Inledning
Den här delen av publikationen fokuserar i huvudsak på lag och praxis gällande nationalspråken i kommunen. Språklagen (423/2003) utgör grunden för hur nationalspråken ska användas. En tvåspråkig kommun ska betjäna allmänheten på finska och svenska. Kommunen ska i sin verksamhet på eget initiativ, det vill säga självmant, se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken, det vill säga utan att individen särskilt behöver hänvisa till dem och utan att det leder till extra besvär för honom eller henne. För att få reda på språket ska myndigheten vid behov fråga vilket språk invånaren vill använda. I en tvåspråkig kommun får kvaliteten på servicen inte bero på om invånaren använder finska eller svenska språket. Kommunen har rätt att ge bättre språklig service än vad språklagen förutsätter.
Kommunen ska i sin verksamhet förvalta landets språkkulturarv och arbeta för att båda nationalspråken hålls livskraftiga. Att finska och svenska är synliga i kommunen är en rättssäkerhetsfråga: enskilda personer ska veta att de har rätt att få service på finska och svenska. Att båda nationalspråken är synliga har också ett symboliskt värde. Synligheten betyder att båda språken accepteras som en del av den offentliga verksamheten och samhället. När kommunen arbetar för att båda nationalspråken används, bidrar den till att två livskraftiga nationalspråk upprätthålls och utvecklas.
Lagreferenser:
En- och tvåspråkiga kommuner
Kommunen är grundenheten för den språkliga indelningen. Kommunerna är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. Kommunens språkliga status avgör även den språkliga statusen hos de samkommuner som kommunen hör till. Den språkliga indelningen baserar sig på uppgifterna i befolkningsdatasystemet om kommuninvånarnas språk och statsrådet fastställer indelningen genom en förordning vart tionde år. En person kan registrera bara ett språk som sitt modersmål.
En kommun är tvåspråkig om kommunen har både finskspråkiga och svenskspråkiga invånare och minoriteten utgör minst åtta procent av invånarna eller minst 3 000 invånare. En tvåspråkig kommun blir enspråkig, om minoriteten består av färre än 3 000 invånare och minoritetens andel har sjunkit under sex procent.
En kommun kan frivilligt ansöka om att bli tvåspråkig. En kommun som är frivilligt tvåspråkig måste följa de bestämmelser i språklagen som gäller tvåspråkiga kommuner. Lojo, Korsnäs, Larsmo och Närpes är sådana kommuner (2022).
I språklagen definieras också de statliga myndigheterna antingen som en- eller tvåspråkiga. De statliga centralförvaltningsmyndigheterna (till exempel ministerierna) är alltid tvåspråkiga. Däremot är deras enheter inom regional- och lokalförvaltningen enspråkiga, om ämbetsdistrikten enbart består av kommuner med samma språk. Exempelvis är Skatteförvaltningen i egenskap av centralförvaltningsmyndighet tvåspråkig, medan dess regionala enhet Kuopion verotoimisto är enspråkig och Åbo skattebyrå tvåspråkig.
Indelningen i en- och tvåspråkiga myndigheter påverkar både individernas språkliga rättigheter och myndigheternas språkliga skyldigheter. Tvåspråkiga myndigheter har en skyldighet att ge likvärdig service på båda språken. Även enspråkiga myndigheter har i vissa fall en skyldighet att ge service på båda språken.
Lagreferenser: