet och bekämpningen av oljeskador på miljödirektören, som var brandchefens chef. Brand- och räddningsväsendet utgjorde en uppgiftshelhet inom nämndens uppgiftsområde som ur kommunens synvinkel inte var oviktig och som brandchefen ansvarade för trots överföringen av föredragningsuppgifter. Brandchefen hade en ansvarsfull uppgift som var jämförbar med en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Vid bedömningen hade det också betydelse att brandchefen hade befogenhet att utöva offentlig makt. Brandchefen var inte valbar till fullmäktige.

HFD 31.10.1997 liggare 2752:Brandchefen ansvarade direkt inför miljönämnden för den helhet inom miljönämndens uppgiftsområde som omfattade brand- och räddningsväsendet samt befolkningsskyddet och var nämndens föredragande i dessa frågor. I personalorganisationen var brandchefen underställd kommuningenjören, som var avdelningschef för den tekniska avdelningen. När hänsyn även togs till arten av brandchefens uppgifter och deras betydelse för kommunen, ansågs det att brandchefen hade en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Brandchefen var inte valbar till fullmäktige.

Då en chef för äldreomsorgen främst hade ansvar för att leda ett ålderdomshem, dvs. en enskild inrättning, ansågs chefen trots sin tjänstebeteckning vara valbar till fullmäktige. Då en för äldreomsorgen ansvarig tjänsteinnehavare hade ansvaret för den övergripande ledningen och utvecklingen av kommunens äldreomsorg, var tjänsteinnehavaren inte valbar.

HFD 1997:120: Av de tre ansvarsområdena inom social- och hälsovården hade ansvarsområdet centraliserad service ansvaret för att centraliserat ordna social- och hälsovårdstjänster för befolkningen. Ansvarsområdet centraliserad service var indelat i två underansvarsområden: ett för socialservice och ett för hälsovårdstjänster. Ansvarsområdet för sociala tjänster leddes av en socialchef och var uppdelat i ytterligare ansvarsområden, bland annat Koukkuniemi ålderdomshem och de privata ålderdomshem med vilka staden hade ingått avtal om köp av tjänster. Chefen för Koukkuniemi ålderdomshem varken föredrog eller beredde ärenden i social- och hälsovårdsnämnden och hade under dessa förhållanden inte en ledande uppgift eller en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift inom nämnda uppgiftsområde. Chefen var således valbar till fullmäktige.

HFD 30.10.1997 liggare 2757: Till huvudansvarsområdet för kommunens socialväsende hörde socialvården, hälsovården och förmynderskapsärenden. Inom huvudansvarsområdet verkade grundtrygghetsnämnden och förmyndarnämnden. Socialavdelningen utgjorde en av personalorganisationens fem avdelningar. Under socialavdelningen lydde socialbyrån, hemservicen, daghem, familjedagvården, ett verksamhetscenter och ett kombinerat äldreboende-servicehus-dagcenter. Socialdirektören var föredragande i grundtrygghetsnämnden. Äldreomsorgschefen verkade under socialdirektören och ledde äldrearbetet och verksamheten på äldreboendet-servicehuset. Personalen på äldreboendet-servicehuset var direkt underställd äldreomsorgschefen. Äldreomsorgschefen var inte föredragande i grundtrygghetsnämnden och hade med hänsyn till sina övriga uppgifter inte ett sådant självständigt ansvar för sitt uppgiftsområde att chefen hade kunnat anses ha en ansvarsfull uppgift jämförbar med en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Äldreomsorgschefen var således valbar till fullmäktige.

HFD 2001:27: En person var samtidigt chef för en resultatenhet som lydde under socialnämnden och chef för en servicecentral som hörde till socialavdelningen. Centralen omfattade ett ålderdomshem och servicebostäder för äldre, handikappade och dementa. Socialdirektören var chef för socialavdelningen och servicecentralens chef samt föredragande i nämnden. När hänsyn togs till den ställning som chefen för servicecentralen hade i stadens organisation och till chefsuppgiften, ansågs chefen inte ha ett sådant självständigt ansvar för sitt uppgiftsområde att han eller hon enligt 34 § 1 mom. 2 punkten i kommunallagen kunde anses ha en ledande uppgift inom kommunstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift. Chefen för servicecentralen var därför valbar till fullmäktige.

