Ändringar i diskrimineringslagen 1.6.2023 – vad ändras

Diskrimineringslagen (1325/2014) trädde i kraft vid ingången av 2015. Kommunförbundet har i cirkulär 7/2015 redogjort för verkningarna av lagen för kommunernas och samkommunernas myndighetsverksamhet och för utbildningsanordnarnas verksamhet. Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT har gett anvisningar om arbetsgivarens ansvar i ett separat cirkulär.

Genom lagen om ändring av diskrimineringslagen (1192/2022) har ändringar gjorts i diskrimineringslagen. Ändringarna träder i kraft den 1 juni 2023. 

I detta cirkulär behandlas de ändringar i diskrimineringslagen som gäller kommunernas och samkommunernas myndighetsverksamhet samt utbildningsanordnare och anordnare av småbarnspedagogik. I cirkuläret behandlas inte de ändringar i diskrimineringslagen som gäller arbetsgivaren och arbetarskyddet.  

Samtidigt har det i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (101/2023) gjorts ändringar som gäller planeringsskyldigheterna inom småbarnspedagogiken, och det har Kommunförbundet gett särskilda anvisningar om i cirkulär 7/2023.

Ändringarna i diskrimineringslagen

I diskrimineringslagen är den centrala ändringen att likabehandlingsplaneringen och skyldigheten att främja likabehandling utvidgas till att gälla uttryckligen också anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken. De planerings- och främjandeskyldigheter som avses i diskrimineringslagen och som gäller kommunerna i egenskap av myndigheter har tidigare omfattat också kommunen som anordnare av småbarnspedagogik.

För anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken som är skyldiga att utarbeta likabehandlingsplaner har det föreskrivits en övergångsperiod på två år. I praktiken betyder det att anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken ska utarbeta planer i enlighet med diskrimineringslagen före den 1 juni 2025. Kommunen ska kontrollera att det i förvaltningsstadgan finns en bestämmelse om den myndighet som godkänner likabehandlingsplanen.

Också myndigheternas och utbildningsanordnarnas skyldigheter att främja likabehandling har preciserats. Likaså har definitionen på trakasserier ändrats så att också en människogrupp kan bli utsatt för trakasserier. För anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken och utbildningsanordnare har ansvaret förtydligats när det gäller att ingripa i trakasserier som de har vetskap om. Ärenden kan föras till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för behandling utan att det finns ett namngivet offer. 

Skyldigheten att göra rimliga anpassningar gäller också möjligheten att använda myndigheters tjänster. Vid bedömningen av vilka anpassningar som är rimliga ska i första hand beaktas behoven hos personen med funktionsnedsättning.

Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden kan rekommendera att gottgörelse betalas till den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier. Gottgörelse yrkas fortfarande vid tingsrätten. Den tidsfrist som fastställts för yrkande av gottgörelse avbryts för den tid som ärendet behandlas i diskriminerings- och jämställdhetsnämnden.

Det har gjorts ändringar även i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden, lagen om diskrimineringsombudsmannen och lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen. Också bestämmelserna om arbetsgivarens skyldighet att främja likabehandling har förtydligats i fråga om bedömningen av likabehandlingsläget på arbetsplatsen. Framöver ska likabehandlingsplanen för arbetsplatsen innehålla även de slutsatser som bedömningen av likabehandlingen har resulterat i. Diskrimineringsombudsmannen har behörighet att övervaka efterlevnaden av lagen även i arbetslivet. Också arbetarskyddsmyndighetens behörighet har förtydligats i detta sammanhang. Lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen har ändrats så att den uppmaning som ska ges till arbetsgivaren att rätta till sin verksamhet framöver också kan ges i fråga om arbetsgivarens skyldighet att bedöma och främja likabehandlingen på arbetsplatsen. Vidare görs det ändringar i de bestämmelser i lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden som gäller nämndens organisation och förfaranden. Dessa ändringar behandlas inte närmare i cirkuläret.

