Den nya naturvårdslagen i kraft 1.6.2023

Den nya naturvårdslagen (9/2023) träder i kraft 1.6.2023. Den innehåller en hel del bestämmelser som fanns redan i den gamla lagen från 1997, men också många ändringar och helt nya element.

Kommunernas roll och uppgifter förblir i princip till stor del oförändrade i den nya lagen. Man kan säga att lagen på ett bättre sätt än tidigare ser kommunerna som naturaktörer. Kommunernas främjande uppgift kvarstår även i fortsättningen, och formuleringen av den uppdateras. Kommunerna kan också få understöd och stöd för sina projekt för att skydda och vårda den biologiska mångfalden. Likaså beskrivs kommunernas deltagande i den statliga myndighetens förfaranden bättre än tidigare.

Fridlysning av naturminnesmärken på privat mark hör även i fortsättningen till kommunernas uppgifter. Naturvårdslagen innehåller rikligt med bestämmelser som ska beaktas i kommunens och de kommunala myndigheternas verksamhet. Till exempel ska det beaktas att skyddet av naturtyper stärks. Lagen innehåller också en ny bestämmelse om beaktande av hotade arter. Enligt den ska myndigheterna beakta hotade arter i sin tillståndsprövning enligt den lag det är fråga om och i sitt beslutsfattande om planläggning.

Naturinformation är ett viktigt tema i lagreformen. I den nya lagen finns en uttrycklig bestämmelse om rätten för kommuner att trots sekretessbestämmelserna avgiftsfritt få de uppgifter ur datasystemet för naturvården som är nödvändiga för skötseln av de uppgifter som föreskrivits för dem. NTM-centralerna ska enligt lagen stödja kommunerna.

Lagen innehåller bestämmelser om frivillig ekologisk kompensation. En aktör som i sin verksamhet försämrar naturvärden kan i fortsättningen kompensera den försämring som verksamheten orsakar en naturtyp eller en arts livsmiljö genom naturvärden som producerats med kompensationsåtgärder eller, om vissa villkor uppfylls, genom skyddskompensation.

Flera förordningar kommer att utfärdas med stöd av naturvårdslagen. Det är meningen att en naturvårdsförordning, en förordning om frivillig ekologisk kompensation och en förordning om Finlands naturpanel ska träda i kraft samtidigt med lagen eller en kort tid efter lagens ikraftträdande. Avsikten är också att föreskriva om informationshanteringen inom naturvården i en särskild förordning som träder i kraft senare. 

I detta cirkulär behandlas utgående från lagberedningsmaterialet de lagstiftningsändringar som är de mest centrala från kommunernas synpunkt. Vi rekommenderar att var och en läser hela den nya lagen och förarbetena till den. Den slutliga lagen omfattar inte vissa bestämmelser som ingick i regeringens proposition  (RP 76/2022 rd) som gällde hotade naturtyper, därför motsvarar paragrafnumreringen i propositionen inte paragrafnumreringen i lagen. Det gäller dessutom att lägga märke till att riksdagens miljöutskott också gjorde andra ändringar i lagförslaget, så det är viktigt att läsa de berörda punkterna i utskottsbetänkandet  (MiUB 17/2022 rd).

FINLANDS KOMMUNFÖRBUND

Miira Riipinen                                               Minna Mättö

direktör, Samhälle och miljö                           jurist        

De viktigaste ändringarna i den nya naturvårdslagen (9/2023) ur kommunernas synvinkel – en översikt

Målsättning och allmänna bestämmelser

Lagens syfte (1 §)

Bestämmelsen om lagens syfte motsvarar i stor utsträckning syftet för den tidigare naturvårdslagen. I den nya lagen har syftesformuleringen moderniserats, och anpassning till klimatförändringen har lagts till som ett nytt syfte.

I regeringens proposition (RP 76/2022 rd) sägs det att ”… skrivningen om anpassning till klimatförändringen som ett av lagens syften konkretiserar den inbördes relationen mellan de kopplingar som finns mellan utarmningen av mångfalden och klimatförändringen. Även om naturvårdslagens primära syfte är att fokusera på tryggandet av naturtyper, arter och mer allmänt naturens mångfald, kan verkställigheten av lagen också inverka på naturens förutsättningar att anpassa sig till klimatförändringen. Beaktandet av klimatförändringen skapar i sin tur ett tryck på att finna metoder för att trygga den biologiska mångfalden och på så sätt ge verktyg för att man mer flexibelt än för närvarande ska kunna reagera på och anpassa sig till de förhållanden som råder.”

Definitioner (3 §)

Paragrafen är ny och innehåller definitioner av centrala begrepp som anknyter till tillämpningen av naturvårdslagen, bland annat definitioner av biologisk mångfald, naturtyp, gynnsam bevarandestatus för en naturtyp, gynnsam bevarandestatus för en art, ekologisk kompensation och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden.

Definitionen av begreppet gynnsam bevarandestatus för en naturtyp motsvarar i huvudsak definitionen i den gamla naturvårdslagen, men den har preciserats och utvidgats för att den bättre ska motsvara den definition som används i habitatdirektivet.

Försiktighetsprincipen (7 §)

I den nya naturvårdslagen föreskrivs om försiktighetsprincipen, som går ut på att uppmärksamhet vid beslutsfattande enligt naturvårdslagen eller en förordning som utfärdats med stöd av den ska fästas vid risken för betydande minskning eller förlust av den biologiska mångfalden, även om det inte finns säkerställd vetenskaplig kunskap om detta.

Eftersom definitionen av principen ändrades när propositionen behandlades i riksdagens miljöutskott motsvarar motiveringen i regeringens proposition inte 7 § i naturvårdslagen, i stället ingår motiveringen i miljöutskottets betänkande.

I miljöutskottets betänkande (MiUB 17/2022 rd) konstateras det angående försiktighetsprincipen att ”Det att försiktighetsprincipen tas in i lagen och att den ska tillämpas från fall till fall är inte ett ställningstagande till huruvida en verksamhet är tillåten, utan den bidrar till att styra myndigheternas beslut till att beakta de eventuella kunskapsmässiga bristerna och osäkerhetsfaktorerna på behörigt sätt. Försiktighetsprincipen i sig utgör till exempel inget hinder för beviljande av tillstånd, utan styr närmast tolkningen av andra mer detaljerade bestämmelser.”

Främjande av miljömedvetenhet (8 §)

Lagen upptar en ny bestämmelse om skyldigheten för de i naturvårdslagen avsedda myndigheterna att i sin verksamhet främja miljöfostran och miljömedvetenhet i syfte att trygga den biologiska mångfalden. Den nya 8 § gäller inte kommuner, men av paragrafmotiveringen framgår att det för kommunernas del är tänkt att kommunerna ska främja miljöfostran och miljömedvetenhet inom ramen för sina främjande uppgifter enligt 11 §.

Myndigheter och andra aktörer inom naturvården

I 2 kap. föreskrivs det om olika myndigheters och aktörers uppgifter. Kapitlet innehåller bestämmelser om statliga myndigheter, expertmyndigheter, kommunen och Finlands naturpanel. Viktig för kommunerna när det gäller NTM-centralens uppgifter är skrivningen i 9 § 2 mom. att NTM-centralen i ärenden som hör till dess verksamhetsområde ska stödja kommunens verksamhet så långt det är möjligt.