HFD 18.11.2005 liggare 3008:En ansvarig sjukskötare var chef för ansvarsområdet för äldrearbete under grundtrygghetsnämnden. Till ansvarsområdet hörde en servicecentral inklusive kiosk, boendeservice för äldre, dagverksamhet och rehabilitering samt grundtrygghetens matservice. Omsorgsdirektören var chef för avdelningen och också chef för den ansvariga sjukskötaren. Den ansvariga sjukskötaren var inte föredragande och ansvarsområdets andel av anslagen för vården och omsorgen var inte stor. De ekonomiska och övriga administrativa befogenheterna inom ramen för tjänsten var dessutom begränsade. Ansvarsområdet omfattade inte en övergripande ledning av samtliga sektorer inom äldrearbetet och uppgifterna gällde uttryckligen ledningen av vårdarbetet i servicecentralen. När hänsyn togs till den ställning som den ansvariga sjukskötaren hade i stadens organisation, ansågs sjukskötaren inte ha ett så självständigt ansvar för sitt uppgiftsområde att sjukskötaren enligt 34 § 1 mom. 2 punkten i kommunallagen kunde anses ha en ledande uppgift inom kommunstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift. Den ansvariga sjukskötaren var valbar till fullmäktige.

HFD 28.9.2005 liggare 2473: X hade tjänst som äldreomsorgschef och var underställd social- och hälsovårdsnämnden. Kommunen hade en socialdirektör som underställd nämnden var direktör för social- och hälsovårdsväsendet och chef för äldreomsorgschefen. Äldreomsorgschefen var inte föredragande utan denna uppgift sköttes av socialdirektören. I äldreomsorgschefens ansvarsområde ingick ledning av verksamheten vid ålderdomshemmet H och ledning och utveckling av hela äldreomsorgen i kommunen. Uppgiften var i huvudsak administrativ. Anslagen och personalen i budgeten för ansvarsområdet äldreomsorg var ansenliga, både kvantitativt och proportionellt sett som en andel av social- och hälsovården i kommunen. Med hänsyn ytterligare till vilka frågor äldreomsorgschefens beslutanderätt omfattade måste X anses ha en ansvarsfull uppgift jämförbar med en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Äldreomsorgschefen var således inte valbar till fullmäktige enligt 34 § 1 mom. 2 punkten i kommunallagen.

Anställda i ledande uppgifter hos välfärdsområdet (77 § 1 mom. 3 punkten)

Valbara till välfärdsområdesfullmäktige är inte personer som är anställda hos en sammanslutning eller stiftelse där välfärdsområdet har bestämmande inflytande och som till sin ställning kan jämföras med i 2 punkten avsedda personer som är anställda hos välfärdsområdet i en ledande uppgift eller en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift.

Välfärdsområdets uppgifter kan också skötas av sammanslutningar och stiftelser som inte hör till välfärdsområdets egentliga organisation men nog till välfärdsområdeskoncernen. Principen för begränsning av valbarheten är att det sätt på vilket välfärdsområdet har organiserat skötseln av uppgifterna inte får påverka valbarheten. Av den anledningen kan begränsningarna gälla, utöver välfärdsområdets egen personal, också anställda i en sammanslutning eller stiftelse som hör till välfärdsområdeskoncernen.

Valbarheten begränsas endast om samtliga av följande villkor uppfylls:

• sammanslutningen eller stiftelsen hör till välfärdsområdeskoncernen,
• sammanslutningen handhar en uppgiftshelhet vars betydelse inte är ringa och
• den som är anställd hos sammanslutningen eller stiftelsen har en sådan ställning som kan jämföras med anställda i ledande uppgift hos välfärdsområdet enligt 77 § 1 mom. 2 punkten.

