Bygglagen innehåller bestämmelser om projektering, uppförande och användning av byggnader och byggnadsobjekt. Krav och ansvar som gäller utförande av elarbeten och driftsarbeten som avses i elsäkerhetslagen (1135/2016) och elsäkerheten hos elektrisk utrustning och elanläggningar har lämnats utanför bygglagens tillämpningsområde. 

Bestämmelserna om tillstånd för byggande tillämpas inte på byggnads- eller byggobjekt som räknas till försvarsmaktens statliga fastighetsförmögenhet eller som annars är avsedda för statens bruk och som direkt hänför sig till försvarsändamål. Inte heller bestämmelserna om myndighetstillsyn över byggandet och registerföring tillämpas på byggande för försvarsändamål (ByggL 1 §). Med försvarsändamål avses det som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) om att bland annat myndighetshandlingar som gäller försvarsmaktens utrustning, sammansättning, förläggning eller användning samt handlingar som gäller det övriga militära försvaret eller uppfinningar, konstruktioner, anordningar eller system som tjänar försvaret ska vara sekretessbelagda (offentlighetslagen 24 § 1 mom. 10 punkten). En uppdatering av offentlighetslagen är under beredning.

Det faktum att försvarsförvaltningen är den som bygger avgör inte ensamt om det är fråga om byggande för försvarsändamål. Till exempel byggande av lokaler som enbart är avsedda för boende för stampersonalen är i regel inte sådant byggande som faller utanför kommunens byggnadstillsyn. Bedömningen påverkas av om byggandet sker på ett omedelbart militärområde eller någon annanstans. 

Det har uppstått problem med tillståndsförfarandet för försvarsförvaltningens tidigare byggnader som stått tomma och som tagits i civilt bruk. Byggnaderna har inte tidigare omfattats av kommunernas byggnadstillsyn. En ändring av deras användningsändamål till normalt boende, undervisning, möten mm. har inneburit att inspektionen av byggnaderna har överförts till byggnadstillsynen. Den bästa lösningen har då visat sig vara att det först görs upp en plan för byggnaderna som beaktar deras framtida nyanvändning. Behovet av en plan uppstår oftast redan då användningsändamålet för området samtidigt ändras.

I 2 § i bygglagen definieras sju begrepp. Fyra av begreppen är helt nya jämfört med tidigare: koldioxidfotavtryck, koldioxidhandavtryck, byggnadsobjekt och en byggnads livscykel. Förutom byggnadsobjekt hänför sig de nya begreppen till lagens centrala mål att stävja klimatförändringen. Definitionen av byggnadsobjekt behövs på grund av att tillståndssystemet ändras. De tre andra begreppen, kulturarv, byggnad och extern granskning, hänför sig också till utgångspunkterna för styrningen av byggandet som föreskrivs i 5 § i lagen. 

Med kulturarv avses i lagen gemensamma materiella och immateriella kulturyttringar som bevarats från det förflutna. Dessa omfattar fasta fornlämningar, andra arkeologiska objekt, byggnader, anläggningar och konstruktioner i olika åldrar samt större miljöer, såsom bebyggda områden, kulturlandskap och vårdbiotoper. Enligt motiveringen till lagen kan kulturmiljö också vara ett uttryck för det immateriella kulturarvet som uppstår genom människans förhållande till sin miljö förr och nu samt de betydelser och tolkningar som ges den och dess olika benämningar. Byggandet ska grunda sig på lösningar som skapar och bevarar kulturvärden så att historiskt och arkitektoniskt värdefulla byggnader eller kulturmiljöer inte förstörs och att byggandet även möjliggör uppkomsten av nya värdebyggnader och nya kulturmiljöer. En delvis motsvarande bestämmelse i markanvändnings- och bygglagen är 118 §, men 5 § 1 mom. 4 punkten i bygglagen är ny när det gäller att möjliggöra uppkomsten av nya kulturmiljöer. Å andra sidan betonades det i riksdagens utskottsbehandling att bestämmelsen om syftet med beaktande av dess motiveringar inte kan tillämpas som ett uttryckligt direkt tillämpbart hinder för beviljande av tillstånd eller som ett uttryckligt direkt tillämpbart skäl för överklagande (GrUU 64/2022 rd: MiUB 27/2022 rd). Behandlingen av tillstånd är i regel rättslig prövning. Rättslig prövning medför att det förutom bestämmelser om syfte till stöd för både ett positivt och ett negativt tillståndsbeslut ska finnas rättsnormer avsedda för tillståndsprövning. En bestämmelse som till sin ordalydelse motsvarar 118 § i MBL finns i 12 § i lagen och som vid behov också ger stöd för beslut som avslagits, som för närvarande.