Kommunens främjande uppgift (11 §)

Kommunernas roll och uppgifter förblir i princip till stor del oförändrade i den nya lagen. Man kan säga att lagen på ett bättre sätt än tidigare ser kommunerna som naturaktörer. Enligt den nya lagens 11 § främjar kommunen skyddet av den biologiska mångfalden samt landskapsvården inom sitt område.

Kommunens främjande uppgift är också i fortsättningen allmänt formulerad. Kommunerna kan välja sådana metoder för främjande av skyddet av den biologiska mångfalden samt landskapsvården som lämpar sig bäst för deras förhållanden och som också är godtagbara lokalt. Avsikten är att den främjande uppgiften ska kunna  utvecklas i takt med att omvärlden, resurserna, kommunens egna miljömål och forskningen utvecklas.

Långtgående självstyrelse enligt 121 § i grundlagen är en utgångspunkt för bestämmelsen om kommunens främjande uppgift. Tidigare har innehållet i kommunens främjande uppgift inte beskrivits närmare. I den nya lagens förarbeten har det gjorts försök att beskriva uppgiften med hjälp av exempel. Kommunerna har mångsidiga möjligheter att inom sitt område främja den biologiska mångfalden i samarbete med andra aktörer, eftersom lösningarna för att trygga den biologiska mångfalden ofta nås lokalt. Regleringen begränsar inte de metoder som kommunen har tillgång till. Kommunerna till exempel utökar naturkännedomen och genomför naturskydd och naturvård. Dessutom kan kommunerna främja kommuninvånarnas medvetenhet om naturen och även i större utsträckning främja miljöfostran i syfte att trygga den biologiska mångfalden.

Naturskyddsplanering

Kapitlet om naturskyddsplanering har kompletterats genom att den rättsliga grunden för strategin och handlingsprogrammet för biologisk mångfald och förfarandena för deltagande lagts till. Dessutom kan NTM-centralen för sitt område utarbeta en regional genomförandeplan för biologisk mångfald som gäller strategin och handlingsprogrammet för biologisk mångfald. Kapitlet innehåller också bestämmelser om den rättsliga grunden för frivilliga åtgärdsprogram som gäller naturskydd.

Nationell strategi och nationellt handlingsprogram för biologisk mångfald (13 §)

I fortsättningen föreskrivs det i naturvårdslagen om den nationella strategin och det nationella handlingsprogrammet för biologisk mångfald. Miljöministeriet utarbetar i samarbete med andra ministerier och centrala aktörer den nationella strategin för biologisk mångfald och handlingsprogrammet för att genomföra strategin. I strategin för biologisk mångfald sätts det upp riksomfattande verksamhetsmässiga, kvantitativa och tidsmässiga mål för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och förbättra tillståndet för den biologiska mångfalden. I handlingsprogrammet för biologisk mångfald ska de åtgärder som behövs för genomförandet av strategin för biologisk mångfald specificeras och de som ansvarar för genomförandet av åtgärderna och uppföljningen av åtgärdernas effektivitet utses.

Nytt är att regionala genomförandeplaner utarbetas. NTM-centralen kan för sitt område utarbeta en genomförandeplan för den biologiska mångfalden som gäller den nationella strategin och det nationella handlingsprogrammet för biologisk mångfald. Vid utarbetandet av genomförandeplanen ska en tillräcklig växelverkan med de centrala aktörerna i området säkerställas. I regeringens proposition konstateras det att kommunerna i beredningen av regionala program har en viktig roll som sakkunnig i de lokala förhållandena och som en part som främjar samarbete.

Syftet med bestämmelsen om regionala genomförandeplaner är att det ska vara möjligt att behandla den nationella strategin och det nationella handlingsprogrammet på regional nivå. Avsikten är att frågan inom varje NTM-centrals område ska kunna behandlas med statliga myndigheter, kommuner, landskapsförbund, markägare och näringslivet samt organisationer och det övriga civila samhället utifrån områdets egna utgångspunkter och inom ramen för tillgängliga resurser. Vid utarbetandet av genomförandeplanen ska en tillräcklig växelverkan med de centrala aktörerna i området säkerställas. Vid beredningen av de regionala genomförandeplanerna kan man således beakta kommunernas åtgärder och behov i anslutning till främjandet av den biologiska mångfalden i området.

Stödjande av skydd och vård av den biologiska mångfalden

Lagens 4 kap. innehåller bestämmelser om stödjande av skydd och vård av den biologiska mångfalden. Också kommuner kan ansöka om stöd. Stödet för skydd och vård av den biologiska mångfalden är avsett för olika projekt och andra motsvarande åtgärder.

Naturvårdslagens bestämmelser om stöd i form av varor och tjänster som kan beviljas för främjande av restaurering och vård av den biologiska mångfalden har preciserats, och dessutom upptar lagen bestämmelser om ekonomiskt stöd, som i lagen benämns understöd. I 4 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för beviljande av stöd och understöd och om förfarandet.

NTM-centralen kan inom ramen för statsbudgeten bevilja understöd för projekt och åtgärder för främjande av skyddet och vården av den biologiska mångfalden och av natur- och kulturlandskapet. Understöd kan också beviljas för forskning och utveckling (20 §).

För åtgärder som främjar restaurering, iståndsättning och vård av i naturvårdslagen avsedda arters livsmiljöer samt av i naturvårdslagen avsedda naturtyper och natur- eller kulturlandskap kan NTM-centralen inom ramen för det maximibelopp som fastställts i statsbudgeten bevilja stöd enligt prövning (21 §). Stödet består av varor och tjänster.

Understöd kan beviljas offentliga samfund, vilket kommunerna är (20 §, 24 §).

Områdesskydd

I kapitlet om naturskyddsområden har det gjorts flera preciseringar och uppdateringar av teknisk natur. Ändringar har gjorts i fråga om förutsättningarna för inrättande av naturskyddsområden, fridlysningsbestämmelserna för statliga naturskyddsområden samt inrättandet av privata naturskyddsområden, utfärdandet av fridlysningsbestämmelser för dem och undantag från fridlysningsbestämmelserna.

Införlivning av ett område i ett statligt naturskyddsområde (60 §)

Paragrafen motsvarar 22 § i den gamla naturvårdslagen. I fall där en nationalpark gränsar till eller finns i direkt anslutning till mark som ägs av kommunen eller församlingen kan området med samfundets samtycke införlivas i nationalparken. Förfarandet kan tillämpas i fråga om alla nationalparker oberoende av när de inrättats. 

Europeiska unionens nätverk Natura 2000

Den nya lagens 5 kap. som handlar om nätverket Natura 2000 motsvarar i huvudsak 10 kap. i den gamla naturvårdslagen. Vissa preciseringar har gjorts i bestämmelserna.

I 34 § i den nya lagen föreskrivs det om förbud mot att försämra de naturvärden som utgör grunden för skydd av ett område som hör till nätverket Natura 2000. I 35 § föreskrivs det om bedömning av projekt och planer, i 36 § om myndighetens skyldighet att avbryta och underrätta och i 39 § om myndighetens skyldighet att se till att tillstånd att genomföra ett projekt inte beviljas eller en plan inte godkänns, om projektet eller planen betydligt försämrar de naturvärden för vilkas skydd området införlivats eller avses bli införlivat i nätverket Natura 2000.

Innehållet i 39 § i den nya naturvårdslagen är inte identiskt med 66 § 2 mom. i den gamla naturvårdslagen. Enligt regeringens proposition ska frågan om överensstämmelse med den lagstiftning som tillämpas på projektet eller planen avgöras innan ärendet överförs till statsrådsbehandling.

Skydd av naturtyper

Skyddade naturtyper (64–65 §)

Förfarandet med beslut om avgränsning av skyddade naturtyper omfattar vissa nya naturtyper i och med den nya lagen. Definitionerna av förekomsterna för naturtyper och grunderna för avgränsning av de naturtyper som skyddas har setts över. De skyddade naturtyperna räknas upp i lagen, och närmare definitioner av dem ingår i den naturvårdsförordning som kommer att utfärdas med stöd av lagen. I den nya naturvårdsförordningen uppdateras och preciseras grunderna för fastställande av naturtyperna, och dessutom ska förordningen innehålla beskrivningar av de nya skyddade naturtyperna i naturvårdslagen.

Nya naturtyper som räknas upp i lagens 64 § är svämskogar, solexponerade sluttningar i åsskogar, ålgräsbottnar, skyddade kransalgsbottnar och kalkhällar. Enligt regeringens proposition fanns ett behov av precisering av den gamla lagens definitioner av ädellövskogar, hasselskogar (hassellundar i den gamla lagen) och klibbalsskogar (klibbalskärr i den gamla lagen). I den nya lagen omfattar definitionen av torrängar fler naturtyper än enligt den gamla lagen. Enstaka träd har slopats i förteckningen över naturtyper, och i fortsättningen är det möjligt att skydda enstaka träd genom att fridlysa dem som naturminnesmärke. Det betyder att enstaka träd som växer annanstans än på statsägd mark i fortsättningen skyddas utgående från beslut som kommunerna fattar. Ett förbud mot att förstöra eller försämra naturtyper träder i kraft när beslutet har delgetts områdets ägare och innehavare. I den nya lagen föreskrivs det också om upphävande av skyddet.

I den nya naturvårdslagen föreskrivs det om naturtyper som är skyddade direkt med stöd av lagen. Dessa strikt skyddade naturtyper är följande:

1)  serpentinberg och block- och grusfält inom serpentinbergsområden, som är de delar av förekomster av berg, block eller grus bestående av serpentinit eller någon annan ultrabasisk stenart som finns ovan jord, och där det förekommer serpentinväxtarter, samt

2)  öppna kustdyner, som är sådana dyner längs Östersjökusten eller i Östersjöns skärgård som bildats av sand till följd av vinderosion och sanddrift, och våtmarker eller säsongsvåtmarker i dynernas sänkor, och där det förekommer arter som är karakteristiska för sanddyner.

I och med lagreformen har bestämmelserna om naturtyper som skyddas med stöd av vattenlagen och skogslagen inte ändrats, men i samband med antagandet av lagen godkände riksdagen ett uttalande i anslutning till skyddet av vattennatur. I uttalandet förutsatte riksdagen att regeringen så snart som möjligt börjar bereda en lagändring för att utvidga tillämpningsområdet för skyddade hotade typer av vattennatur till att omfatta de naturtyper som målen för skyddet av mångfalden hos vattennaturen förutsätter, samt att regeringen också utreder behovet av möjligheter till undantag i enskilda fall samt eventuella beslut om avgränsning jämte ersättningsförfaranden och hur de resurser som behövs för detta kan tryggas.

Information om beslut (121 §)

NTM-centralen ska delge beslut om gränserna för en skyddad naturtyp (64 §) genom offentlig kungörelse, och dessutom ska information om kungörelsen offentliggöras i kommunen i fråga i enlighet med 108 § i kommunallagen.

Undantag från förbudet mot att förstöra eller försämra naturtyper (66 §)

Också i fortsättningen kan NTM-centralen i enskilda fall bevilja undantag från förbudet mot att förstöra eller försämra naturtyper, om detta inte avsevärt äventyrar syftet med att naturtypen i fråga skyddats eller om skyddet av naturtypen står i vägen för ett projekt eller en plan av ytterst viktigt allmänt intresse och det inte finns något tekniskt och ekonomiskt genomförbart alternativ till projektet eller planen.

Enligt regeringens proposition har villkoret för att bevilja undantag på grund av allmänt intresse preciserats så att undantag inte kan beviljas, om det finns ett både tekniskt och ekonomiskt genomförbart alternativ till projektet eller planen. Med detta avses i praktiken ett projekt eller en plan som kan genomföras till rimliga kostnader. Att endast det ena villkoret uppfylls (till exempel i synnerhet att genomförandet är tekniskt möjligt men ekonomiskt orimligt dyrt) utgör inget hinder för beviljande av undantag.

Enligt den nya lagen är tillståndet till undantag tidsbegränsat, och det får gälla högst tio år åt gången. I regeringens proposition konstateras det att situationen i fråga om skyddet av naturtypen kan förändras med tiden, vilket innebär att ett undantagsbeslut som beviljats för en viss tid inte nödvändigtvis längre är aktuellt, om den åtgärd som undantaget tillåter ännu inte har vidtagits. Om den åtgärd för vilken undantag har sökts inte har genomförts inom den tidsfrist som anges i beslutet, förfaller undantaget.

I den nya lagen föreskrivs att ett tillstånd kan förenas med villkor som sökanden ska iaktta för att undvika eller begränsa verksamhetens skadliga inverkan på skyddsvärdena. Villkoren kan innehålla begränsningar som gäller en viss tid eller ett visst område eller andra förpliktelser.

Enligt den nya lagen ska ansökan om överföring av tillstånd göras hos NTM-centralen, om det projekt eller den åtgärd för vilket tillstånd har beviljats överförs till någon annan. Den som beviljats tillstånd svarar för alla skyldigheter enligt tillståndsbeslutet till dess att någon annan har godkänts i dennes ställe. Enligt regeringens proposition kan en möjlighet till överföring behövas i vissa situationer, om den som genomför det projekt eller den åtgärd som ett positivt undantagsbeslut gäller byts ut. Då ska NTM-centralen dock utan dröjsmål underrättas om överföringen och bedöma om överföringen är ändamålsenlig. Den tidigare innehavaren av rättigheten ska svara för alla skyldigheter enligt tillståndsbeslutet till dess att någon annan på ansökan har godkänts i dennes ställe.

Artskydd

Naturvårdslagens tillämpningsområde har ändrats så att bestämmelserna i kapitlet om artskydd i fortsättningen inte tillämpas på fiskar och kräftor; dem föreskrivs det om enbart i lagen om fiske.

