Frivillig indrivning

I indrivningslagen avser indrivning åtgärder vars syfte är att förmå gäldenären att frivilligt betala borgenärens fordran.

Lag om indrivning av fordringar

Indrivningslagen, dvs. lagen om indrivning av fordringar, var den första särskilda lagen om indrivning, och den gjorde indrivningen betydligt klarare. Lagen trädde i kraft år 1999 och har med senare ändringar fungerat bra.

I lagen regleras indrivning av fordringar som förfallit till betalning och om andra faktorer som påverkar parternas ställning i skuldförhållandet. I indrivningslagen avser indrivning åtgärder vars syfte är att förmå gäldenären att frivilligt betala borgenärens fordran.

Bestämmelser om rättslig indrivning finns i rättegångsbalken. Särskilda bestämmelser om utmätning finns i utmätningsbalken.

Indrivningslagen tillämpas inte på alla fordringar

Indrivningslagen tillämpas inte om det finns särskilda bestämmelser i någon annan lag. Till exempel tillämpas indrivningslagen inte på indrivning av underhållsbidrag och underhållsstöd, eftersom det finns särskilda bestämmelser om indrivning av dessa.

För tydlighetens skull vill vi påpeka att indrivningslagen tillämpas på hyresfordringar.

Kommunerna bör observera att indrivningslagen gäller både privat- och offentligrättsliga fordringar. Indelningen i konsumentfordringar och övriga fordringar är viktig med tanke på tillämpningen av lagen. Paragraferna 10, 10 a, 10 b, 10 c och 10 d, som gäller utmätning och indrivningskostnader, tillämpas i regel på konsumentfordringar. 

Indrivningslagen är till sin karaktär tvingande lagstiftning såtillvida att man inte kan avtala om avvikelser från bestämmelserna till nackdel för gäldenären.

Mer på webben

Lag om indrivning av fordringar (513/1999)

Finlex