Myndigheternas skyldighet att främja likabehandling (5 §)

I diskrimineringslagen föreskrivs det om myndigheternas skyldighet att främja likabehandling (5 §). Lagens krav på främjande av likabehandling gäller kommunerna i egenskap av myndigheter, tillhandahållare av tjänster och arbetsgivare. Skyldigheten att främja likabehandling omfattar också samkommunernas verksamhet. Varje myndighet ska ha en plan för de åtgärder som behövs för att främja likabehandling.

Myndigheternas skyldighet att främja likabehandling har preciserats genom tillägget att de ska bedöma hur deras verksamhet påverkar olika befolkningsgrupper. Tillägget konkretiserar myndigheternas skyldighet att bedöma likabehandlingen och verksamhetens faktiska konsekvenser, bland annat hur verksamheten egentligen har påverkat situationen för de grupper som riskerar att bli diskriminerade. Det är viktigt att med jämna mellanrum bedöma hur likabehandlingen uppnås och konsekvenserna av den för befolkningsgrupperna, liksom också planeringen av likabehandlingsfrämjande åtgärder för att myndigheterna ska kunna vidta de åtgärder som behövs för att främja likabehandling.

Utbildningsanordnarnas skyldighet att främja likabehandling (6 §)

Det föreskrivs särskilt om utbildningsanordnarnas skyldighet att främja likabehandling. En utbildningsanordnare ska se till att läroanstalten har en plan för de åtgärder som behövs för att främja likabehandling. I diskrimineringslagen avses med utbildningsanordnareden som ordnar undervisning eller utbildning som grundar sig på lag.

Hur verksamheten påverkar olika befolkningsgrupper. Tillägget konkretiserar utbildningsanordnarnas skyldighet att bedöma likabehandlingen och verksamhetens faktiska konsekvenser, bland annat hur verksamheten egentligen har påverkat situationen för de grupper som riskerar att bli diskriminerade. Syftet med ändringen är att precisera och förtydliga vad bedömningen av hur likabehandling uppnås betyder och vad den ska innehålla. Det är viktigt att känna till hur exempelvis olika verksamhetsformer, strukturer och förfaranden konkret påverkar personer som tillhör olika befolkningsgrupper.

Det är viktigt att med jämna mellanrum bedöma hur likabehandlingen uppnås och konsekvenserna av den för befolkningsgrupperna, liksom också planeringen av likabehandlingsfrämjande åtgärder för att utbildningsanordnarna ska kunna vidta de åtgärder som behövs för att främja likabehandling. Det finns skäl att beakta detta också när läroanstaltens likabehandlingsplan utarbetas och uppdateras.

Skyldighet att främja likabehandling inom småbarnspedagogik (6 a §)

Likabehandlingsplaneringen och skyldigheten att främja likabehandling har utvidgats till att gälla anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken genom att det till diskrimineringslagen har fogats en ny 6 a §.

Bestämmelsen motsvarar synnerligen exakt bestämmelserna om anordnare av undervisning och utbildning. Medanordnare av småbarnspedagogik avses här den som ordnar småbarnspedagogik som grundar sig på lag. Skyldigheten att främja likabehandling gäller både den offentliga småbarnspedagogiken, som ordnas av kommunen och samkommunen, och den privata småbarnspedagogiken.

Anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken ska bedöma hur deras verksamhet påverkar olika befolkningsgrupper och hur likabehandling i övrigt uppnås i deras verksamhet, samt vidta de åtgärder som behövs för att främja likabehandling. De främjande åtgärderna ska vara effektiva, ändamålsenliga och proportionerliga med beaktande av småbarnspedagogikens verksamhetsmiljö, resurser och övriga omständigheter.

Anordnaren av småbarnspedagogik och serviceproducenten inom småbarnspedagogiken ska ge barnen och deras vårdnadshavare möjlighet att bli hörda om de främjande åtgärderna.

Likabehandlingsplanering och småbarnspedagogik

Anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken ska se till att varje småbarnspedagogiskt verksamhetsställe har en plan för de åtgärder som behövs för att främja likabehandling. Diskrimineringslagen förutsätter att varje småbarnspedagogiskt verksamhetsställe ska utarbeta en separat likabehandlingsplan för verksamhetsstället. Både anordnarna av småbarnspedagogik och serviceproducenterna inom småbarnspedagogikenska utarbeta egna planer. Planeringsskyldigheten gäller också de privata serviceproducenter inom småbarnspedagogiken som regelbundet har färre än 30 anställda. Planen ska utarbetas i samarbete med personalen.

Anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken ska ge barnen och deras vårdnadshavare möjlighet att bli hörda om de främjande åtgärderna. Skyldigheten att höra parter gäller också likabehandlingsplaneringen. Barnen kan också, som en del av daghemmets verksamhet eller verksamheten inom den övriga småbarnspedagogikens verksamhetsformer, tas med i utarbetandet av planen med beaktande av barnets ålder och mognad.

Kommunen ansvarar för att det för de aktörer inom familjedagvård och kommunal öppen småbarnspedagogisk verksamhet som är verksamma på kommunens område utarbetas gemensamma likabehandlingsplaner i stället för en separat plan för varje verksamhetsställe. Planerna utarbetas i samarbete med dessa aktörer och eftersom aktörerna är mycket olika är det ändamålsenligt att likabehandlingsplanerna utarbetas separat för aktörerna inom familjedagvård och separat för aktörerna inom kommunal öppen småbarnspedagogik, men ändå gemensamt för alla likadana aktörer. Öppen småbarnspedagogik som ordnas av privata serviceproducenter omfattas inte av lagen om småbarnspedagogik och således inte heller av dessa bestämmelser.



Anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken ska utarbeta planerna i enlighet med diskrimineringslagen före den 1 juni 2025.

Likabehandlingsplanering och förskoleundervisning

Lagen om grundläggande utbildning innehåller bestämmelser om förskoleundervisning. Förskoleundervisning kan i enlighet med kommunens beslut ordnas i ett daghem, en skola eller på någon annan plats där det är lämpligt att ordna undervisning.

Enligt förarbetet till lagen (RP 148/2022 rd) gäller likabehandlingsplaneringen enligt 6 § i diskrimineringslagen förskoleundervisning när den ordnas i skolan och den nya 6 a § gäller förskoleundervisning när den ordnas i samband med daghem. 

Trakasserier (14 §)

Trakasserier är en form av diskriminering. I 8 § 1 mom. i diskrimineringslagen förbjuds diskriminering på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. Diskriminering som är förbjuden i diskrimineringslagen är förutom direkt och indirekt diskriminering även trakasserier, vägran att göra rimliga anpassningar samt instruktioner eller befallningar att diskriminera. Diskriminering är förbjuden oberoende av om den grundar sig på ett faktum eller ett antagande i fråga om personen själv eller någon annan.

Definitionen på trakasserier i diskrimineringslagen har ändrats så att förutom att en person kan bli trakasserad kan också en människogrupp bli trakasserad.

Trakasserier i enlighet med diskrimineringslagen är ett beteende som syftar till eller som leder till att en persons eller människogrupps människovärde kränks, om beteendet har samband med någon av de grunder som anges i 8 § 1 mom. och beteendet utifrån den grunden skapar en stämning som gör att personen eller människogruppen förnedras eller förödmjukas eller som är hotfull, fientlig eller aggressiv gentemot personen eller människogruppen. Ett beteende som kränker människovärdet behöver således inte vara riktat direkt mot en viss person för att betraktas som trakasseri av honom eller henne utan det kan även vara riktat mot en viss människogrupp. 

Till bestämmelsen har fogats ett nytt mom. 3 om det ansvar anordnare av småbarnspedagogik, serviceproducenter inom småbarnspedagogiken eller utbildningsanordnare har vid trakasserier. Förfarandet hos en anordnare av småbarnspedagogik, serviceproducent inom småbarnspedagogiken eller en utbildningsanordnare ska betraktas som diskriminering, om anordnaren av småbarnspedagogik, serviceproducenten inom småbarnspedagogiken eller utbildningsanordnaren, efter att ha fått vetskap om att ett barn, en elev eller en studerande har blivit utsatt för trakasserier som avses i 1 mom. på verksamhetsstället, i skolan eller i läroanstalten eller vid en tillställning eller verksamhet som anordnaren av småbarnspedagogik, serviceproducenten inom småbarnspedagogiken eller utbildningsanordnaren arrangerat någon annanstans, underlåter att vidta de åtgärder som står till buds för att undanröja trakasserierna.