Av fridlysta djur byggda bon som används upprepade gånger (70 §)

Till bestämmelsen om fridlysning av djurarter har det fogats ett nytt moment (3 mom.). Syftet med det är att förtydliga förbudet mot att avsiktligt skada bon av en fridlyst djurart genom att utanför tillämpningsområdet lämna bon som byggts av arter som inte använder bona upprepade gånger. Det är förbjudet att skada bon även utanför förökningstiden endast om det är fråga om sådana av fridlysta djur byggda bon som djuren använder upprepade gånger under olika år. I statsrådets naturvårdsförordning specificeras de djurarter vars bon bestämmelsen gäller. I förordningen nämns inte arterna i bilaga IV a till habitatdirektivet, eftersom det i 78 § 2 mom. i naturvårdslagen föreskrivs att deras föröknings- och rastplatser inte får förstöras eller försämras.

Beaktande av hotade arter (76 §)

I den nya lagen finns en bestämmelse om beaktande av hotade arter. Enligt bestämmelsen beaktar myndigheterna i sin tillståndsprövning enligt den lag det är fråga om och i sitt beslutsfattande om planläggning hotade arter med iakttagande av de särskilda bestämmelser om tryggande av naturvärden som finns i annan lagstiftning.

Enligt regeringens proposition gäller bestämmelsen i synnerhet miljötillstånd enligt miljöskyddslagen, vattenhushållningstillstånd enligt vattenlagen, täktverksamhetstillstånd enligt marktäktslagen. tillstånd enligt gruvlagen och planer enligt markanvändnings- och bygglagen (MarkByggL). I bestämmelsen avgränsas tillståndsförfarandena emellertid inte bara till dem som nämns här ovan, därför behöver ärendet bedömas från fall till fall även i samband med andra tillståndsförfaranden.

I lagens förarbeten konstateras det att bestämmelsen är informativ. I regeringens proposition konstateras det att ett tydligare beaktande av hotade arter än tidigare i myndigheternas beslutsfattande i fråga om användningen av miljön bidrar till att förtydliga rättsläget i beslutsförfaranden enligt andra lagar. Förslaget om beaktande är enligt förarbetena av informativ karaktär och framhäver de hotade arternas ställning i beslutsförfaranden enligt andra lagar. Detta ändrar dock inte förutsättningarna för beviljande av tillstånd eller godkännande av planer enligt andra lagar och utgör som sådant inte heller något hinder till exempel för beviljande av tillstånd eller godkännande av planer enligt någon annan lag. Syftet med paragrafen är att rikta innehållet i de tillståndsvillkor som gäller naturvärden och som finns i annan lagstiftning. Det är således inte fråga om en ny eller självständig förutsättning för beslutsfattande, utan beaktandet av hotade arter grundar sig på annan befintlig lagstiftning i den mån beaktandet hör till tillämpningsområdet för annan lagstiftning.

Enligt regeringens proposition uppnås i praktiken syftet att beakta hotade naturtyper genom de bestämmelser om tryggande av naturvärden som i olika former ingår i annan lagstiftning. Naturvårdslagen är allmän till sitt tillämpningsområde, den genomsyrar annan lagstiftning och den tillämpas även av andra än de egentliga naturvårdsmyndigheterna. Därför behövs det en bestämmelse av informativ karaktär om att hotade arter ska beaktas. Den beaktandebestämmelse som kompletterar förteckningen över hotade arter gör förfarandet mer förutsägbart och ger utredningsbehoven i anslutning till beslutsförfarandena en tydligare inriktning än tidigare.

I motiveringen till bestämmelsen om beaktande av hotade arter hänvisas det till motiveringen till en paragraf om beaktande av naturtyper som inte togs in i den nya lagen. I detaljmotiveringen till bestämmelsen om hotade naturtyper konstateras det för planläggningens del att kraven på innehållet i planer enligt markanvändnings- och bygglagen (MarkByggL 28 §, 39 §, 54 §) förutsätter att naturvärdena beaktas och samtidigt utreds som ett led i beredningen av planen. I motiveringen hänvisas det också till principen i MarkByggL om preciserad planering i planläggningen.

De hotade arterna räknas upp i en bilaga till naturvårdsförordningen. Enligt den förordning som för närvarande gäller finns det i Finland strax över 2 500 hotade arter. Uppgifter om hur pass hotade de olika arterna är ser man till exempel i portalen Laji.fi.

Även följande ändringar bör beaktas:

• En ny, preciserad bestämmelse om skydd av stora rovfåglars boträd (73 §)
• En ny bestämmelse om försämring av förekomstplatsen för en ny art som påträffas (81 §)
• En ny bestämmelse om assisterad spridning av arter som kräver särskilt skydd (85 §)
• En preciserad bestämmelse om allmänt undantag från vissa fridlysningsbestämmelser (82 §)

Undantag från bestämmelserna om artskydd (83 §)

I den nya lagen har undantagen från bestämmelserna om artskydd samlats i en enda paragraf. De förutsättningar som anges i 1 mom. är gemensamma för alla växt- och djurarter som omfattas av paragrafens tillämpningsområde. En grund för att bevilja undantag enligt 1 mom. är att undantaget inte försvårar bibehållandet eller uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus för arten.

Av den motivering till bestämmelsen i fråga som finns i regeringens proposition framgår att avsikten i fråga om arter som kräver särskilt skydd har varit att även i fortsättningen möjliggöra undantag i överensstämmelse med nuvarande tillämpningspraxis. Till förutsättningarna för undantag har i den nya lagen fogats förutom att en gynnsam bevarandestatus ska bibehållas även att den ska uppnås, varvid förutsättningarna bedöms med tanke på om undantaget försvagar den nuvarande bevarandestatusen.

De undantagsvillkor för artskydd som anges i fågeldirektivet och habitatdirektivet har skrivits ut i bestämmelsen.

Paragrafen om undantag från bestämmelserna om artskydd innehåller motsvarande tillägg i fråga om beviljande för viss tid, tillståndsvillkor och överföring av beslutet som den paragraf om undantag från bestämmelserna om naturtyper som refereras ovan.

Information om beslut (121 §)

NTM-centralen delger följande beslut genom offentlig kungörelse: beslut om skydd av förekomstplatser för arter som kräver särskilt skydd (77 §), i 79 § avsedda beslut om skydd av förekomstplatser för arter av unionsintresse (artikel 4.2 i fågeldirektivet eller bilaga I till det direktivet, arter som nämns i bilaga II till habitatdirektivet) och – vilket är nytt – skydd av förekomstplatsen för en ny art som påträffas (81 §). Information om kungörelsen ska dessutom offentliggöras i kommunen i fråga i enlighet med 108 § i kommunallagen.

Fridlysning av naturminnesmärke i ett privatägt område (95–96 §)

Kommunen beslutar också i fortsättningen om fridlysning av ett naturminnesmärke i ett privatägt område. Kommunen ska se till att ett naturminnesmärke i ett privatägt område märks ut klart och tydligt.

I den nya lagens bestämmelse om upphävande av fridlysning preciseras det att fridlysningen kan upphävas helt eller delvis. Beträffande en framställning från NTM-centralen om upphävande av fridlysningen ska den som äger området höras i enlighet med förvaltningslagen också i fortsättningen, även om detta inte längre anges explicit i den nya lagen.