Med koldioxidfotavtryck avses den totala mängd växthusgaser som uppstår under en byggnads livscykel, uttryckt i vikt och i koldioxidekvivalenter. 

Med koldioxidhandavtryck avses sådana faktorer som fördröjer klimatförändringen som inte uppstår utan projekt, som uttrycks i vikt och i koldioxidekvivalenter. I 38 § i bygglagen föreskrivs det om byggnaders koldioxidsnålhet. Koldioxidfotavtrycket och koldioxidhandavtrycket från en ny byggnad eller en byggnad som genomgår en större renovering som kräver bygglov ska rapporteras i den klimatdeklaration som utarbetas för bygglovet. Beräkningen av koldioxidfotavtrycket och koldioxidhandavtrycket ska omfatta byggnadens hela livscykel eller, i fråga om en byggnad som genomgår en större renovering, de faser i byggnadens livscykel som infaller under och efter renoveringen. Gränsvärdet som fastställts enligt användningskategori gäller endast koldioxidfotavtryck. Kraven avseende gränsvärdet gäller dock inte fristående småhus, även om en klimatdeklaration krävs även för dem. Närmare bestämmelser om gränsvärdet utfärdas genom förordning av statsrådet. Närmare bestämmelser om metoden för beräkning av byggnaders koldioxidsnålhet och om de uppgifter som ska användas vid beräkningen samt om utarbetandet av en klimatdeklaration utfärdas genom förordning av miljöministeriet. 

Med en byggnads livscykel avses på varandra följande och inbördes sammankopplade faser som omfattar anskaffning av råvaror för byggprodukter, tillverkning av byggprodukter, transporter, byggande, användning av en byggnad, utbyte av byggprodukter, rivning samt behandling och slutförvaring av bygg- och rivningsmaterial. I 39 § i bygglagen föreskrivs det om en byggnads livscykelegenskaper. För att en byggnads livscykelegenskaper och den målsatta tekniska livslängden ska kunna bedömas konkret och beaktas i projekteringen, ska en materialspecifikation utarbetas för en ny byggnad eller en byggnad som genomgår en större renovering som kräver bygglov. Materialspecifikationen och klimatdeklarationen bildar på sätt och vis en helhet och skyldigheten att utarbeta dem gäller båda i samma utsträckning. Skillnaden är att materialspecifikationen är en förteckning över de material och produkter som används vid byggande utan några gränsvärden för materialens och produkternas hållbarhet. Närmare bestämmelser om upprättandet av en materialspecifikation och om bland annat bevarandet av den ska dock utfärdas genom förordning.

Med byggnadsobjekt avses en byggnad eller en konstruktion som kan inverka på användningen av omgivande områden och vid vars uppförande väsentliga tekniska krav ska beaktas samt ett område som byggs för särskild verksamhet och som har konsekvenser för användningen av omgivande områden. Byggnadsobjekt är ett slags överbegrepp som omfattar byggnad och konstruktion. Begreppet är nödvändigt eftersom många krav i bygglagen gäller byggnader men inte konstruktioner. Bland dessa kan nämnas klimatdeklarationen och materialspecifikationen som inte omfattar konstruktioner. Också till exempel rivningslov gäller enligt ordalydelsen endast en byggnad eller en del av en byggnad. 

Definitionen av en byggnad är exakt. Med en byggnad avses ett separat och fast objekt som uppförs på platsen och som är försett med en egen ingång och består av ett takförsett utrymme avskilt med väggar. Exempelvis en mast eller en lyftkran kan per definition inte vara en byggnad.

Med extern granskning avses en oberoende och kvalificerad sakkunnigs granskning av om den planerade lösningen eller byggandet uppfyller föreskrivna krav. Det föreskrivs närmare om extern granskning i 115 § i bygglagen.