Med utbildningsanordnare avses här den som ordnar undervisning eller utbildning som grundar sig på lag och med anordnare av småbarnspedagogik den som ordnar småbarnspedagogik som grundar sig på lag.

Skyldigheten att ingripa i trakasserier har tolkats vara i kraft redan genom de gällande bestämmelserna i diskrimineringslagen. Syftet med de nya bestämmelserna är att förtydliga skyldigheten och därigenom stärka barns och ungas rätt till en trygg miljö inom småbarnspedagogiken samt utbildningen och å andra sidan öka personalens medvetenhet om skyldigheten att ingripa i trakasserier.

Enligt bestämmelsen kan en arbetstagare, ett barn, en elev eller en studerande eller någon annan som sköter ärenden eller vistas på verksamhetsstället eller i läroanstalten göra sig skyldig till trakasserier. Skyldigheten att ingripa i trakasserier gäller anordnare av småbarnspedagogik, serviceproducenter inom småbarnspedagogiken och anordnare av undervisning och utbildning, till vilka ett eventuellt krav på gottgörelse kan riktas på grund av försummelse av skyldigheten. Skyldigheten att ingripa som avses i bestämmelsen gäller även trakasserier som sker någon annanstans än på verksamhetsstället, i skolan eller i läroanstalten när en tillställning eller verksamhet arrangeras av anordnaren av småbarnspedagogik, serviceproducenten inom småbarnspedagogiken eller utbildningsanordnaren, exklusive praktik som ingår i studierna på vilken andra bestämmelser tillämpas.

Rimliga anpassningar (15 §)

I diskrimineringslagen föreskrivs det om rimliga anpassningar för att likabehandling för personer med funktionsnedsättning ska uppnås. I 8 § i lagen anges vägran att göra rimliga anpassningar som en form av trakasserier.

Myndigheter, utbildningsanordnare, arbetsgivare och de som tillhandahåller varor eller tjänster ska göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra använda myndigheters tjänster samt att få utbildning och arbete samt varor och tjänster som tillhandahålls allmänheten och att klara av sina arbetsuppgifter och avancera i arbetet.

Tidigare förutsattes det i diskrimineringslagen att myndigheten skulle göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra uträtta ärenden hos myndigheter. Formuleringen i bestämmelsen ändrades så att personer med funktionsnedsättning istället för att uträtta ärenden hos myndigheter har möjlighet att använda myndigheters tjänster. Enligt förarbetet till lagen ansågs formuleringen ”uträtta ärenden hos myndigheter” inte motsvara villkoren i FN:s funktionsrättskonvention eftersom formuleringen i fråga om rimliga anpassningar endast anses hänvisa till konkreta och externa ändringar, medan konventionen förutsätter möjlighet också till innehållsmässiga ändringar av tjänsten. Syftet med lagändringen är att bestämmelserna om rimliga anpassningar förtydligas och preciseras så att de bättre motsvarar funktionsrättskonventionen, dess tolkningsrekommendationer och gällande rättspraxis.

Enligt beredningsunderlaget till lagen hänvisar den ändrade formuleringen ”använda myndigheters tjänster” särskilt till sättet att tillhandahålla myndigheters tjänster och till prövningen av om sättet är lämpligt. Syftet är att säkerställa att personer med funktionsnedsättning har möjlighet att använda de tjänster som beviljas, ordnas eller tillhandhålls. Rimliga anpassningar omfattar fortfarande också uträttande av ärenden hos myndigheter. Det är meningen att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra kan få sina rättigheter tillgodosedda hos myndigheterna.

Bestämmelserna om rimliga anpassningar baserar sig på en helhetsbedömning från fall till fall. Vid bedömningen av om anpassningarna är rimliga är det inte meningen att man åsidosätter exempelvis de allmänna förutsättningarna för de tjänster eller förmåner som beviljas. Vid rimliga anpassningar är det inte heller fråga om allmänna eller permanenta tillgänglighetsåtgärder med de största kostnadseffekterna. Bestämmelser om sådana åtgärder finns i annan lagstiftning. Vid bedömningen av om anpassningarna är rimliga beaktas förutom behoven hos personen med funktionsnedsättning också andra kriterier som gäller aktören och anpassningarna. Det är fråga om hur rättigheterna för personer med funktionsnedsättning tillgodoses så att anpassningen inte blir orimlig för den aktör som är skyldig att göra den. Det är fråga om en bedömning i två faser där man först bedömer vilka åtgärder som är nödvändiga för att trygga tillgodoseendet av rättigheterna för och likabehandlingen av en person med funktionsnedsättning och sedan bedömer man om åtgärden är orimlig för den som ska vidta den.

För bedömningen av rimliga anpassningar har paragrafens 2 mom. preciserats så att vid bedömningen av vilka anpassningar som är rimliga beaktas i första hand behoven hos personer med funktionsnedsättning och dessutom den i 1 mom. avsedda aktörens storlek och ekonomiska ställning, arten och omfattningen av aktörens verksamhet, de uppskattade kostnaderna för anpassningarna och stöd som kan fås för åtgärderna.

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt skyldigheten att göra rimliga anpassningar bland annat i sina årsboksbeslut HFD:2019:7, HFD:2020:60, HFD:2023:38, där domstolen skulle avgöra om kommunen var skyldig att ordna transport för en elev som en rimlig anpassning i överensstämmelse med diskrimineringslagen. 

• KHO:2023:38
• KHO:2020:60
• KHO:2019:7

Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens uppgifter och behörighet – rekommendation att betala gottgörelse (20 §)

Det finns fortfarande bestämmelser om diskrimineringsombudsmannens uppgifter och behörighet i 19 § i diskrimineringslagen och om diskriminerings- och jämställdhetsnämndens uppgifter och behörighet i 20 § i lagen. 

I diskrimineringslagen har 20 § mom. 3 preciserats på så sätt att diskriminerings- och jämställdhetsnämnden får rekommendera att gottgörelse betalas till den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier.  

Enligt 20 § mom. 3 i diskrimineringslagen får diskriminerings- och jämställdhetsnämnden i andra ärenden än sådana som gäller arbetslivet förbjuda aktören i fråga att fortsätta eller upprepa diskrimineringen eller repressalierna, förelägga aktören att inom en skälig tid vidta åtgärder för att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller rekommendera att gottgörelse betalas till den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier. Nämnden får förena sitt förbud eller föreläggande med vite. 

Den nya rekommendationen om betalning av gottgörelse är med avvikelse från nämndens förbud och föreskrifter uttryckligen en sådan rekommendation om betalning av gottgörelse som avses i 23 § i diskrimineringslagen. Nämnden kan i sin rekommendation också uttala sig om det gottgörelsebelopp som den anser vara lämpligt.  

I rekommendationen är det inte fråga om ett verkställbart förvaltningsbeslut och det är inte möjligt att förena rekommendationen med vite. Ändring kan inte heller sökas i nämndens rekommendation. Om nämndens rekommendation inte iakttas ska den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier yrka på gottgörelse hos en allmän domstol, i första instans i tingsrätten.

Rätten att föra ärenden till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden (21 §)

Paragrafens 2 mom. har ändrats så att förutom den person som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier får också diskrimineringsombudsmannen eller en sammanslutning som främjar likabehandling föra ärendet om diskriminering eller repressalier till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för åtgärder enligt 20 § 3 mom.

Med sammanslutning som främjar likabehandling avses i synnerhet en sådan förening ”där främjande av likabehandling och förebyggande av diskriminering hör nära samman med genomförandet av föreningens målsättning eller med föreningens verksamhet i övrigt”, till exempel organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning. I och med ändringen kan till nämnden också föras ett sådant ärende som gäller diskriminering eller repressalier där en viss målsägande inte kan identifieras. Det kan vara fråga om till exempel trakasserier som inte gäller en viss individ utan mer allmänt en människogrupp. I ärenden där det finns en målsägande får ärendet föras till nämnden för behandling endast med dennes samtycke.