Dottersammanslutningar är för det mesta aktiebolag. I 4 § i lagen om välfärdsområden definieras begreppet välfärdsområdeskoncern i enlighet med definitionen på en koncern i bokföringslagen. Ett välfärdsområdes dottersammanslutningar är sådana sammanslutningar där välfärdsområdet ensamt eller tillsammans med andra sammanslutningar inom välfärdsområdeskoncernen har bestämmande inflytande. Med bestämmande inflytande avses i bokföringslagen en situation där modersammanslutningen:

• innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i målföretaget, eller
• har rätt att utse eller avsätta flertalet av ledamöterna i målföretagets styrelse eller motsvarande organ eller i ett organ som har denna rätt.

I motiveringen till bestämmelsen konstateras att den uppgiftshelhet som sammanslutningen sköter till sin omfattning ska motsvara till exempel uppgiftsområdet för en nämnd i välfärdsområdet. Sammanslutningar som sköter en enda uppgift är inte sådana sammanslutningar. Om den uppgiftshelhet som en sammanslutning eller stiftelse sköter ekonomiskt eller annars har liten betydelse för välfärdsområdets verksamhet, kan en anställd i ledande uppgifter i sammanslutningen inte jämföras med en ledande tjänsteinnehavare inom välfärdsområdesstyrelsens, en nämnds eller ett av välfärdsområdets affärsverks uppgiftsområden. Uppgifter som till exempel ett enskilt bolag för stödtjänster inom bokföring eller ekonomiförvaltning sköter, leder i allmänhet inte till att begränsningen av valbarhet tillämpas. Välfärdsområdets storlek kan ha betydelse för tillämpningen av bestämmelsen, för i ett litet välfärdsområde har en enskild sammanslutning en mer framträdande ställning än i ett stort.

Enligt motiveringarna till 77 § 1 mom. 3 punkten i lagen om välfärdsområden ska den som är anställd hos en sammanslutning eller stiftelse vad hans eller hennes ställning beträffar kunna jämföras med en sådan anställd hos välfärdsområdet som avses i 2 punkten. För detta krävs det för det första att den uppgiftshelhet som sammanslutningen sköter till sin omfattning motsvarar uppgiftsområdet för en nämnd i välfärdsområdet. Sammanslutningar som sköter en enda uppgift är inte sådana sammanslutningar. För det andra krävs det att den som är anställd i sammanslutningen har en ledande eller därmed jämförbar ansvarig ställning. Vid sidan av personer i ledningen för sammanslutningar och stiftelser gäller begränsningen också den som ansvarar för en bestämd uppgiftshelhet i sammanslutningen eller stiftelsen. Utöver verkställande direktören är till exempel en förvaltningsdirektör med ansvar för sammanslutningens förvaltning eller en ekonomidirektör med ansvar för sammanslutningens ekonomi inte valbara.

Tolkningen underlättas genom att man jämför situationen med att välfärdsområdet skulle sköta sammanslutningens uppgifter inom sin egen organisation; vilken ställning skulle den anställda hos sammanslutningen ha i välfärdsområdets organisation och skulle hans eller hennes ställning då medföra förlust av valbarhet?

Bestämmelsen motsvarar i princip det som föreskrivs i kommunallagen om kommunkoncerner och kommunens dottersammanslutningar.

Rättspraxis om valbarhet till kommunfullmäktige

I rättsfallen HFD 1997:115, 117 och 120 tog HFD ställning till sättet att organisera bostadsväsendet i tre stora städer och hur organisationsformen inverkade på valbarheten hos de personer som hade en ledande ställning i samfund där kommunen hade bestämmande inflytande. Alla tre städerna hade överlåtit en del av sin hyresbostadsproduktion och uthyrning av bostäder åt bolag eller stiftelser där staden hade bestämmande inflytande. I sin bedömning av om personerna i ledningen för dessa organisationer var valbara lade HFD mest vikt vid hur stor andel av stadens totala bostadsväsende som bolaget eller stiftelsen skötte, i synnerhet inom hyresbostadssektorn. HFD ansåg att en andel på över 50 procent (Kuopio) var så betydande att den motsvarade en uppgiftshelhet som sköts av en nämnd. Bolagets verkställande direktör ansågs således inte vara valbar. I Tammerfors och Åbo hade enskilda sammanslutningar inte en lika betydande ställning, och personerna i sammanslutningarnas ledning ansågs valbara.