Byggrätt, våning och våningsyta är viktiga faktorer som definierar byggandet. De har fått sina egna definitioner i 2 kap. i bygglagen.

Med byggrätt avses byggande som tillåts på en tomt eller någon annan byggplats och omfattningen av byggandet (ByggL 7 §). På detaljplaneområden och generalplaneområden ska omfattningen av byggandet avgöras i planen. På övriga områden kan byggrätten fastställas i kommunens byggnadsordning. För fastställandet av byggrätten är det möjligt att som alternativ till de mer traditionella metoderna fastställa byggrätten tredimensionellt antingen i kubikmeter eller som gräns för byggnadsarean och höjd till taknocken. Det ska även i fortsättningen vara möjligt att fastställa byggrätten som våningsyta. Utöver den tredimensionellt uttryckta byggrätten kan det i en general- eller detaljplan eller i byggnadsordningen fastställas en maximal våningsyta för en byggnad som får uppföras på byggplatsen. Som ett förtydligande konstateras även att byggrätt kan beviljas för olika användningsändamål.

Begreppet våning grundar sig på det nuvarande begreppet (ByggL 8 §).Definitionen av källarvåning kvarstår också oförändrad. En källarvåning ligger helt eller huvudsakligen under markytan. I enlighet med gällande lag kan en detaljplan tillåta att flera än en källarvåning byggs samt att lokaler avsedda för byggnadens huvudsakliga ändamål placeras under markytan. Sådana lokaler kan även anvisas på vindsnivå i detaljplanen. Vad som föreskrivs om en vind har ändrats så att den i bygglagen motsvarar definitionen i Miljöhandledning 72 om uträkning av våningsyta från år 2000. En vind är en lokal som finns ovanför en byggnads översta våning och i huvudsak högre än nivån för fasadens och vattentakets skärningslinje. Definitionen underlättar åtskiljandet av en vind och en våning till exempel i situationer där vattentaket smälter samman med fasaden. Enligt motiveringen till lagen kan som vind då betraktas till exempel ett outnyttjat utrymme som finns ovanför lokalerna avsedda för det huvudsakliga ändamålet. 

En befintlig vind är inte en våning enligt bygglagen även om det placeras lokaler avsedda för byggnadens huvudsakliga ändamål på vinden. Definitionen underlättar utnyttjandet av en vind eftersom det inte leder till ett behov att förbättra de brandtekniska egenskaperna hos de lägre våningarna i en situation där vindsutrymmen i en redan befintlig byggnad tas i bostadsbruk genom exempelvis undantagstillstånd eller ändring av planen. Bestämmelsen är dock inte avsedd som ett sätt att inom en kort tid från att byggnaden togs i bruk kringgå våningsantalet som fastställts i detaljplanen. Om man i en ny byggnad vill möjliggöra användning av utrymmen på vindsnivå för ändamål som motsvarar byggnadens huvudsakliga användningsändamål ska ärendet avgöras i planen. Gemensamma bastuutrymmen och motsvarande utrymmen i ett bostadshöghus är inte utrymmen avsedda för det huvudsakliga ändamålet och de räknas inte till våningsytan. Motsvarande utrymmen på en vind i en affärs- och kontorsbyggnad är däremot utrymmen som används enligt det huvudsakliga ändamålet och räknas till våningsytan. 

Definitionen och beräkningen av våningsytan motsvarar den gällande definitionen och beräkningen (ByggL 9 §). Även överskridningsrätten som senast fogats till lagen 2017 kvarstår. Överskridningsrätten gäller en yttervägg tjockare än 250 millimeter (i kraft sedan tidigare), en mellanvägg som avgränsar lägenheten tjockare än 200 millimeter samt schakt eller kanaler eller sådana tekniska utrymmen med ingång från allmänna utrymmen som krävs för skyddsrum och installationstekniska system. Enligt övergångsbestämmelsen iakttas vid byggande som grundar sig på en plan som varit i kraft eller godkänts 1.1.2025 de tidigare gällande bestämmelserna för beräkning av våningsytan. Detta innebär att 131 a § i 1958 års byggnadslag och 152 § i den kompletterande byggnadsförordningen iakttas vid beräkningen av våningsytan för äldre planer. Ett undantag är dock de överskridningsmöjligheter som tillfogades genom ovannämnda lagändring från 2017 (812/2017), eftersom ingen särskild övergångsbestämmelse hänförde sig till den ändringen. I praktiken har också motsvarande överskridningar av våningsytan vid byggande som grundar sig på planer som godkänts före 1.1.2000 beviljats som mindre undantag. Bestämmelserna som föregick markanvändnings- och bygglagen ska dock tillämpas som rättsnormer (HFD 2022:90). 