De åtgärder som avses i 20 § 3 mom. i diskrimineringslagen och som innebär att ett ärende får föras till nämnden för behandling är förbud att fortsätta eller upprepa diskrimineringen eller repressalierna samt rekommendation att betala gottgörelse till den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier.

Paragrafen innehåller diskrimineringsombudsmannens möjlighet att föra ett ärende om försummelse av de planeringsskyldigheter som föreskrivits för myndigheter (5 §), utbildningsanordnare (6 §) och anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken (6 a §) till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för åtgärder enligt 20 § 3 mom.

I lagen har det däremot inte tidigare angetts vem som får föra till nämnden ett ärende som gäller försummelse av skyldigheten att främja likabehandling som avser myndigheter, utbildningsanordnare och anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken. I fråga om detta har det till paragrafen fogats ett nytt mom. 4, enligt vilket diskrimineringsombudsmannen eller den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier får föra ett ärende som gäller försummelse av skyldigheten att främja likabehandling enligt 5 § 1 mom., 6 § 1 mom. och 6 a § 1 mom. till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för åtgärder enligt 20 § 3 mom. 

Gottgörelse (23 §)

Den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier har rätt att få gottgörelse av den myndighet, arbetsgivare, anordnare av småbarnspedagogik, serviceproducent inom småbarnspedagogiken, utbildningsanordnare eller tillhandahållare av varor eller tjänster som i strid med denna lag har diskriminerat eller utsatt honom eller henne för repressalier.

Till paragrafens 1 mom. har det fogats ett omnämnande om att gottgörelse förutom av de andra nämnda aktörerna också kan fås av anordnare av småbarnspedagogik eller serviceproducenter inom småbarnspedagogiken. Detta förtydligar omständigheten att även anordnare av småbarnspedagogik eller serviceproducenter inom småbarnspedagogiken är skyldiga att betala gottgörelse, om de har agerat diskriminerande eller i strid med förbudet mot repressalier.

Syftet med gottgörelsen är att gottgöra en kränkning mot den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier. Gottgörelse utgör inget hinder för att få ersättning enligt skadeståndslagen (412/1974) eller någon annan lag.

Enligt 20 § 3 mom. i diskrimineringslagen kan diskriminerings- och jämställdhetsnämnden rekommendera att gottgörelse betalas till den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier. Gottgörelse ska enligt 26 § i diskrimineringslagen yrkas i tingsrätten, och väckande av talan om gottgörelse behandlas som tvistemål.

Yrkande som gäller gottgörelse eller diskriminerande villkor (26 §)

Den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier kan i tingsrätten yrka på gottgörelse. I paragrafens 2 mom. anges tidsfristen inom vilken gottgörelse enligt diskrimineringslagen ska yrkas. Gottgörelse ska i andra än anställningssituationer yrkas inom två år efter det diskriminerande förfarandet eller överträdelsen av förbudet mot repressalier.

Genom lagändringen har det till paragrafen fogats ett nytt 3 mom. enligt vilket inledandet av ett ärende vid diskriminerings- och jämställdhetsnämnden avbryter den tidsfrist som anges i 2 mom. för den tid som nämndförfarandet pågår. På grund av ändringen löper inte denna tidsfrist under den tid som ärendet är anhängigt i diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. Att tiden för väckande av talan avbryts för den tid som behandlingen i nämnden pågår har ansetts kunna främja utnyttjandet av diskriminerings- och jämställdhetsnämnden som ett rättsskyddsorgan med låg tröskel.

Enligt ikraftträdandebestämmelsen i diskrimineringslagen avbryts tidsfristen också för de ärenden som är anhängiga i diskriminerings- och jämställdhetsnämnden när ändringen av diskrimineringslagen träder i kraft (1.6.2023). 

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Hanna Tainio

Vice verkställande direktör

Minna Antila

jurist