Enligt 18 § i naturvårdslagen svarar Forststyrelsen och NTM-centralen för uppföljningen av antalet naturskyddsområden och naturminnesmärken samt deras areal och ekologiska status.

(Forststyrelsen har utarbetat anvisningar om naturminnesmärken för kommunernas bruk. Anvisningarna är fortfarande användbara https://www.metsa.fi/sv/jord-och-vatten/skyddsomraden/naturminnesmarken/)

Landskapsfrågor

Det i 1997 års lag använda begreppet landskapsvårdsområde kvarstår i den nya lagens svenska språkdräkt, men dess finska motsvarighet ändras från maisema-alue till maisemanhoitoalue. Paragrafen om inrättande av landskapsvårdsområden har preciserats genom att den kompletterats med bestämmelser om en skötsel- och nyttjandeplan för landskapsvårdsområden samt med ett bemyndigande för miljöministeriet att utfärda förordning.

Inrättande av landskapsvårdsområden (92 § 1–2 mom.)

Vid sidan av NTM-centralen kan landskapsförbundet i fortsättningen ta initiativ till inrättandet av ett nationellt landskapsvårdsområde. I fortsättningen kan kommunen vid sidan av landskapsförbundet, NTM-centralen och en lokal eller regional förening ta initiativ till att ett regionalt landskapsvårdsområde inrättas.

Enligt regeringens proposition preciseras bestämmelserna om inrättande av landskapsvårdsområden så att de motsvarar den praxis för deltagande som utformats för att säkerställa tillräcklig växelverkan. Det har förutsatts att beredningen av landskapsvårdsområden görs på lokalt initiativ, vilket vanligen baserar sig på till exempel byföreningars eller kommuners aktivitet. Beredningen av områdena har ofta börjat och framskridit till exempel från de praktiska landskapsvårdsprojekt som samordnas av NTM-centralerna. I samband med projekten har man i samarbete utrett landskapets värden, vårdbehov och vårdmöjligheter samt samlat in synpunkter på landskapsvårdsåtgärder. Nyckeln i beredningen har varit de lokala invånarnas och markägarnas deltagande.

Uppgörande av en skötsel- och nyttjandeplan för landskapsvårdsområdet (92 § 3–4 mom.)

NTM-centralen bereder en skötsel- och nyttjandeplan för ett landskapsvårdsområde och godkänner den genom ett förvaltningsbeslut. För alla landskapsvårdsområden som inrättats hittills har det som bilaga till beslutet om inrättande gjorts upp en skötsel- och nyttjandeplan, som har beretts som lokalt och inkluderande samarbete. För att stärka denna praxis har en bestämmelse om detta tagits in i den nya lagen.

Uppgörandet av en skötsel- och nyttjandeplan ska ordnas i växelverkan med ägarna till de områden som hör till landskapsvårdsområdet och med andra centrala lokala aktörer. Vid uppgörandet av skötsel- och nyttjandeplanen ska NTM-centralen i praktiken involvera lokala aktörer och intressentgrupper, till vilka även kommunerna hänförs.

Ett beslut om godkännande av en skötsel- och nyttjandeplan får inte överklagas genom besvär. Skötsel- och nyttjandeplanen är enligt regeringens proposition en anvisning för hur målen för skötseln och användningen av landskapsvårdsområdet ska nås, och genom den skapas inga rättigheter eller skyldigheter som markägaren inom landskapsvårdsområdet inte redan har.

Bestämmelser om landskapsvårdsområden (93 §)

Paragrafen har preciserats genom att det gjorts möjligt att också ge rekommendationer, vilket enligt motiveringen motsvarar etablerad praxis. 

NTM-centralen kan bevilja tillstånd till undantag från de bestämmelser som meddelats för ett landskapsvårdsområde.

I paragrafen föreskrivs det också i fortsättningen att de bestämmelser om landskapsvårdsområden som hör till tillämpningsområdet för markanvändnings- och bygglagen inte ska tillämpas på områden för vilka det finns en gällande detaljplan eller generalplan med rättsverkningar. De åtgärder som behövs för att skydda landskapet och anpassningen av åtgärderna till annan planerad verksamhet på området kommer i samband med planläggningen att utredas detaljerat och avgöras i markanvändningssyfte, och dessa planer ersätter således de tidigare bestämmelserna om landskapsvårdsområdet. 

Ekologisk kompensation

I den nya naturvårdslagen finns bestämmelser om frivillig ekologisk kompensation. Ekologisk kompensation är ett ekonomiskt styrmedel, som i enlighet med förorsakandeprincipen innebär att kostnaderna för de skador som orsakas den biologiska mångfalden inkluderas i kostnaderna för genomförandet av ett projekt.

Lagen upptar bestämmelser om kriterier för kompensation av naturvärden, om förfarandet för verifiering av kompensationen samt om rättsverkningar.

Genom lagen möjliggörs myndighetsverifiering när en enskild markägare, ett företag, en kommun eller ett statligt affärsverk producerar naturvärden som kan användas för att kompensera sådan försämring av naturvärdena som verksamheten orsakar på annat håll. Ett centralt syfte med myndighetsverifieringen är också att garantera att bedömningen av de producerade naturvärdena och försämringarna är tillförlitlig.

Bestämmelserna i 11 kap. i den nya naturvårdslagen gäller inte så kallad Natura-restaurering, alltså en situation där åtgärder enligt 5 kap. måste vidtas för att kompensera att nätverket Natura 2000 blir mindre sammanhängande eller att dess naturvärden försämras.

Definition av begreppet ekologisk kompensation (3 § 1 mom. 5 punkten)

Med ekologisk kompensation avses att försämringar som orsakas arter och naturtyper kompenseras, genom förbättring av tillståndet för arterna och naturtyperna utanför det område som försämrats, när försämringar i första hand har undvikits, i andra hand minimerats och, om möjligt, tillståndet för de arter och naturtyper som orsakats försämringar har återställts i det område som försämrats.

Kompensation för försämring (98 §)

En aktör som i sin verksamhet försämrar naturvärden (den som orsakar en försämring) kan kompensera den försämring som verksamheten orsakar en naturtyp eller en arts livsmiljö genom naturvärden som producerats med de kompensationsåtgärder som nämns i lagen eller, om de förutsättningar som nämns i lagen uppfylls, kompensera försämringen genom skyddskompensation. Kompensationen kan antingen motsvara eller överstiga försämringen.

Kompensationsåtgärder (99 §)

Med kompensationsåtgärder avses åtgärder genom vilka en försämring av en naturtyp eller av en arts livsmiljö ska gottgöras minst fullt ut.