Beräkningen av våningsytan har traditionellt orsakat tolkningsproblem både bland projekterare och myndigheter. Utgångspunkten är fortfarande att våningsyta endast kan finnas i byggnaden. Till exempel utgör ett skyddstak inte en våningsyta oavsett hur stort skyddstak det är fråga om. Kännetecknande för skyddstaket är att det är delvis eller helt öppet. Fastställandet av graden av öppenhet prövas i sista hand från fall till fall.  Om väggarnas andel är högst hälften jämfört med att väggarna skulle omge hela utrymmet är det utan tvekan fråga om ett skyddstak. Någon form av tumregel är att det ska finnas cirka trettio procent öppet utrymme utan fasta väggkonstruktioner för att objektet ska uppfylla definitionen av skyddstak. Miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet 848/2017 (tabell 5) innefattar bestämmelsen om 30 procent. Det ska även beaktas att enligt definitionen av en byggnad i bygglagen behöver objektet inte nödvändigtvis vara helt omgivet av väggar för att kunna betraktas som en byggnad. Även om ett skyddstak inte utgör någon våningsyta kan skyddstakets storlek och placering regleras i planen och byggnadsordningen.

Lokaler i en källare och på en vind som fungerar som serviceutrymmen och som tjänar användningen av byggnaden räknas inte till våningsytan. Rättsnormen iakttar till dessa delar den gällande regleringen. Det väsentliga är om lokalerna är avsedda för byggnadens huvudsakliga ändamål eller inte. Miljöhandbok 72 (2000) om uträkning av våningsyta är fortfarande användbar. Enligt handboken kan andra utrymmen än de som är avsedda för huvudsakligt ändamål i ett bostadshus vara exempelvis förvaringsutrymmen för hushållslösöre, lagerutrymmen, garage, bastu, tvättstuga och förvaringsutrymme för sportutrustning. Enligt handboken betraktas bastu och tvättrum i anslutning till bastun som serviceutrymme i småhus om det finns tillräckligt med tvättrum någon annanstans i bostaden. I en affärsbyggnad kan andra utrymmen än de som är avsedda för huvudsakligt ändamål vara till exempel lager som inte har anknytning till affärsverksamheten, sociala utrymmen och garage. Tolkning och utredning behövs vid bedömning av lagbestämmelsen enligt vilken det till våningsytan räknas sådan källarvåningsyta eller vindsyta där lokaler avsedda för byggnadens huvudsakliga ändamål kan placeras med avseende på dessa lokalers läge, förbindelser, storlek, ljus och andra egenskaper. Anvisningarna för enhetlig praxis i topten-kartoteket (115 04 B och 115 05 B) kan användas som stöd vid tolkningen. Anvisningarna är rekommendationer, inte juridiskt bindande.

Till skillnad från markanvändnings- och bygglagen (MarkByggL 168 §) innefattar bygglagen ingen bestämmelse om lätta konstruktioner och mindre anläggningar. Med lätt konstruktion avses ett mindre objekt som inte omfattas av myndighetens förhandstillsyn och som inte har behov av myndighetstillsyn. Exempel är lekstugor, utomhustoaletter vid fritidsbyggnader, vedbodar osv. Enligt bygglagen kan ett mindre, fristående, fast och stationärt objekt som omfattar ett takförsett utrymme avskilt med väggar i princip tolkas som en byggnad och därmed utgöra våningsyta. Ett objekt kan dock ofta betraktas som temporärt, varvid till exempel våningsytan inte behöver räknas för objektet (ByggL 10 §). I byggnadsordningen kan kommunen för sådana mindre nya byggnadsobjekt ge nödvändiga bestämmelser om exempelvis hur nära grannfastighetens gräns de kan placeras. Även om objektet ovan normalt inte överskrider tillståndströskeln kan det vara nödvändigt att inkludera bestämmelser om objektets placering och egenskaper i byggnadsordningen. 

