I första delen av tillgänglighetshandboken nämndes de riktlinjer för tillgängligt webbinnehåll som tagits fram av World Wide Web Consortium (W3C), dvs. Web Content Accessibility Guidelines (WCAG) 2.0. Det är en samling viktiga riktlinjer genom vilka tillgängligheten i webbtjänster kan utvärderas och utvecklas.

Riktlinjerna erbjuder en metod för att garantera webbtjänsters åtkomlighet för en så bred mottagargrupp som möjligt.

WCAG 2.0 har status av de facto-standard för webbplatser för det finns ingen annan betydande lista över kravspecifikationer. Riktlinjerna består av tre nivåer: A, AA och AAA, och av dessa är AAA den striktaste. Den mellersta nivån AA används oftast och flera länder hänvisar också till den i sina lagar och standarder. I EU:s nya tillgänglighetsdirektiv hänvisas till den europeiska standarden EN 301 549, som fastställer tillgänglighetskraven också vid offentlig upphandling. Du kan ladda ned den svenskspråkiga översättningen av standarden här: http://www.its.se/standards/ss6363x/Oversattning-EN_301tillgänglighetsk… 549.pdf eller versionen på engelska: Accessibility requirements suitable for public procurement of ICT products and services in Europe, PDF.

För webbtjänster hänvisas i standarden ändå till WCAG 2.0 nivå AA, så den är viktig också i detta sammanhang. I EU har det också inletts ett nytt standardiseringsarbete, Mandate 554 (PDF), för att utvidga standarden EN 301 549 till att omfatta bland annat mobila applikationer.

Tillgänglighetsriktlinjerna WCAG 2.0 är indelade i fyra principer: möjlig att uppfatta, hanterbar, begriplig och robust:

• Möjlig att uppfatta innehåller riktlinjer för hur information och komponenter i ett användargränssnitt måste presenteras för användare på sätt som de kan uppfatta. Då ska bland annat bilder ges alternativ i form av text för de användare som inte ser bilderna.
• Hanterbar innebär att komponenter i ett användargränssnitt och navigering måste vara hanterbara för alla användare. Exempelvis ska tjänsten vara åtkomlig via tangentbord utan mus.
• Information och hantering av användargränssnitt måste vara begriplig. Det innebär att innehållet är tydligt och strukturerat.
• Robust beskriver att innehållet måste vara robust nog för att kunna tolkas på ett pålitligt sätt av ett brett spektrum av hjälpprogram, inklusive skärmläsare och skärmförstorare.

Denna kategorisering är nyttig när det gäller att beskriva riktlinjerna för tillgänglighet på övre nivå. Kategorierna belyser ändå inte alls vem som har nytta av att riktlinjerna uppfylls och vem som ansvarar för att åtgärderna genomförs. 

I regel planerar inte kommunerna själva sina webbtjänster utan upphandlar planeringen av en utomstående leverantör. Exempelvis kan en reklambyrå ansvara för kommunens visuella profil, medan en webbleverantör ansvarar för sidornas struktur och tekniska utformning. Det är också typiskt att innehållsproduktionen i stor utsträckning är utspridd till kommunens olika verksamhetsområden. Då är det viktigt att tänka ut hur riktlinjerna för tillgängligheten ska uppdelas på de olika aktörerna.

De krav på tillgänglighet som presenteras i den här handboken baserar sig på riktlinjerna WCAG 2.0 nivå och är indelade i fyra kategorier med avseende på webbplatser:

1. Tillgänglighetskriterier för den visuella profilen
2. Tillgänglighetskriterier för strukturen
3. Tillgänglighetskriterier för teknisk utformning
4. Tillgänglighetskriterier för innehåll

Kriterierna som indelats på så sätt kan ligga på olika organisationers ansvar eller i samma organisation på olika personers ansvar. I ett litet leverantörsföretag kan samma person ansvara för allt det ovan nämnda. De centrala rollerna är: grafisk planerare, erfarenhetsexpert, webbutvecklare och innehållsproducent. Grafikerna arbetar exempelvis i reklambyråer och designar kommunens visuella profil.

I leverantörsföretaget ansvarar erfarenhetsexperten för webbtjänstens struktur och den så kallade ståltrådsmodellen, dvs. en lättfattlig struktur. Webbutvecklaren sköter det egentliga tekniska utförandet på en vald publiceringsplattform. Innehållsproduktionen är utspridd till kommunens olika ansvarsområden på så sätt att ansvarspersonerna i kommunens kansli producerar innehållet på det egna ansvarsområdets sidor. Om ansvaret uppdelas så här kommer kraven att hanteras av de rätta aktörerna. Observeras bör att det i allmänhet inte går att dela upp ansvaret för att uppfylla kraven så här pass klart. Alla som deltar i utvecklingsarbetet måste känna till alla krav.

I den här handboken presenteras de viktigaste tillgänglighetskraven. Den lista som presenteras baserar sig på skribenternas tolkning av de viktigaste riktlinjerna i WCAG 2.0 nivå AA och de viktigaste sätten att uppfylla dem. De sätt som presenteras är inte de enda sätten för att uppfylla kraven och nödvändigtvis inte ens de bästa för varje enskilt ändamål. Men de har ändå fungerat bra vid bedömning av tillgängligheten på framför allt kommunernas webbplatser. I listan över kriterierna för tillgänglighet har riktlinjerna WCAG 2.0 nivå AA kombinerats och grupperats. Designen är fritt utformad och strävan är att öppna riktlinjerna för dem som inte har djupare insikter i vad tillgänglighet innebär. På W3C-sidorna finns det en fullständig lista över riktlinjerna för tillgänglighet, och en lista över tillräckliga och rådgivande metoder.

På tillgängliga webbplatser finns det också tilläggselement som enligt WCAG 2.0 nivå AA inte krävs, men som många användare har nytta av. Hit hör teckenspråkiga sidor, lättlästa sidor och tal som stöder läsning. Dessa så kallade design-element har i någon mån behandlats i första delen av handboken. När en högre tillgänglighetsnivå eftersträvas finns det skäl att bekanta sig med riktlinjerna WCAG 2.0 nivå AAA, där tillgängligheten är mycket mer utvecklad.

Synskadades förbund har lanserar stämpeln Tillgänglighet beaktad, med hjälp av vilken anbudsgivaren kan meddela att tillgängligheten beaktas på webbsidorna. Stämpeln är inte en del av tillsynen i den kommande tillgänglighetslagstiftningen, men ett stöd för att uppfylla de lagstadgade kraven när webbtjänster utvecklas. Stämpeln täcker ett snävare område än lagstiftningen för den omfattar bara webbtjänstens huvudsakliga användningsändamål, inte tjänsten i sin helhet.