Kompensationsåtgärder är åtgärder som inte följer av någon skyldighet enligt lagstiftning eller andra förpliktelser. Konkreta och detaljerade skyldigheter att vidta åtgärder ska vara uteslutna. Däremot ska åtgärder som överstiger dessa skyldigheter möjliggöra kompensation. Sådana uppgifter av generell natur som fastställs i lagstiftningen ska inte utgöra hinder för kompensation. I regeringens proposition nämns följande exempel i fråga om kommuner:

• Vid markanvändningsplaneringen ska anvisandet av ett område för rekreation eller till exempel för ekologisk dagvattenhantering inte innebära att området undantas från kompensationsåtgärderna. Kompensationsåtgärderna bör dock bestå av ytterligare förbättringar av naturtyperna eller arternas livsmiljöer än enbart rekreationsmålsättningen och syftet med infiltreringen av dagvatten.
• Exempelvis kommunens allmänna uppgift att främja den biologiska mångfalden inom sitt område innebär inte att kommunens kompensationsåtgärder undantas från kravet på additionalitet. Således kan kommunen om den så önskar vidta kompensationsåtgärder på andra områden än befintliga skyddsområden. Åtgärder som överstiger dessa skyldigheter är sådana kompensationsåtgärder som avses i bestämmelsen, förutsatt att de kan påvisas på ett transparent sätt.
• Kravet på additionalitet uppfylls inte av åtgärder som hänför sig till avtal eller ekonomiska förmåner, såsom jordbruksstöd eller statligt stöd eller skyldigheter som hänför sig till certifikat, såsom skogscertifikat.

Kompensationsåtgärder är åtgärder genom vilka

1. ett område vars naturvärden eller tillstånd har försämrats återställs i riktning mot naturtillstånd eller det tillstånd som eftersträvas med tanke på den biologiska mångfalden,
2. arealen för naturtypen eller artens livsmiljö ökas, eller
3. den ekologiska kvaliteten på naturtypen eller artens livsmiljö förbättras.

De ovannämnda målen är alternativa, vilket betyder att en åtgärd som förverkligar ett enda mål uppfyller definitionen. Enligt lagmotiven är det fråga om aktiva åtgärder som förbättrar naturtillståndet i ett visst område och genom vilka man utöver restaurering också kan sträva efter att öka arealen för naturtypen eller den för arten lämpade livsmiljön eller förbättra dess kvalitet genom att iståndsätta eller vårda försämrade förekomster av naturtyper.

Skyddskompensation (100 §)

Med skyddskompensation avses permanent skydd av en förekomst som med avseende på naturtillståndet är representativ för en hotad naturtyp.

Skyddskompensation kommer i fråga som en kompensationsåtgärd endast när det med tanke på naturtypen i fråga går att uppnå ett bättre ekologiskt slutresultat genom skyddet än vad som kan uppnås genom kompensationsåtgärder enligt 99 §. En ytterligare förutsättning är att förekomsten av naturtypen genom skyddet mot åtgärder som försämrar den utvecklas till ett område med stort naturvärde utan att aktiva kompensationsåtgärder vidtas.

Vid skyddskompensation är det fråga om naturtyper som ofta är svåra eller omöjliga att nyskapa eller restaurera på kort sikt. Sådana är till exempel gamla skogar, palsmyrar och fjällnaturtyper. Den additionalitet som fås genom skyddskompensationen bestäms utifrån den föregående situationen. Om området redan på förhand omfattas av någon nyttjandebegränsning, är additionaliteten mindre.

Kriterier för kompensation (101 §)

I lagen föreskrivs om kriterier för kompensation, alltså krav som gäller kompensationsåtgärderna. I 101 § föreskrivs det om kompensationens regionala motsvarighet och motsvarighet i fråga om naturvärdena.

Kriterierna för kompensationens regionala motsvarighet

Kriteriet för kompensationens regionala motsvarighet är att kompensationsåtgärderna ska vidtas inom samma eller angränsande delområde inom skogsvegetationszonen, inom samma havsområde och inom samma typ av vattenförekomst eller vattennatur inom samma eller angränsande huvudvattendrag där försämringen orsakas.

I förordningen om frivillig ekologisk kompensation preciseras det att de i lagens 101 § avsedda delområdena inom skogsvegetationszonen är boreonemoral region (sydvästra kusten), sydboreal region (sydvästra Finland–Österbottens kust), sydboreal region (Insjöfinland), mellanboreal region (Österbotten), mellanboreal region (Norra Karelen–Kajanaland), mellanboreal region (Lapplandstriangeln), nordboreal region (Nordostlandet), nordboreal region (Nordbotten), nordboreal region (Skogslappland) och nordboreal region (Fjällappland).

Sådana havsområden som avses i lagens 101 § är Bottenviken, Kvarken, Bottenhavet, Åland–Skärgårdshavet och Finska viken.

Med huvudvattendrag enligt lagens 101 § avses de avrinningsområden som nämns i bilaga 1 till statsrådets förordning om vattenförvaltningsområden (1303/2004). Med typ av vattenförekomst enligt 101 § i naturvårdslagen avses de ytvattentyper som nämns i 10 § i statsrådets förordning om vattenvårdsförvaltningen (1040/2006).

Ett särskilt kriterium för kompensationens regionala motsvarighet är att en försämring som sker inom det samiska samhällets område ska kompenseras genom åtgärder som vidtas inom det samiska samhälles område där försämringen sker.

Naturvårdslagen förutsätter inte att kompensationsåtgärder genomförs inom området för den kommun där försämringen sker.

Kriteriet för motsvarighet i fråga om naturvärdena

Enligt 101 § 2 mom. i naturvårdslagen ska en försämring av en hotad naturtyp eller av en hotad arts livsmiljö kompenseras genom åtgärder som riktar sig till samma arts livsmiljö eller samma naturtyp. Om försämringen på naturvetenskapliga grunder inte kan kompenseras genom åtgärder som riktas till samma naturvärde, ska försämringen kompenseras genom åtgärder som riktas till ett motsvarande naturvärde som är lika hotat som eller mer hotat än det naturvärde som försämras.

När det gäller motsvarighet i fråga om naturvärden är huvudregeln alltså att en försämring av hotade naturvärden kompenseras genom åtgärder som riktar sig till samma naturvärde. I bestämmelsen beaktas emellertid också en situation där  förekomsterna av en hotad naturtyp eller livsmiljöerna för en hotad art är så få att det är naturvetenskapligt omöjligt att kompensera dem med samma naturvärde. I en sådan situation ska kompensationsåtgärderna så exakt som möjligt riktas till ett naturvärde som motsvarar det naturvärde som försämras och som är minst lika hotat. Enligt lagens förarbeten rekommenderas det att ”byta mot bättre”, det vill säga att en försämring av ett naturvärde kompenseras med ett mer sällsynt eller hotat naturvärde.

Kompensationen är flexiblare, om det naturvärde som ska kompenseras inte är hotat. Även vid flexibel kompensation ska de naturvärden som kompenseras permanent ersätta de naturvärden som förstörs.

Tidpunkt för genomförande av kompensation (102 §)

Ett tidsmässigt krav är att det innan åtgärder som medför en försämring inleds ska vidtas åtgärder genom vilka det skapas förutsättningar för att uppnå det tillstånd som eftersträvas (grundläggande åtgärder). Vid behov ska det vidtas upprepade vårdåtgärder som förutsätts för att uppnå det tillstånd som eftersträvas.