Temporär byggnad är ett nytt begrepp som ersätter begreppen byggnad som uppförs för viss tid och tillfällig byggnad (ByggL 10 §). Enligt bestämmelsen om temporär byggnad kan uppförandet av en temporär byggnad avvika från det som föreskrivs i bygglagen och förordningarna som utfärdats med stöd av den. På prövningen av om en temporär byggnad kan tillåtas inverkar målen för planläggningen och naturvården, byggnadens ändamål, kraven på hållfasthet och sundhet samt de krav trafiken, brandskyddet och anpassningen till miljön ställer. En temporär byggnad får inte leda till betydande byggande. Detta förhindras i praktiken redan av att en temporär byggnad kännetecknas av att den med beaktande av dess konstruktion, värde och ändamål är avsedd att finnas på platsen i högst 10 år. Bygglov för en temporär byggnad kan beviljas i situationer där bygglov för byggnad som uppförs för viss tid eller tillfällig byggnad används enligt gällande lag. Förutsatt att kraven uppfylls kan ett temporärt bygglov också användas till exempel för att möjliggöra hobbyverksamhet i en tom industrifastighet. När tidsfristen på högst 10 år för en temporär byggnad har löpt ut kan objektet inte längre anses vara av temporär karaktär om man vill förlänga tidsfristen för det. Förutsättningarna för förlängd tidsfrist avgörs genom normala bestämmelser om permanent tillstånd. En planläggningsmässig situation kan bland annat förutsätta att undantagslov beviljas. För att säkerställa säkerheten och sundheten kan det vara nödvändigt att en inspektion utförs av en tredje part innan förlängd tidsfrist kan beviljas. I motiveringen till lagen konstateras att det till exempel kan bestämmas att en övertryckshall som har beviljats tillstånd för tio år ska inspekteras efter fem år. Andra tillståndsbestämmelser kan också fogas till bygglovet (ByggL 76 §).

Rivningsmaterial- och byggavfallsutredningen förverkligar bygglagens mål att främja cirkulär ekonomi (ByggL 16 §). Genom utredningsskyldigheten skapas bättre förutsättningar än för närvarande för att utnyttja bygg- och rivningsmaterial som material. I byggprojekt för nya byggnader som inte inbegriper rivning ska endast en uppskattning av mängden jord- och stenmaterial som transporteras bort från byggplatsen ges. Utredningsskyldigheten gäller inte heller projekt där mängden rivningsmaterial är liten. Enligt motiveringen till lagen är utgångspunkten vid fastställandet av om mängden är liten att alla projekt som inbegriper rivning av hela byggnader, till exempel rivning av ett gammalt småhus för uppförande av ett nytt, ska omfattas av utredningsskyldigheten. Däremot kräver inte små tillståndspliktiga reparationsprojekt i småhus, till exempel badrumsrenoveringar, någon utredning. Nödvändig utredning läggs fram vid ansökan om bygg- eller rivningslov eller vid rivningsanmälan. Utredningen om rivningsmaterial och byggavfall ska uppdateras när bygg- eller rivningsprojektet är slutfört så att det av utredningen framgår uppgifter om mängderna, leveransplatserna för och behandlingen av det bygg- och rivningsavfall som transporterats bort från byggplatsen. Uppdateringen ska innehålla preciserade uppgifter om mängden bygg- och rivningsavfall och mängden förorenat jord- och stenmaterial som transporterats bort från byggplatsen. Icke-förorenade jord- och stenmaterial utreds inte. Även till utredningen om ett byggprojekt som gäller en ny byggnad ska det fogas uppgifter om det byggavfall som uppkommit, även om endast mängden jord- och stenmaterial har angetts i bygglovsfasen.  Uppgifterna anmäls till en databas som förvaltas av Finlands miljöcentral och samordnas med skyldigheterna enligt avfallslagstiftningen.