HFD 1997:115: En stiftelse över vilken Åbo stad hade bestämmande inflytande hade som sitt syfte att sörja för bostäder för studerande som efter grundskolan studerade i olika läroanstalter eller fortsatte sina studier. Dessutom hade stiftelsen som uppgift att sörja för tillgången till hyres- och bostadsrättsbostäder för utexaminerade och andra unga samt utländska studerande och forskare. Stiftelsen hade cirka 3 760 lägenheter och omsättningen var cirka 65 miljoner mark. Stiftelsen hade 39 anställda och av de långfristiga lånen hade cirka 17 procent beviljats av staden. Den uppgiftshelhet som stiftelsen skötte motsvarade inte en nämnds uppgiftsområde när hänsyn togs till arten och omfattningen av stiftelsens verksamhet och omfattningen av den hyresbostadsverksamhet som staden själv administrerade. Stiftelsens verkställande direktör var valbar till fullmäktige.

HFD 1997:117: Bostadsväsendet i Kuopio stad hade organiserats så att det fanns en bostadsbyrå i centralförvaltningen. Bostadsuthyrningsverksamheten var ordnad så att aktiebolaget NK Oy, som staden hade bestämmande inflytande över, innehade ca 5 086 bostäder, medan ett antal andra hyresbostadssammanslutningar som ägdes av staden och som befann sig i samma ställning som NK Oy innehade 2 228 bostäder. NK Oy:s intäkter uppgick till 84,6 miljoner mark och balansomslutningen till 715,7 miljoner mark. I staden hade olika ägare sammanlagt 9 714 aravahyresbostäder. Med hänsyn till omfattningen av sin verksamhet, antalet bostäder som bolaget innehade samt sina hyresintäkter hade NK Oy hand om en så stor del av stadens bostadsväsende att bolaget måste anses svara för en egen uppgiftshelhet inom en nämnds uppgiftsområde. NK Oy:s verkställande direktör var således på grund av sin ställning jämförbar med en person som är anställd i kommunen i en ansvarsfull uppgift och som inte är valbar till fullmäktige.

HFD 1997:120: Tammerfors bostadsväsende förvaltade cirka 1 900 bostäder som staden ägde eller hyrde. Hyresinkomsterna för dessa bostäder uppgick till cirka 23 miljoner mark. Tammerfors hyresbostadsstiftelse, som staden hade bestämmande inflytande över och som bedrev social hyresverksamhet, förvaltade cirka 5 160 bostäder. Hyresinkomsterna för dessa uppgick till cirka 108 miljoner mark. Stiftelsen Kotilinna, som hyrde ut bostäder till äldre och som staden har bestämmande inflytande över, förvaltade i sin tur cirka 1 500 bostäder och hyresinkomsterna uppgick till cirka 15 miljoner mark. Förutom att staden hade bestämmande inflytande över dessa stiftelser var staden den enda ägaren eller huvudägare i flera hyreshussammanslutningar och deltog dessutom i hyresbostadsverksamhetens förvaltning inom de olika organen för bostadsstiftelsen för Tammerforsregionens studerande. Staden hade på så sätt fördelat sin bostadsuthyrningsverksamhet, förutom på de båda nämnda stiftelserna, också mellan sitt eget bostadsväsende och många andra hyresbostadssammanslutningar. Tammerfors hyresbostadsstiftelses och Kotilinna-stiftelsens uppgifter utgjorde inte en så väsentlig del av stadens hela bostadsväsende att någondera av dem skulle utgöra ett uppgiftsområde för stadsstyrelsen eller en nämnd eller en helhet som hör till ett sådant område. Ekonomichefen för Tammerfors hyresbostadsstiftelse och verksamhetsledaren för Kotilinna-stiftelsen kunde på så sätt inte heller utgående från sin ställning jämföras med en person i kommunens tjänst som har en ledande uppgift inom kommunstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller en jämförbar ansvarsfull uppgift. Ekonomichefen och verksamhetsledaren var valbara till fullmäktige.

