Vilka delar av kommunernas kommunikation och marknadsföring är lagstadgade och vilka inte?

I kommunallagen sägs följande:

”29 § Kommunikation

Kommunen ska informera kommuninvånarna, de som utnyttjar kommunens tjänster, organisationer och andra sammanslutningar om kommunens verksamhet. Kommunen ska ge tillräcklig information om de tjänster som kommunen ordnar, kommunens ekonomi, ärenden som bereds i kommunen, planer som gäller ärendena och behandlingen av ärendena, beslut som fattats och beslutens effekter. Kommunen ska informera om hur man kan delta i och påverka beredningen av besluten.

I fråga om beredningen av ärenden som behandlas av organen ska kommunen se till att de uppgifter som behövs med tanke på den allmänna tillgången till information läggs ut på det allmänna datanätet när föredragningslistan är färdig. Kommunen ska i sin kommunikation på nätet se till att sekretessbelagda uppgifter inte läggs ut på det allmänna datanätet och att skyddet för privatlivet tillgodoses vid behandlingen av personuppgifter.

I kommunikationen ska det användas ett klart och begripligt språk och olika invånargruppers behov ska beaktas.”

Dessutom sägs det i 90 § att förvaltningsstadgan ska innehålla behövliga bestämmelser om kommunikationsprinciperna.

Lagaspekten kan sammanfattas enligt följande:

1. Kommunallagen betonar vikten av interaktion. Kommuninvånarna ska ges möjlighet att delta i och påverka beredningen av ärenden.
2. Kommunallagen förpliktar kommunen att kommunicera om all verksamhet, oavsett hur den organiserats i praktiken.
3. Lagen om tillhandahållande av digitala tjänster ställer konkreta krav på de digitala tjänster kommunen erbjuder.

Resten handlar om tolkning. Som självständiga aktörer tolkar kommunerna lagen och utarbetar bland annat en förvaltningsstadga som anger de konkreta riktlinjerna.

I praktiken står det klart att kommunikationen om beslutsfattande, beredning och tjänster omfattas av lagen. I lagen anges det allmänna datanätet som kommunikationskanal. Kommunens webbsidor är därmed den primära kanalen att informera om beslut.

Marknadsföring är en besvärligare aspekt. Lagen säger ingenting om marknadsföring. Å andra sidan är de frågor som kommunen ”marknadsför” de samma som kommunen kommunicerar om. Ofta handlar det om servicekommunikation. Om man gör en lite finare reklam om att ”simhallen har öppnat, här är öppettiderna”, så ändrar det inte kommunikationen till något annat. Lagen kräver inte att kommunikationen ska vara tråkig och bara i textformat.

Marknadsföringsmetoder används till exempel inom näringspolitiken, som är en viktig del av kommunen verksamhet. Till exempel har ett livskraftigt företagsliv ofta en stor roll i strategin.

Tips om hur man kan gå till väga:

1. Tala till exempel om kommunikation med marknadsföringsmetoder i stället för marknadsföring. Det beskriver bättre vad kommunen gör, dvs. kommunicerar mångsidigt och med olika metoder, men om frågor som hör till kommunens kärnuppgifter. Det täcker största delen av den s.k. marknadsföring som kommunen sysslar med.
2. Fundera på vad saken gäller. Till exempel i fråga om en annons i lokaltidningen gäller det att fundera på vad reklamen gäller och om det är relevant att kommunicera om detta. Om reklamen gäller något som kommunen ska kommunicera om, är det fråga om kommunikation, inte reklam.

Vissa saker kan man göra enklare, andra mer storstilat. Om kommunen säljer tomter, kan man lägga ut en annons på webben, men man kan också göra tjusiga videoklipp och tidningsreklam. Kommunen måste i vilket fall som helst informera om tomtförsäljning, men får själv avgöra i vilken utsträckning och i vilken form.

Kommunerna sysslar i praktiken nästan aldrig med marknadsföring som inte gäller deras uppgiftsområde. Det är alltid fråga om till exempel näringspolitik eller information om tjänster och möjligheter till delaktighet. Om verksamheten inte på något sätt anknyter till kommunens uppgifter, baserar den sig inte på lag.

Gränsdragningen mellan lagstadgad och prövningsbaserad kommunikation baserar sig i grund och botten på hur mycket arbetstid och pengar som ska användas. Det förutsätter prövning från fall till fall. Riktlinjer för detta finns till exempel i förvaltningsstadgan och kommunens strategi.