I lagens förarbeten konstateras det att kompensationsåtgärderna i projekt där de åtgärder som medför en försämring genomförs i etapper ska göras innan varje enskild åtgärd som medför en försämring genomförs. Särskilt viktigt är det att kompensationsåtgärderna genomförs på förhand, om det naturvärde som försämras är hotat och artens populationsstorlek är liten eller om naturtypens areal är liten. Det förutsätts inte att de effekter som eftersträvas med åtgärderna ska uppnås innan försämringen inleds, eftersom restaurering av naturvärden ofta tar en lång tid i anspråk. Vid sidan av de grundläggande åtgärderna kan det finnas behov av att fortsätta vårdåtgärderna. Det föreskrivs ingen maximitid för vårdåtgärderna.

Skyddskompensation ska alltid genomföras före försämringen. I lagens förarbeten konstateras det att den nytta som skyddskompensationen har för den biologiska mångfalden utvecklas långsamt, vilket innebär att ett senareläggande av kompensationen skulle innebära en ännu längre fördröjning mellan försämringen och kompensationen.

Produktion och registrering av naturvärden (103 §)

En markägare kan genom kompensationsåtgärder som markägaren väljer producera naturvärden för användning som ekologisk kompensation. Även den som orsakar försämringen kan själv, på den fastighet som den äger, producera de kompensationer som behövs för att kompensera de försämringar som verksamheten orsakar.

För att de naturvärden som produceras ska kunna användas som kompensation för en försämring krävs det en utomstående verifiering om ökningen av naturvärdena, det vill säga information om utgångsläget, vilka åtgärder som genomförts samt en uppskattning av kvaliteten på och kvantiteten av de ökningar av naturvärdena som producerats genom åtgärderna.

Ett krav i samband med frivillig ekologisk kompensation som är förenlig med naturvårdslagen är att det utarbetas en kompensationsplan om produktion av naturvärden och att planen innehåller de uppgifter och bedömningar samt den tidsplan som uppräknas i lagens 103 §. Närmare bestämmelser om kompensationsplanens innehåll utfärdas genom förordning av miljöministeriet.

NTM-centralen ger på ansökan av markägaren ett utlåtande om kompensationsplanen. NTM-centralen ska sända utlåtandet för kännedom till den kommun och det landskapsförbund inom vars område det område som avses i planen finns.

Efter att de grundläggande åtgärderna i kompensationsplanen har genomförts ger NTM-centralen på ansökan av markägaren ett utlåtande om kvaliteten på och kvantiteten av de naturvärden som produceras genom åtgärderna.

NTM-centralen för på ansökan av markägaren in uppgifter om kvaliteten på och kvantiteten av de naturvärden som produceras genom åtgärderna i ett kompensationsregister som hör till datasystemet för naturvården. Markägaren har också rätt att få sitt kompensationsområde avregistrerat, om det inte har använts för att kompensera för en försämring. Ett kompensationsområde kan byta ägare innan det används som kompensation.

De naturvärden som producerats i kompensationsområdet omfattas inte av förfarandet för beslut om avgränsning av skyddade naturtyper eller beslut om skydd av förekomstplatser för arter som kräver särskilt skydd utan markägarens samtycke.

Beslut om huruvida kompensationen ersätter försämringen (104 §)

Den som orsakar en försämring kan ansöka om att NTM-centralen ska besluta om huruvida kompensationen ersätter försämringen. Om den kompensation som sökanden föreslår uppfyller förutsättningarna enligt naturvårdslagen ska NTM-centralen godkänna ansökan.

NTM-centralen ska i beslutet förbjuda att naturvärdena i ett kompensationsområde förstörs eller försämras och fastställa gränserna för kompensationsområdet. Förbudet träder i kraft när beslutet har delgetts områdets ägare och innehavare. En anteckning om beslutet ska göras i fastighetsregistret och det förpliktar därmed också de senare ägarna till fastigheten och gör beslutet känt för dem. Beslutet är i kraft trots besvär. NTM-centralen för in uppgifter om kompensationen i ett register som hör till datasystemet för naturvården.

I praktiken medför användning av ett område till kompensation en begränsning av markanvändningen. Enligt lagmotiven hindrar förbudet mot att förstöra eller försämra ett kompensationsområde dock inte att området vid markanvändningsplaneringen anvisas för ett sådant användningsändamål som inte strider mot utvecklingen och varaktigheten av de naturvärden som produceras, såsom för rekreation.

I praktiken får kommunen kännedom om NTM-centralens beslut om huruvida kompensationen ersätter försämringen, eftersom det i 121 § i den nya naturvårdslagen föreskrivs att ett tillkännagivande om beslutet ska offentliggöras i kommunen i fråga i enlighet med 108 § i kommunallagen.

Enligt lagens förarbeten kan som affärsverksamhet eller verksamhet som bedrivs av en offentlig aktör, såsom en kommun, också inrättas vidsträckta gemensamma kompensationsområden som lämpar sig för att kompensera för försämringar från flera projekt. För ett sådant områdes del fattas ett beslut om avgränsning av området när de naturvärden som produceras används första gången som kompensation. I fråga om ett sådant område ska det i registeranteckningen anges till vilka delar kompensationen redan har använts och hur mycket av den som fortfarande är oanvänd.

Undantag från skyddet av ett kompensationsområde (105 §)

NTM-centralen kan bevilja undantag från ett förbud mot att förstöra eller försämra naturvärdena i ett kompensationsområde, om förbudet står i vägen för ett projekt eller en plan av ytterst viktigt allmänt intresse och det inte finns något tekniskt och ekonomiskt genomförbart alternativ till projektet eller planen.

I beslutet om undantag ska den som orsakar försämringen åläggas att vidta kompensationsåtgärder, genom vilka naturvärdena i kompensationsområdet och de naturvärden som eftersträvas genom kompensationsåtgärderna ska kompenseras. I praktiken är det alltså fråga om en lagstadgad kompensationsskyldighet.

I motiveringen till lagen sägs det att om kompensationsåtgärderna redan har genomförts fullt ut och den kompensation som eftersträvats genom dem har uppnåtts, är det tillräckligt att naturvärdena i området beaktas vid dimensioneringen av kompensationsåtgärderna. Om den ökning av naturvärdena som eftersträvas med åtgärderna ännu inte har uppnåtts fullt ut, ska man vid bedömningen av försämringens omfattning och den kompensation som behövs för den beakta den kompensation som eftersträvats med kompensationsåtgärderna i området i fråga.

Tillgång till uppgifter om kompensation (106 §)

Var och en har rätt att ur det register som hör till datasystemet för naturvården få uppgifter om de naturvärden som producerats och om hur de används som förhandskompensation.

Kostnadsansvar (107 §)

I paragrafen föreskrivs det om att kostnadsansvaret för kompensationen av försämringarna i enlighet med principen att förorenaren betalar ska bäras av den som orsakat skadan.

Informationshanteringen inom naturvården

Den nya naturvårdslagen innehåller ett kapitel om informationshanteringen inom naturvården. Aktuell och tillförlitlig information är av stor betydelse för främjandet av den biologiska mångfalden. Datasystemet för naturvården främjar tillgången till information och informationens användbarhet som stöd också för kommunernas beslutsfattande och verksamhet.