I rättsfallen HFD 1997:119 och HFD 21.5.1997 liggare 1277 fäste HFD vikt vid sammanslutningarnas ställning inom kommunens energiförsörjning samt vid verksamhetens omfattning och betydelse i hela kommunens förvaltning och ekonomi.  När en sammanslutning svarade för hela energiförsörjningen och sammanslutningens verksamhet i kommunens förhållanden var betydande till volymen och jämförbar med en uppgiftshelhet som sköts av en nämnd, var en person i sammanslutningens ledning inte valbar (1997:119). Däremot ansågs verkställande direktören för ett fjärrvärmebolag som i sin helhet ägdes av kommunen valbar, eftersom bolaget endast var en energiproducent bland många andra i kommunen och inte ens den största (21.5.1997 liggare 1277). HFD fäste också vikt vid vilken ställning de ledande personerna skulle ha haft i kommunens organisation om kommunen själv hade skött uppgiften.

HFD 1997:119: Staden ägde 99,9 procent av aktiestocken i Vasa Elektriska Ab. Bolaget sålde el och värme i Vasa och el på sex andra kommuners område. Staden hade koncentrerat el- och värmedistributionen till ett bolag där den hade bestämmande inflytande och som saknade konkurrenter i staden. Bolagets omsättning uppgick till 252 miljoner mark och det hade 204 anställda. Vasa Elektriska Ab:s verksamhet kunde jämställas med verksamheterna inom kommunstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde. Förvaltningschefen som ledde bolagets förvaltnings- och ekonomiavdelning var i sin ställning jämförbar med en person i kommunens tjänst som har en ansvarsfull uppgift som är jämförbar med en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Förvaltningschefen var därför inte valbar till fullmäktige.

HFD 21.5.1997 liggare 1277: Kommunen ägde hela aktiestocken i Lämpöhuolto Oy. Bolaget var en av de sammanslutningar som producerade värmeenergi i kommunen och producerade värme till vissa delområden inom kommunen. Bolagets omsättning var cirka 2 procent av kommunens verksamhetsutgifter. När hänsyn togs till Lämpöhuolto Oy:s omsättning och omsättningens storlek i förhållande till kommunens driftsutgifter samt omfattningen av den verksamhet som bolaget bedrev i kommunen, kunde dess verksamhet inte anses motsvara en nämnds uppgiftsområde. Bolagets verkställande direktör var inte jämförbar med en person i en ledande uppgift inom ett uppgiftsområde. Verkställande direktören var således valbar till fullmäktige. Dessutom beaktade HFD hur förvaltningen inom vatten- och avloppsverksamheten, som var jämförbar med Lämpöhuolto Oy:s verksamhet, hade ordnats i kommunen.

Personer som är anställda hos en välfärdssammanslutning och som till sin ställning kan jämföras med anställda i ledande uppgifter hos välfärdsområdet (77 § 1 mom. 4 punkten)

En välfärdssammanslutning där ett välfärdsområde är medlem har en särställning enligt 4 punkten. Det förutsätts inte att välfärdsområdet har bestämmande inflytande i välfärdssammanslutningen, utan det räcker med att välfärdsområdet är medlem i sammanslutningen. Valbara till fullmäktige för ett välfärdsområde som är medlem i en välfärdssammanslutning är inte personer som är anställda hos välfärdssamanslutningen och som till sin ställning kan jämföras med i 2 punkten avsedda personer som är anställda hos välfärdsområdet i en ledande uppgift eller därmed jämförbar ansvarsfull uppgift. Bestämmelsen begränsar valbarheten endast för personer på centrala ansvarsposter.

