Beslut om kommunens kompetens

Kommunens allmänna kompetens har tolkats höra till kärnan i den kommunala självstyrelsen. Så länge som kommunen har existerat i sin nuvarande form har dess uppgift varit att främja sina invånares välfärd och vidta åtgärder i syfte att uppnå detta mål.

Lagstiftningen om kommunens allmänna kompetens har varit öppen. I lagstiftningen finns inga kriterier som styr kommunens rätt att åta sig uppgifter. Detta har tillåtit en flexibel tolkning av kompetensen och en beredskap att bemöta lokala behov.

I 7 § 1 mom. i kommunallagen hänvisas det allmänt till de uppgifter som kommunen sköter med stöd av självstyrelsen. Enligt 1 § 2 mom. i lagen ska kommunen främja sina invånares välfärd och sitt områdes livskraft samt ordna tjänsterna för sina invånare på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt. Dessa principer för hur bestämmelserna om kommunens allmänna kompetens ska tolkas är helt etablerade. Den viktigaste utgångspunkten är då att kommunen ska verka för kommuninvånarnas gemensamma bästa.

Helt fri prövning har kommunen ändå inte. Rättsprinciperna inom förvaltningen begränsar de uppgifter som kommunen åtar sig. I rättspraxis fästs särskilt vikt vid uppgifternas lokala förankring, ett jämbördigt bemötande av olika aktörer och förvaltningens subsidiaritet. Företagsverksamhet eller stöd till företag hör till kommunens uppgifter endast i undantagsfall och av välgrundade skäl. Kommunen ska inte ta affärsrisker. Undantaget är uppgifter som hänför sig till den grundläggande infrastrukturen där kommunerna av hävd har haft en stark roll.

EU:s konkurrenslagstiftning ändrar eller begränsar inte tolkningen av vilka uppgifter som hör till kommunens allmänna kompetens. Däremot förutsätter konkurrenslagstiftningen att näringsidkare som verkar på EU-marknaden ska ha samma verksamhetsförutsättningar ur konkurrensneutralitetens perspektiv. När kommunen bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden ska verksamheten bolagiseras.

EU:s regler för statligt stöd begränsar också kommunens prövningsrätt när kommunen beslutar om formen och villkoren för företagsstödet. Stödet får inte vara selektivt, inte snedvrida konkurrensen eller ha konsekvenser för den europeiska marknaden. I kommunallagen finns bestämmelser som förtydligar EU:s regler om statligt stöd men som samtidigt begränsar kommunernas möjligheter att bevilja borgen och säkerheter samt förfarandena vid fastighetsköp och arrendeavtal för fastigheter. I fråga om de övriga stödformerna planeras inga begränsningar i kommunallagen.

HFD 2969:2014

Beslutet tar klart ställning till de grunder som har betydelse när man bedömer om en uppgift hör till kommunens kompetens eller inte. Det har ingen betydelse på vilket sätt kommunen deltar. Däremot har det betydelse vilken risk kommunen tar och huruvida kommunens deltagande diskriminerar andra aktörer.

Fallet gällde kommunens borgen för ett lån med vilket den lokala registrerade ryttarföreningen finansierade en ny manegebyggnad som fyller EU-kraven. Kostnadskalkylen för byggnaden var en miljon euro, kommunen hade beslutat ge proprieborgen på 400 000 euro som säkerhet för ett lån på 600 000 euro. Som säkerhet fick kommunen själva byggnaden och hyresrätt som intecknades för 350 000 euro.

HFD konstaterade att det sedan länge är kommunens uppgift att främja kommuninvånarnas och ungdomarnas idrotts- och motionsintressen. Hur intensivt kommunen deltar och i vilken juridisk form kan variera i projekt som hör till kommunen. Det är inte motiverat att bedöma kommunens sätt att delta utifrån andra eller strängare kriterier än vad som gäller för kommunens andra sätt att delta, när det handlar om kommunens kompetens.

I fråga om den ekonomiska risken ansåg HFD att säkerheterna och de övriga villkoren för borgensbeslutet inte på ett avgörande sätt minskade den ekonomiska risken. Med beaktande av stadens storlek och bärkraft var risken ändå inte större än att staden med stöd av självstyrelsen kunde pröva att ta risken och främja de mål som är viktiga för staden.