Datasystemet för naturvården (117 §)

Datasystemet för naturvården omfattar uppgifter som registreras eller har registrerats i de datasystem, register och ärendehanteringssystem inom miljöministeriets förvaltningsområde som förvaltas av miljöministeriet, NTM-centralerna, Forststyrelsen, Finlands miljöcentral och Naturhistoriska centralmuseet. Dessa system och register inom miljöförvaltningen är i nuläget bland annat informationssystemhelheten ULJAS, Finlands Artdatacenter, databasen för Natura 2000, Finlands miljöcentrals informationssystem, ärendehanteringssystemet USPA och Forststyrelsens ärendehanteringssystem.

Uppgifter som ska registreras i datasystemet för naturvården (118 §)

Bestämmelser om de uppgifter som ska registreras i datasystemet för naturvården finns i 118 §. I datasystemet ska registreras till exempel uppgifter om uppföljningen av naturvården, beslut som statsrådet, miljöministeriet, NTM-centralen och Forststyrelsen fattar med stöd av naturvårdslagen och information om beslut av förvaltningsdomstolarna i anslutning till dem.

Dessutom sägs det i sista momentet i paragrafen att kommuner och landskapsförbund i den mån det är möjligt ska lämna NTM-centralen de uppgifter som i samband med kommunal verksamhet uppkommer om den biologiska mångfalden och de verksamheter som inverkar på den för registrering i datasystemet för naturvården, om det inte är möjligt att registrera uppgifterna direkt i datasystemet. Enligt motiveringen till lagen åläggs kommuner och landskapsförbund inte någon skyldighet att registrera den naturinformation som uppkommer i deras verksamhet.

Uppgifternas kvalitet (119 §)

Registerförarna (miljöministeriet, NTM-centralerna, Forststyrelsen, Finlands miljöcentral och Naturhistoriska centralmuseet) uppdaterar uppgifterna i datasystemet för naturvården i samband med att de fullgör sina lagstadgade skyldigheter. Dessutom kan uppgifterna uppdateras på basis av uppgifter som lämnats till registerförarna.

Den som producerat uppgifterna svarar för uppgifternas riktighet. Kommunen svarar därmed i den mån det är möjligt för kvaliteten på de uppgifter som den lämnar.

Utlämnande av och rätt att få uppgifter (120 §)

De uppgifter som registreras i datasystemet för naturvården är sådan offentlig miljöinformation som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG, om inte något annat föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) eller i någon annan lag.

Kommunerna och landskapsförbunden har jämsides med andra aktörer trots sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt få de uppgifter ur datasystemet för naturvården som är nödvändiga för skötseln av de uppgifter som föreskrivits för dem.

Övrigt

Delgivning av och information om beslut (121 §)

De statliga myndigheterna svarar för delgivningen av sina beslut, men i lagen föreskrivs dessutom att besluten ska tillkännages i kommunen i fråga genom att information om kungörelsen offentliggörs i enlighet med 108 § i kommunallagen. Enligt lagmotiven kan detta ske till exempel genom att länka myndighetens kungörelse till kommunens webbplats.

Tillkännagivanden enligt kommunallagen omfattar följande beslut:

• NTM-centralens beslut om gränserna för en skyddad naturtyp eller om upphävande av skyddet (64 §)
• NTM-centralens beslut om skydd av förekomstplatser för arter som kräver särskilt skydd eller om upphävande av skyddet (77 §)
• NTM-centralens beslut om skydd av en förekomstplats som är av betydelse för uppnående eller bibehållande av en gynnsam bevarandestatus för en art som avses i artikel 4.2 i fågeldirektivet, en art som nämns i bilaga I till det direktivet eller en art som nämns i bilaga II till habitatdirektivet (79 §)
• NTM-centralens beslut om skydd av förekomstplatsen för en ny art som påträffas (81 §)
• NTM-centralens beslut om huruvida kompensationen ersätter försämringen i fråga om frivillig ekologisk kompensation (104 §)
• Forststyrelsens beslut om införlivning av ett område i ett statligt skyddsområde (60 §)
• Miljöministeriets förslag om ett område som ska införlivas i nätverket Natura 2000 (33 §)

Rätt att få upplysningar och göra inspektioner (123 §)

Den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av de bestämmelser och beslut som gäller naturvården (NTM-centralen, Forststyrelsen, Tullen, Finlands miljöcentral) eller en tjänsteman eller tjänsteinnehavare som myndigheten förordnat har rätt att för utförandet av sina uppgifter bland annat trots sekretess få nödvändiga upplysningar av andra myndigheter, till exempel kommunala myndigheter. Den tjänsteman eller tjänsteinnehavare som utför en inspektion har rätt att få kopior av de handlingar som ska granskas och utskrifter av registreringar i datasystem.

Ändringssökande (134 § 4 mom.)

Besvärsrätt i fråga om beslut som fattas med stöd av naturvårdslagen har den vars rätt, skyldighet eller fördel saken kan beröra.

Besvärsrätt i fråga om andra beslut än sådana som gäller ersättning, stöd, understöd eller huruvida frivillig kompensation ersätter försämringen har även kommunen i fråga och inom sitt verksamhetsområde sådana registrerade lokala och regionala sammanslutningar vars syfte är att främja naturvården eller miljövården.

När en kommun är part har kommunen i ärenden som gäller ersättning, stöd, understöd eller huruvida frivillig kompensation ersätter försämringen rätt att söka ändring på grund av denna ställning.

NTM-centralens rätt att anföra besvär över ett beslut enligt någon annan lag (135 §)

Utöver vad som särskilt föreskrivs om ändringssökande har NTM-centralen rätt att anföra besvär över ett sådant beslut enligt någon annan lag som gäller beviljande av tillstånd eller godkännande av en plan, när besvärsgrunden är att beslutet strider mot naturvårdslagen eller mot bestämmelser som utfärdats eller beslut som meddelats med stöd av den. Bestämmelsen motsvarar regleringen i den tidigare naturvårdslagen, men dess innehåll är ett annat än tidigare till följd av ändringar i naturvårdslagen.

I lagmotiven nämns som exempel på fall som avses i paragrafen situationer där myndigheten beviljar tillstånd eller godkänner en plan i strid med de gällande fridlysningsbestämmelser som utfärdats eller meddelats eller i strid med Natura-förpliktelserna i 39 § i naturvårdslagen. Det kan vara fråga om till exempel ett miljötillstånd som beviljats av regionförvaltningsverket eller en plan som fastställts av kommunen, om det avgörande som besvären gäller anses strida mot naturvårdslagen eller en bestämmelse som meddelats med stöd av den.

Läs mer

• Regeringens proposition till riksdagen med förslag till naturvårdslag och till ändring av vissa lagar som har samband med den RP 76/2022 rd
• Miljöutskottets betänkande MiUB 17/2022 rd
• Proposition RP 76/2022 rd behandlingsinformation och behandlingsmaterial på riksdagens webbplats
• Den nya naturvårdslagen 9/2023 https://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2023/20230009
• Den nya statsrådsförordningen om naturvård (NvF xx/2023)
• Miljöministeriets förordning om frivillig ekologisk kompensation (xx/2023)