Bestämmelserna om välfärdssammanslutningar motsvarar i huvudsak kommunallagens bestämmelser om samkommuner, men enligt 58 § i lagen om välfärdsområden kan organiseringsansvar inte överföras på en välfärdssammanslutning. Enligt bestämmelsen kan en välfärdssammanslutning endast ha sådana uppgifter som gäller produktionen av stödtjänster som hör till ansvarsområdet för de välfärdsområden som är medlemmar i välfärdssammanslutningen. Enligt motiveringen till bestämmelsen anses som stödtjänster i detta sammanhang alla uppgifter som stöder verksamheten inom social- och hälsovården eller räddningsväsendet, till exempel centraliserad matförsörjning, städning, underhåll av apparater, kontors- och förvaltningstjänster, löneräkningstjänster, ekonomi- och personalförvaltning, IKT-tjänster, fastighetsväsendet, tekniska tjänster samt laboratorietjänster och bilddiagnostik.

Om uppgiftshelheten anses ha ringa betydelse i välfärdssammanslutningens organisation, kan den som ansvarar för uppgiftshelheten inte till sin ställning jämföras med en person som avses i 77 § 1 mom. 2 punkten, och personen är då valbar till välfärdsområdesfullmäktige. Betydelsen bedöms alltid från fall till fall. Valbarheten avgörs utgående från personens faktiska uppgifter och ställning, inte utgående från tjänstebeteckningen. Väsentligt vid bedömningen är dels uppgiftsområdets ekonomiska eller övriga betydelse i välfärdsområdets verksamhet, dels personens uppgifter och ställning i välfärdsområdets organisation. Som tolkningshjälp kan man jämföra med en situation där välfärdsområdet skulle sköta välfärdssammanslutningens uppgifter i sin egen organisation. Det gäller då att bedöma vilken ställning välfärdsområdets tjänsteinnehavare skulle ha i välfärdsområdets organisation och om ställningen skulle innebära att tjänsteinnehavaren inte var valbar.

Lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland (615/2021) träder i kraft 1.1.2023. Enligt den ska Helsingfors stad och välfärdsområdena i Nyland höra till HUS-sammanslutningen. Enligt 2 § 4 mom. i lagen är HUS-sammanslutningen en sådan välfärdssammanslutning som avses i 58 § i lagen om välfärdsområden och på sammanslutningen tillämpas det som i 8 kap. i lagen om välfärdsområden föreskrivs om välfärdssammanslutningar. Vid avgörandet av om anställda i ledande uppgifter inom HUS-sammanslutningen är valbara till fullmäktigena för Nylands välfärdsområden tillämpas sålunda valbarhetsbegränsningarna i lagen om välfärdsområden.

Rättspraxis om valbarheten för en anställd i en samkommun till en medlemskommuns organ

HFD 1997:39: Till samkommunens uppgifter hörde att driva två svenskspråkiga yrkesläroanstalter på mellanstadiet. Samkommunens ekonomichef hade som uppgift att föredra ekonomiärendena i samkommunens styrelse. När hänsyn togs till bildningsväsendets administrativa organisering i Borgå stad, där bildningsväsendet hade en sektorchef som skoldirektörerna för det finskspråkiga och svenskspråkiga skolväsendet lydde under och det faktum att samkommunens uppgifter gällde två läroanstalter och ekonomichefens uppgifter begränsats till att gälla ekonomin, kunde ekonomichefen till sin ställning inte jämföras med en person i ledande uppgift eller därmed jämförbar ansvarsfull uppgift inom stadsstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde i medlemskommunen. Ekonomichefen var valbar till stadsfullmäktige.

HFD 23.5.2001 liggare 1252: Samkommunens verksamhet var indelad i tre resultatområden. Ledande skötaren var ansvarig för ett resultatområde och chef för vårdpersonalen inom resultatområdet öppen vård. När hänsyn togs till arten av de ärenden som den ledande skötaren hade rätt att besluta om samt att skötarens chef var chefsläkaren och att skötaren saknade rätt att föredra ärenden i samkommunens styrelse, ansågs skötaren inte ha en ställning jämförbar med en person i en ledande uppgift eller en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift inom kommunstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde i medlemskommunen. Ledande skötaren var valbar till fullmäktige i medlemskommunen.

HFD 11.4.2005 liggare 812: När hänsyn togs till förvaltningsöverskötarens ställning och uppgifter i samkommunens förvaltningssystem, det stora antalet underlydande vårdanställda och att förvaltningsöverskötaren föredrog ärenden som gällde uppgiftsområdet för hälsovården och den underlydande vårdpersonalen, ansågs förvaltningsöverskötaren ha en ansvarsfull uppgift jämförbar med en ledande uppgift inom kommunstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde. Fullmäktiges beslut var lagstridigt med stöd av 34 § 1 mom. 2 punkten och 35 § 1 mom. i kommunallagen.

HFD 14.9.2005 liggare 2359: Y var ekonomichef i ett sjukvårdsdistrikt. Samkommunens verksamhet var indelad i fem resultatområden. Resultatområdena var ytterligare indelade i resultatenheter enligt årliga beslut i samband med budgeten. Resultatenheten för kontors- och materialtjänster hörde till resultatområdet stödtjänster. Direktören för sjukvårdsdistriktet var chef för resultatområdet och också den enda föredraganden i samkommunens styrelse. Ekonomichefen var chef för ovan nämnda resultatenhet. Resultatenheten hade 27 anställda. Ekonomichefen var underställd direktören för sjukvårdsdistriktet och hörde till samkommunens ledningsgrupp. Med beaktande av samkommunens storlek, arten av uppgifterna inom kontors- och materialtjänsterna och deras betydelse för samkommunens ekonomi, kunde Y till sin ställning jämföras med en person som är anställd i kommunen i en ansvarsfull uppgift jämförbar med en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Y var således enligt 34 § 1 mom. 2 och 4 punkten i kommunallagen inte valbar till fullmäktige i den aktuella medlemskommunen i samkommunen.

HFD 28.9.2005 liggare 2470: En utbildningssamkommuns ekonomichef hade valts till ledamot av stadsstyrelsen i Brahestad. Samkommunen hade i uppdrag att för sina medlemskommuners räkning ordna undervisning som avsågs i lagen om yrkeshögskolestudier, lagen om yrkesutbildning och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning samt även andra tjänster. I syfte att utföra detta uppdrag upprätthöll samkommunen läroanstalter och köpte utbildningstjänster. Samkommunen ägde och administrerade Brahestads yrkesskola, Ruukin maaseutuoppilaitos samt Lybeckerin käsi- ja taideteollisuusoppilaitos och kunde driva elevhemmet och vara delägare i en sammanslutning som är huvudman för elevhemmet. Ekonomichefen var inte föredragande i samkommunens styrelse men hade närvaro- och yttranderätt vid styrelsens sammanträden och hörde till samkommunens ledningsgrupp. Med vissa begränsningar hade ekonomichefen rätt att bestämma om tillfälliga lån, tillfällig placering av likvida medel, försäljning och köp av lös egendom samt dessutom rätt att besluta om sin underställda personal. Med hänsyn till utbildningssamkommunens storlek samt att samkommunen svarade för både yrkeshögskoleutbildningen och yrkesutbildningen i Brahestadsområdet, var de personer som innehade ledande uppgifter eller därmed jämförbara uppgifter i samkommunen jämförbara med anställda i kommunen med motsvarande uppgifter. När hänsyn ytterligare togs till arten av de uppgifter som skulle skötas av ekonomichefen och den betydelse som dessa hade för samkommunen, kunde ekonomichefen i fråga om sin ställning jämföras med en kommunanställd som hade en ansvarsfull uppgift jämförbar med en ledande uppgift inom en nämnds uppgiftsområde. Ekonomichefen var således inte valbar till stadsstyrelsen i medlemskommunen Brahestad.

Valbarhetshinder upphör (77 § 2 mom.)