Ett arrangemang där staden arrenderar ut ett markområde till en allmännyttig förening, som i sin tur arrenderar ut dem, innebär inte i sig diskriminering av andra företag. Det hade inte heller framkommit någonting som skulle tyda på diskriminering. Med hänsyn till detta var det i princip inte diskriminerande att staden ställde borgen för att föreningen skulle kunna utveckla sin verksamhet.

Föreningens verksamhet och att den utvecklades med lånemedel som staden ställde borgen för påverkade inte heller konkurrensförhållandena på annat sätt än att utbudet ökas och verksamheten kan nå nya kunder som annars kanske inte kunde delta i ridverksamheten.

HFD 2971:2014

Det gällde att ta ställning till om ett avtal om motionssalstjänster som kommunen hade ingått med en företagare diskriminerade övriga i kommunen verksamma företag i samma bransch, och om avtalet innebar att alla kommuninvånare inte bemöttes likvärdigt, eftersom nedsatta priser enligt avtalet kunde beviljas bara vissa namngivna specialgrupper. Enligt avtalet kunde årskort till nedsatt pris säljas till personer som tillhörde specialgrupperna.

HFD ansåg att avtalet åtminstone delvis var en motprestation och att det inte var fråga om stöd till ett enskilt företag. Likabehandlingsprincipen hindrar i regel inte att specialgrupper gynnas vid upphandling. Kommunen kunde inte anses ha gjort sig skyldig till olikvärdigt bemötande av kommuninvånarna. Enligt utredningen kunde avtalet inte heller anses vara diskriminerande mot övriga i kommunen verksamma företag i branschen.

HFD 3414/2014

Det hörde inte till kommunens kompetens att bevilja lån åt ett fastighetsbolag som byggde ett köpcentrum. Någon utredning hade inte lämnats om vilka kommersiella tjänster som fanns i kommunen eller om särskild brist på sådana. Bristen på specialaffärer innebar inte att ett köpcentrum behövdes för att tillhandahålla dessa tjänster. Staden hade inte heller lämnat någon sådan utredning som kunde ha gjort det möjligt att bedöma om lånet måste beviljas för att trygga sysselsättningen i kommunen. Utredningen om köpcentrets betydelse för turismen hade också stannat vid ett allmänt påstående.

HFD:s beslut följer etablerad praxis.

Stöd för kommersiella tjänster hör endast i undantagsfall till kommunens kompetens.

Undantagsfallen kräver att kommunen detaljerat visar särskilda omständigheter som kan motivera att kommunen deltar.

HFD:2015:180

Genom att äga aktier i ett fastighetsbolag som uppförde timmerhus ville staden främja näringsverksamheten och sysselsättningen inom sitt område och göra staden känd som en ort med hög etablering av aktörer inom skogsbranschen. Det hörde till stadens kompetens att äga fastighetsbolaget och göra kapitalplaceringen.

Staden hade dock inte analyserat hur kapitalplaceringen förhöll sig till EU:s regler om statligt stöd. Därför var det inte möjligt att avgöra om staden när den fattade kapitalplaceringsbeslutet hade handlat såsom en privat investerare, och huruvida fastighetsbolaget hade fått en sådan ekonomisk fördel som avses i artikel 107.1 i FEUF.

HFD ansåg att staden i detta fall hade utrett de särskilda omständigheter utifrån vilka stadens deltagande i projektet gynnade kommuninvånarna och att stadens deltagande i projektfinansieringen var motiverat. Det var dock ett fel i förfarandet att staden inte hade utrett hur bestämmelserna om statligt stöd skulle tillämpas, och beslutet upphävdes för att det hade tillkommit i oriktig ordning.

Text: Kirsi Mononen

Mer på webben

• HFD 2969/2014
  Besvär som gäller kommunalärende (Lahtis), på finska
• HFD 2971/2014
  Besvär som gäller kommunalärende (Kolari), på finska
• HFD 3414/2014
  Kommunens deltagande i finansieringen av ett köpscentrum (Ikalis), på finska
• HFD:2015:180
  Besvär som gäller kommunalärende (Pudasjärvi)