De begränsningar som beskrivits ovan hindrar en person att ställa upp som kandidat i välfärdsområdesvalet. Enligt 77 § 2 mom. i lagen om välfärdsområden är personen dock valbar om hindret för valbarheten upphör innan fullmäktigeledamöternas mandattid börjar. En utredning om detta ska ges till välfärdsområdets valnämnd. Utredningen ska vara sådan att välfärdsområdets valnämnd med säkerhet kan konstatera att anställningsförhållandet upphört innan fullmäktiges mandattid inleds.

Rättspraxis om tolkningen av motsvarande bestämmelse i kommunallagen

I rättspraxis har man ansett att ett tjänsteförhållande inte med säkerhet kan konstateras ha upphört om uppsägningsbeslutet inte har vunnit laga kraft.

HFD 15.12.2017 liggare 6493: Stadsstyrelsen hade 15.12.2014 beslutat att M förflyttas från sin chefsläkartjänst till en tjänst som hälsocentralläkare. Fullmäktige hade 10.3.2015 sagt upp M från tjänsten som chefsläkare. Förvaltningsdomstolen hade 28.12.2016 upphävt fullmäktiges beslut. Förvaltningsdomstolens beslut överklagades och besvären blev anhängiga hos Högsta förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen förkastade de besvär som anfördes över centralvalnämndens beslut. Kommunalvalskandidaternas valbarhet avgörs då centralvalnämnden upprättar en sammanställning av kandidatlistorna. Förflyttningen av M från uppgifterna som chefsläkare till tjänsten som hälsocentralläkare hade ännu inte avgjorts genom något lagakraftvunnet beslut när  beslutet att godkänna kandidatansökningarna fattades. Det var inte heller möjligt att med säkerhet veta att M:s tjänsteförhållande som chefsläkare skulle upphöra innan fullmäktiges mandattid började. Med beaktande av vad som anförts ovan hade M, enligt 34 § 1 mom. 2 punkten i kommunallagen, inte kunnat anses vara valbar. HFD ändrade inte beslutet.

HFD 1997:78: Fullmäktige beslutade 12.12.1995 säga upp S från tjänsten som kommundirektör. Länsrätten upphävde 8.8.1996 fullmäktiges beslut om uppsägning. Stadsstyrelsen överklagade länsrättens beslut till HFD.  Den uppsagda stadsdirektören ställde upp som fullmäktigekandidat för ett parti. När kandidatlistorna sammanställdes 27.9.1996 innehade S fortfarande tjänsten som stadsdirektör eftersom länsrättens beslut inte vunnit laga kraft på grund av att stadsstyrelsen överklagat beslutet till HFD. Då var det inte heller möjligt att med säkerhet konstatera att S:s tjänsteförhållande skulle komma att upphöra innan fullmäktiges mandattid inleddes 1.1.1997. S var således inte valbar till fullmäktige när kandidatlistorna sammanställdes.

Förlust av valbarhet (83 §)

Enligt 83 § i lagen om välfärdsområden kan en fullmäktigeledamot förlora sin valbarhet under pågående mandattid, vilket leder till att förtroendeuppdraget upphör. Förlust av valbarhet kan gälla allmänna (76 §) eller särskilda (77 §) förutsättningar för valbarhet. I regel meddelar personen själv att han eller hon inte längre är valbar, men saken kan också tas upp på tjänstens vägnar. Välfärdsområdesfullmäktige måste genom ett beslut konstatera att förtroendeuppdraget upphört på grund av förlorad valbarhet. Beslutet ska verkställas omedelbart.

Om det konstateras att en ledamot har förlorat sin valbarhet, kallar fullmäktigeordföranden i dennes ställe för den återstående mandattiden den i ordningen första ersättare från valförbundet, partiet eller den gemensamma listan i fråga som ännu inte kallats till ledamot (25 § 2 mom. i lagen om välfärdsområden).

Om en fullmäktigeledamot anställs för högst sex månader för att sköta en uppgift som enligt 77 § skulle medföra att valbarheten förloras, förlorar ledamoten inte sin valbarhet. Den förtroendevalda får dock inte sköta sitt förtroendeuppdrag så länge anställningen varar.

Finlands Kommunförbund rf

Hanna Tainio
vice verkställande direktör 

Katriina Martikainen 
jurist